Det handlar helt och hållet om människor
Biskop Gérald Caussé
presiderande biskop
Kyrkan handlar om er, Herrens lärjungar – de som älskar och följer honom och som har tagit på sig hans namn.
Under förberedelserna för byggnationen av Paris ståtliga tempel i Frankrike, upplevde jag något jag aldrig kommer att glömma. År 2010, när tempeltomten hittades, bad stadens borgmästare att få träffa oss för att få veta mer om kyrkan. Det här mötet var ett kritiskt steg mot att få bygglov. Vi förberedde noggrant en presentation som innefattade ett flertal imponerande bilder av sista dagars heliga tempel. Jag hoppades innerligt att deras arkitektoniska skönhet skulle övertyga borgmästaren om att han borde stötta vårt projekt.
Till min förvåning uttryckte borgmästaren att i stället för att titta på vår presentation så föredrog han och hans team att göra en egen utredning för att ta reda på vad vi var för slags kyrka. Följande månad inbjöds vi att lyssna på en rapport av ett kommunalråd som också råkade vara professor i religionshistoria. Hon sa: ”Framför allt ville vi förstå vilka medlemmarna i er kyrka är. Först besökte vi ett av era sakramentsmöten. Vi satt längst bak i salen och observerade noggrant människorna i församlingen och vad de gjorde. Sedan sökte vi upp era grannar – de som bor intill ert stavscenter – och vi frågade dem vilka slags människor ni mormoner är.”
”Så vad kom ni fram till?” frågade jag lite orolig till sinnes. Hon svarade: ”Vi upptäckte att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga ligger närmare Jesu Kristi ursprungliga kyrka än någon annan kyrka vi känner till.” Jag var nära att protestera med orden: ”Det stämmer inte helt! Den är inte den kyrkan som ligger närmast – den är Jesu Kristi kyrka – samma kyrka, den sanna kyrkan!” Men jag lade band på mig och uppsände i stället en tyst bön av tacksamhet. Borgmästaren lät meddela att han och hans team, baserat på vad de upptäckt, inte hade några invändningar mot byggnationen av ett tempel i deras kommun.
I dag, när jag tänker på den här mirakulösa upplevelsen, känner jag mig tacksam för att borgmästaren var vis och hade urskiljningens ande. Han visste att nyckeln till att förstå kyrkan inte är att se på den genom byggnadernas yttre utseende eller ens som en välorganiserad institution, utan genom dess miljontals trofasta medlemmar som dagligen strävar efter att följa Jesu Kristi föredöme.
Definitionen av kyrkan kan hämtas från en vers i Mormons bok som lyder: ”Och de [det vill säga Herrens lärjungar] som döptes i Jesu namn kallades Kristi kyrka.”1
Med andra ord handlar kyrkan helt och hållet om människor. Allt handlar om er, Herrens lärjungar – de som älskar och följer honom och som har tagit på sig hans namn genom förbund.
President Russel M. Nelson liknade en gång kyrkan vid en snygg bil. Vi tycker alla om när vår bil är skinande ren. Men syftet med bilen är inte att den ska sticka ut som en attraktiv maskin – det är att frakta människor i bilen.2 På samma sätt uppskattar vi, som medlemmar i kyrkan, att ha vackra platser för tillbedjan som är rena och väl underhållna, och vi tycker också om att ha välfungerande program. Men de är inget annat än stödsystem. Vårt enda mål är att inbjuda var och en av Guds söner och döttrar att komma till Kristus och att vägleda dem längs förbundets stig. Inget är viktigare. Vår verksamhet handlar helt om människor och förbund.
Är det inte underbart att namnet som gavs genom uppenbarelse till den återställda kyrkan binder samman de två viktigaste beståndsdelarna i alla evangelieförbund? Först är det namnet Jesus Kristus. Den här kyrkan tillhör honom, och hans heliggörande försoning och förbund är den enda vägen till frälsning och upphöjelse. Det andra namnet avser oss: de heliga, eller med andra ord, hans vittnen och hans lärjungar.
Jag lärde mig vikten av att fokusera på människor när jag verkade som stavspresident i Frankrike. I början av mitt tjänande hade jag ett antal mycket ambitiösa mål för staven: organiserandet av nya församlingar, byggandet av nya möteshus och till och med uppförandet av ett tempel i vårt område. När jag avlöstes sex år senare hade inte ett enda av de här målen uppnåtts. Det kunde ha känts som ett totalt misslyckande förutom att mina målsättningar under loppet av dessa sex år hade förändrats markant.
När jag satt på förhöjningen dagen för min avlösning överväldigades jag av en djup känsla av tacksamhet och fullbordan. Jag såg på de hundratals närvarande medlemmarnas ansikten. Jag kunde minnas en andlig upplevelse i samband med var och en av dem.
Där fanns bröder och systrar som hade stigit ner i dopets vatten, de vilkas första tempelrekommendationer jag hade signerat så att de kunde ta emot templets heliga förrättningar, och de unga människor och par som jag hade avskilt eller avlöst som heltidsmissionärer. Där fanns många andra som jag hade betjänat när de gick igenom prövningar och motgångar i livet. Jag kände intensiv broderlig kärlek för var och en av dem. Jag hade funnit ren glädje i att tjäna dem och glatt mig åt deras växande lojalitet till och tro på Frälsaren.
President M. Russell Ballard har sagt: ”Det som är av största vikt vad gäller våra ansvar i kyrkan är inte den statistik som rapporteras eller mötena som hålls, utan om var och en av dessa människor — som vi betjänat en i taget liksom Frälsaren gjorde — har blivit upplyft och stärkt och slutligen förändrats.”3
Mina kära bröder och systrar, är vi aktiva i evangeliet eller är vi bara sysselsatta i kyrkan? Nyckeln är att följa Frälsarens föredöme i allt. Om vi gör det fokuserar vi naturligt på att frälsa individer och inte på att utföra uppgifter och genomföra program.
Har du någonsin frågat dig hur det skulle vara om Frälsaren besökte din församling eller din gren nästa söndag? Vad skulle han göra? Skulle han bekymra sig över om de visuella hjälpmedlen var tillräckligt bra eller om stolarna placerats rätt i klassrummet? Eller skulle han hitta någon han kunde älska, undervisa och välsigna? Kanske skulle han söka sig till en ny medlem eller en vän att välkomna, en sjuk broder eller syster i behov av tröst, eller en vacklande ung människa som behövde lyftas och stöttas.
Vilka lektioner skulle Jesus besöka? Jag skulle inte bli förvånad om han besökte primärbarnen först. Han skulle troligen gå ner på knä och prata med dem öga mot öga. Han skulle uttrycka sin kärlek till dem, dela med sig av berättelser, visa uppskattning för deras teckningar och vittna om sin Fader i himlen. Hans inställning skulle vara enkel, genuin och opretentiös. Kan vi göra likadant?
Jag lovar dig att när du strävar efter att hålla dig till Herrens agenda kan inget vara viktigare än att finna de här människorna som du kan hjälpa och välsigna. I kyrkan fokuserar du då på att undervisa individer och vidröra deras hjärtan. Du är då angelägen om att skapa en andlig upplevelse snarare än att organisera en perfekt aktivitet, att betjäna andra medlemmar snarare än att fylla i ett antal besök du gjort. Det handlar då inte om dig utan om dem som vi kallar våra bröder och våra systrar.
Ibland pratar vi om att gå till kyrkan. Men kyrkan är mer än en byggnad eller särskild plats. Den är lika verklig och levande på de mest oansenliga platserna i de mest avlägsna områdena i världen som den är här på kyrkans huvudkontor i Salt Lake City. Herren själv har sagt: ”För där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem”4.
Vi tar med oss kyrkan vart vi än går: till jobbet, till skolan, på semestern och speciellt till våra hem. Vår blotta närvaro och vårt inflytande kan räcka för att göra vilken plats som helst som vi befinner oss på till en helig plats.
Jag minns ett samtal jag hade med en vän som inte delar vår tro. Han blev förvånad när han fick veta att alla värdiga män i vår kyrka kan ta emot prästadömet. Han frågade: ”Men hur många prästadömsbärare har ni i er församling?”
Jag svarade: ”Mellan 30 och 40.”
Förbluffad fortsatte han: ”I min församling har vi bara en präst. Varför behöver ni så många präster på söndagsmorgonen?”
Fängslad av hans fråga kände jag mig inspirerad att svara: ”Jag håller med dig. Jag tror inte vi behöver så många prästadömsbärare i kyrkan på söndagarna. Men vi behöver en prästadömsbärare i varje hem. Och när det inte finns en prästadömsbärare i ett hem kallas andra prästadömsbärare att vaka över och betjäna den familjen.”
Vår kyrka är inte bara en söndagskyrka. Vår gudstjänst fortsätter varje dag under veckan, oavsett var vi är och vad vi gör. Speciellt våra hem är ”den viktigaste helgedomen för vår tro”.5 Det är oftast i våra hem som vi ber, välsignar, studerar, lär ut Guds ord, och vi tjänar med ren kärlek. Jag kan vittna av egen erfarenhet att våra hem är heliga platser där Anden kan finnas i rikt mått – lika mycket som, och ibland till och med mer än i våra formella gudstjänstlokaler.
Jag vittnar om att den här kyrkan är Jesu Kristi kyrka. Dess styrka och livskraft kommer av de dagliga handlingar som utförs av miljontals av hans lärjungar som dagligen försöker följa hans enastående föredöme genom att hysa omsorg om andra var de än är. Kristus lever och han leder den här kyrkan. President Russell M. Nelson är den profet som han har utvalt att leda och vägleda oss i vår tid. Om allt detta vittnar jag i Jesu Kristi namn, amen.