En profets hjärta
Äldste Gary E. Stevenson
i de tolv apostlarnas kvorum
Vi kan glädja oss över att det finns en Herrens profet på plats och att Herrens verk utförs i enlighet med hans gudomliga föreskrifter.
Jag har bett innerligt om att den Helige Anden ska vara med var och en av oss i dag vid detta himmelska tillfälle. Vad vi har fått bevittna tillsammans då den här tidshushållningens 17:e profet inröstats i en högtidlig församling har varit storslaget.
När jag sökte vägledning för att få veta vilket ämne Herren ville att jag skulle ta upp i dag leddes mina tankar till en konversation för inte så länge sedan med det nyligen kallade första presidentskapet. Under det här samtalet sa en av rådgivarna ungefär såhär: ”Jag hoppas verkligen att kyrkans medlemmar kan förstå det storslagna i det som hände när vår nye profet, president Russell M. Nelson, kallades och hur viktig och helig den högtidliga församling som kommer att äga rum på generalkonferensen är.” Han noterade vidare att ”det har gått tio år och många, särskilt kyrkans ungdomar, minns inte eller har inte upplevt det här förut”.
Det fick mig att fundera över upplevelser som jag har haft. Den förste profeten jag minns är president David O. McKay. Jag var 14 år när han gick bort. Jag minns en känsla av tomhet vid hans bortgång, tårarna i mors ögon och sorgen som hela familjen kände. Jag minns hur orden ”välsigna president David O. McKay” kom ur min mun på ett så naturligt sätt när jag bad att jag, om jag inte tänkte efter ordentligt, yttrade dem även efter hans död. Jag undrade om mitt hjärta och sinne kunde gå över till samma känsla och tillförsikt för de profeter som skulle komma efter honom. Men nästan som en förälder som älskar vart och ett av sina barn, fann jag en kärlek och koppling till och ett vittnesbörd om president Joseph Fielding Smith som kom efter president McKay och varje profet därefter: Harold B. Lee, Spencer W. Kimball, Ezra Taft Benson, Howard W. Hunter, Gordon B. Hinckley, Thomas S. Monson och i dag president Russell M. Nelson. Jag stödde helhjärtat varje profet med uppräckt hand och ett upplyft hjärta.
Och när någon av våra älskade profeter går bort, är det bara naturligt att vi upplever sorg och tomhet. Men vår sorg dämpas av glädjen och hoppet vi får när vi upplever en av återställelsens stora välsignelser: En levande profet på jorden kallas och inröstas.
Därför tänker jag tala om denna gudomliga process som kunnat ses under de gångna 90 dagarna. Jag tänker beskriva den i fyra delar: för det första profetens bortgång och första presidentskapets upplösning, för det andra tiden innan första presidentskapet omorganiseras, för det tredje hur den nye profeten kallas och för det fjärde hur vi inröstar den nye profeten och det nya första presidentskapet i en högtidlig församling.
En profets bortgång
Den 2 januari 2018 gick vår älskade profet Thomas S. Monson vidare till andra sidan slöjan. Han kommer alltid att ha en plats i våra hjärtan. President Henry B. Eyrings ord vid president Monsons bortgång uttrycker precis det vi känner: ”Hans liv kännetecknades, liksom Frälsarens, av hans omsorg om den enskilde då han sträckte ut en hand till de fattiga, de sjuka – ja alla människor – runt om i världen.”1
President Spencer W. Kimball förklarade:
”När en stjärna sjunker bakom horisonten, blir en annan synlig och ur döden spirar livet.
Herrens verk är oändligt. Även när en kraftfull ledare dör står kyrkan inte för ett ögonblick utan ledarskap, tack vare Guds milda omsorg som ger hans rike kontinuitet och beständighet. Så som redan skett … före denna tidshushållning, gräver ett folk vördnadsfullt igen en grav, torkar tårarna och vänder sig mot framtiden.”2
Ett apostoliskt interregnum
Tiden mellan en profets död och omorganisationen av första presidentskapet kallas ett ”apostoliskt interregnum”. Under den här perioden innehar de tolv apostlarnas kvorum, under ledning av kvorumpresidenten, tillsammans nycklarna till att förvalta kyrkans ledarskap. Om detta sa president Joseph F. Smith: ”Det finns alltid en ledare i kyrkan, och om kyrkans presidentskap tas bort genom dödsfall eller på annat sätt, så är kyrkans nästa överhuvud de tolv apostlarna, tills ett presidentskap åter organiserats.”3
Den senaste interregnum-perioden började när president Monson gick bort den 2 januari 2018 och slutade tolv dagar senare, söndagen den 14 januari 2018. Den sabbatsmorgonen möttes de tolvs kvorum i det övre rummet i Salt Lake-templet i en anda av fasta och bön. President Russell M. Nelson presiderade och ledde i egenskap av seniorapostel och president för de tolvs kvorum.
En ny profet kallas
Under detta heliga och minnesvärda möte satt bröderna i en halvcirkel med 13 stolar i senioritetsordning, och enligt ett väletablerat mönster av enhällighet och samförstånd räckte bröderna upp handen för att först stödja upprättandet av ett nytt första presidentskap och sedan rösta in president Russell Marion Nelson som president för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Efter den här inröstningen samlades de tolvs kvorum i en ring och lade händerna på president Nelsons huvud för att ordinera och avskilja honom. Den apostel som verkat näst längst i ämbetet agerade språkrör.
President Nelson utsåg sedan sina rådgivare, president Dallin Harris Oaks, president Henry Bennion Eyring, med president Oaks som president för de tolv apostlarnas kvorum och president Melvin Russell Ballard som tillförordnad president för de tolv apostlarnas kvorum. Efter liknande inröstningar avskildes de här bröderna till sina respektive ämbeten av president Nelson. Det var en djupt andlig upplevelse där Anden utgöts. Jag ger er mitt säkra vittnesbörd om att Herrens vilja, som vi bett innerligt om att få veta, visade sig på ett kraftfullt sätt under den dagens aktiviteter och händelser.
När president Nelson ordinerades och första presidentskapet omorganiserades var det apostoliska interregnumet över, och anmärkningsvärt nog började det nybildade första presidentskapet verka utan så mycket som en sekunds uppehåll i styrandet av Guds rike på jorden.
Högtidlig församling
Den här morgonen når den gudomliga processen sin kulmen i enlighet med skriftens påbud som finns i Läran och förbunden: ”Ty allting måste ske med ordning och genom allmänt bifall i kyrkan, genom trons bön”,4 och ”tre presiderande högpräster … upprätthållna av kyrkans förtroende, tro och böner, bildar kyrkans presidentskaps kvorum.”5
Äldste David B. Haight beskrev en tidigare förekomst av vad vi deltog vid i dag:
”I dag bevittnar vi och tar del i en mycket helig händelse – en högtidlig församling för att påverka himmelska ting. Som i gamla tider har de heliga runt om i världen fastat och bett mycket för att kunna ta emot Herrens ande som vi här ser … i så hög grad denna morgon.
En högtidlig församling är som namnet anger en helig, allvarlig och vördnadsbjudande händelse när de heliga samlas under ledning av första presidentskapet.”6
Bröder och systrar vi kan glädja oss – rent av ropa ”Hosianna!” – över att det finns ett Herrens språkrör, en Guds profet, och att Herren är nöjd med att hans verk utförs i enlighet med hans gudomliga föreskrifter.
President Russell M. Nelson
Den gudomligt förordnade process jag just beskrev leder till en gudomligt kallad profet. Liksom president Monson var en av de mest underbara invånarna som den här jorden har skådat, är också president Nelson det. Han har blivit noggrant förberedd och handledd av Herren för att leda oss i denna kritiska tid. Vilken stor välsignelse det är för oss att nu ha vår älskade president Russell M. Nelson som vår kärleksfulle och hängivne profet – kyrkans 17:e president i denna den sista tidsutdelningen.
President Nelson är verkligen en enastående man. Jag har haft förmånen att verka i de tolvs kvorum med honom som kvorumpresident i strax över två och ett halvt år. Jag har rest med honom och häpnat över hans energi, för man får jobba på för att hålla hans tempo! Han har besökt totalt 133 länder under sin livstid.
Han når ut till alla, gammal som ung. Han verkar känna alla och är särskilt duktig på att komma ihåg namn. Alla som känner honom känner sig som hans favorit. Och så är det för oss alla – på grund av hans äkta kärlek och omsorg om alla.
Jag känner president Nelson genom våra roller i kyrkan, men jag har också lärt mig mycket om det yrkesliv president Nelson hade innan han kallades som generalauktoritet. Som många av er vet var president Nelson en världskänd hjärtkirurg och under sitt tidiga yrkesliv som läkare också en av dem som utvecklade den första hjärt-lungmaskinen. Han ingick i det forskarteam som utförde den första bypassoperationen på en människa 1951. Dessutom utförde president Nelson en hjärtoperation på president Spencer W. Kimball, strax innan denne blev profet.
När president Nelson kallades till de tolv för 34 år sedan innebar det slutet på hans professionella medicinska arbete med att stärka och reparera hjärtan, men också början på ett tjänande som apostel, ägnat åt att stärka och reparera tiotusentals hjärtan över hela världen, som alla har upplyfts och botats av hans visa ord och handlingar, hans tjänande och kärlek.
Ett kristuslikt hjärta
När jag tänker mig ett kristuslikt hjärta i vardagen, ser jag president Nelson. Jag har inte mött någon som exemplifierar detta karaktärsdrag bättre än han. Det har varit enastående lärorikt för mig att ha tillfälle att på nära håll observera president Nelsons kristuslika hjärta.
Kort efter att jag kallats till de tolv i oktober 2015, hade jag möjlighet att på nära håll få en glimt av president Nelsons tidigare yrkesliv. Jag blev inbjuden till en tillställning där han hedrades som pionjär inom hjärtkirurgin. När jag kom in i salen förundrades jag över det stora antal yrkesmän och yrkeskvinnor som var där för att hedra det arbete som president Nelson utfört många år tidigare som läkare och kirurg.
Under kvällens gång ställde sig många yrkesmän och -kvinnor upp och uttryckte sin respekt och beundran för president Nelsons enastående bidrag inom sin specialitet. Även om var och en av talarna imponerade på mig när de beskrev president Nelsons många prestationer så trollbands jag ännu mer av ett samtal med en man som satt bredvid mig. Han visste inte vem jag var men han kände president Nelson, dåvarande doktor Nelson, som chef för praktikprogrammet i thoraxkirurgi vid en läkarhögskola 1955.
Den här mannen hade varit president Nelsons elev. Han delade med sig av många minnen. Det mest intressanta var hur han beskrev president Nelsons undervisningsstil, som han sa var mycket välkänd. Han förklarade att en stor del av deras undervisning på praktikprogrammet skedde i operationssalen. Där fick de observera och utföra kirurgiska ingrepp under ledning av sin lärare, som ett slags laboratorieklassrum. Han berättade att med vissa av kirurgerna som undervisade dem var stämningen i operationssalen kaotisk, tävlingsinriktad, pressad och rentav egocentrisk. Han beskrev det som en svår och ibland även förnedrande miljö att jobba i. Ofta kände eleverna till och med att deras karriär stod på spel.
Sedan beskrev han den unika stämning som rådde i president Nelsons operationssal. Den var fridfull, lugn och värdig. Eleverna behandlades med djup respekt. Men när doktor Nelson hade visat hur en procedur gick till, förväntade han sig att varje elev skulle göra sitt yttersta. Mannen beskrev sedan hur doktor Nelsons operationssal producerade de bästa resultaten för patienterna och de bästa kirurgerna.
Det här förvånar mig inte alls. Det är detta kristuslika hjärta som jag har fått se och uppleva med egna ögon och som välsignat mig i de tolvs kvorum. Det känns lite som om jag har varit en av hans elever.
President Nelson undervisar andra på ett exceptionellt vis och ger kritik på ett positivt, respektfullt och upplyftande sätt. Han personifierar ett kristuslikt hjärta och är ett exempel för oss alla. Av honom lär vi oss att oavsett vilka omständigheter vi befinner oss i, kan våra hjärtan och sätt att uppföra oss vara förenliga med principerna i Jesu Kristi evangelium.
Vi har nu den stora förmånen att stödja vår profet, president Russell M. Nelson. Genom hela sitt liv har han ärat sina många roller som studerande, far, professor, make, läkare, prästadömsledare, far- och morfar och apostel. Han gjorde det då – och fortsätter göra det – med en profets hjärta.
Bröder och systrar, det vi i dag har bevittnat och deltagit i, en högtidlig församling, leder till mitt vittnesbörd om att president Russell M. Nelson är Herrens levande språkrör för hela mänskligheten. Jag lägger också till mitt vittnesbörd om Gud Fadern, om Jesus Kristus och om hans roll som vår Frälsare och Återlösare. I Jesu Kristi namn, amen.