Släktforskning och tempeltjänst: Besegling och helande

Äldste Dale G. Renlund

i de tolv apostlarnas kvorum

När vi samlar våra släktberättelser och besöker templet till förmån för våra förfäder uppfyller Gud utlovade välsignelser på båda sidorna av slöjan samtidigt.

Familjerelationer kan vara några av de mest givande och samtidigt mest utmanande upplevelser vi ställs inför. Många av oss har upplevt konflikter av något slag i våra familjer. En sådan konflikt uppstod mellan två av hjältarna i återställelsen av Jesu Kristi kyrka i de sista dagarna. Parley och Orson Pratt var bröder, bland de första nyomvända och ordinerade apostlarna. Båda ställdes inför trosprövningar men övervann dem med ett orubbligt vittnesbörd. Båda uppoffrade och bidrog mycket till sanningens sak.

Under Nauvoo-tiden blev deras relation spänd och ledde så småningom till en hetsig offentlig konfrontation 1846. En djup och vid klyfta skapades mellan dem. Parley skrev i början ett brev till Orson för att överbrygga klyftan, men Orson svarade inte. Parley gav upp. Han kände att brevväxlingen var över för alltid om inte Orson tog initiativ.¹

Flera år senare, i mars 1853, hörde Orson talas om ett projekt där en bok skulle publiceras om avkomman till William Pratt, brödernas förste amerikanska förfader. Orson började gråta ”som ett litet barn” när han fick se det släkthistoriska fyndet. Hans hjärta smälte, och han bestämde sig för att lösa konflikten med sin bror.

Orson skrev till Parley: ”Min käre broder, det finns ingen bland avkomman till vår förfader löjtnant William Pratt som har ett så stort intresse av att forska efter hans efterkommande som vi.” Orson var en av de första som insåg att sista dagars heliga är förpliktade att forska efter och sammanställa släkthistorier så att vi kan utföra ställföreträdande förrättningar för våra förfäder. Hans brev fortsatte: ”Vi vet att våra fäders Gud har haft sin hand i allt detta. … Jag ber om ursäkt för att jag har varit så motsträvig mot att skriva till dig. … Jag hoppas du förlåter mig.”² Trots deras orubbliga vittnesbörd var det kärleken till förfäderna som var katalysatorn till att överbrygga klyftan, reparera skadan och till att söka och ge förlåtelse.³

När Gud uppmanar oss att göra något har han ofta många avsikter. Släktforskning och tempeltjänst är inte bara till för de döda utan välsignar också de levande. För Orson och Parley vände detta deras hjärtan till varandra. Släktforskning och tempeltjänst gav kraften att hela det som behövde helas.

Som medlemmar i kyrkan har vi ett gudomligt tilldelat ansvar att söka efter våra förfäder och sammanställa en släkthistoria. Det här är mycket mer än en rekommenderad hobby, för frälsningens förrättningar är nödvändiga för alla Guds barn.⁴ Vi ska hitta våra förfäder som dött utan att ha fått frälsningens förrättningar. Vi kan utföra de ställföreträdande förrättningarna i templet, och våra förfäder kan välja att ta emot förrättningarna.⁵ Vi har också uppmanats att hjälpa församlings- och stavsmedlemmar med deras släktnamn. Det är enastående förunderligt att vi genom släktforskning och tempeltjänst kan hjälpa till att återlösa de döda.

Men när vi deltar i släktforskning och tempeltjänst i dag gör vi också anspråk på ”helande” välsignelser som profeter och apostlar har utlovat.⁶ De här välsignelserna är också enastående förunderliga på grund av hur omfattande och skräddarsydda de är och deras följder under jordelivet. På den långa listan över välsignelser finns dessa:

Större kunskap om Frälsaren och hans försoningsoffer
Ökat inflytande från den Helige Anden⁷ för att ge oss styrka och vägledning i våra liv
Större tro, så att omvändelsen till Frälsaren blir djup och bestående
Ökad förmåga och motivation att lära och omvända oss⁸ på grund av att vi förstår vilka vi är, var vi kommer ifrån och har en tydligare vision av vart vi är på väg
Större förädling, helgande och mildrande inflytande i våra hjärtan
Större glädje genom en ökad förmåga att känna Herrens kärlek
Fler familjevälsignelser, oavsett vår nuvarande, tidigare eller framtida familjesituation eller hur ofullkomligt vårt släktträd är
Större kärlek till och uppskattning för förfäder och levande släktingar, så att vi inte längre känner oss ensamma
Större förmåga att urskilja vad som behöver helas, och därför, med Herrens hjälp, att tjäna andra
Ökat skydd mot frestelser och motståndarens allt intensivare inflytande
Ökad hjälp med att hela bekymrade, förkrossade eller oroliga hjärtan och reparera det som är skadat⁹

Om ni har bett om några av de här välsignelserna, engagera er då i släktforskning och tempeltjänst. När ni gör det besvaras era böner. När förrättningar utförs till förmån för avlidna, helas Guds barn på jorden. Det är inte att undra på att president Russell M. Nelson sa följande i sitt första budskap som kyrkans president: ”Din gudsdyrkan i templet och det tjänande du utför där för dina förfäder välsignar dig med ökad personlig uppenbarelse och frid och stärker ditt beslut att hålla dig kvar på förbundsstigen.”¹⁰

En tidigare profet förutsåg också välsignelser för både de levande och de döda.¹¹ En himmelsk budbärare visade en syn för Hesekiel där vatten rann fram ur ett tempel. Hesekiel fick veta:

”Detta vatten rinner fram … och flyter ner över Hedmarken och sedan ut i [det döda] havet … och vattnet blir då sunt.

Överallt dit den dubbla strömmen kommer upplivas alla levande varelser som rör sig …, för när detta vatten kommer dit blir vattnet sunt, och allt får liv där strömmen rinner fram.”¹²

Vattnet hade två anmärkningsvärda egenskaper. För det första hade den lilla strömmen inga tillflöden, men den växte ändå och förvandlades till en stor flod som blev bredare och djupare ju längre den flöt. Något liknande händer med välsignelserna som strömmar fram från templet när enskilda beseglas som familjer. Meningsfull tillväxt sker när vi går tillbaka och sedan framåt genom generationerna och beseglingsförrättningar svetsar samman familjerna.

För det andra förnyade floden allt som den berörde. Likaså har templets välsignelser en förbluffande förmåga att hela. Tempelvälsignelser kan hela hjärtan och liv och familjer.

Låt mig illustrera detta. År 1999 föll en ung man som hette Todd ihop av ett brustet blodkärl i hjärnan. Todd och hans familj var medlemmar i kyrkan, men de hade varit sporadiskt aktiva och ingen hade fått uppleva templets välsignelser. Sista kvällen av Todds liv satt hans mor Betty vid hans säng och klappade honom på handen och sa: ”Todd, om du verkligen måste lämna oss så lovar jag att se till att tempelarbetet för dig blir gjort.” Morgonen därpå förklarades Todd hjärndöd. Kirurger transplanterade in Todds hjärta i min patient, en enastående person som heter Rod.

Några månader efter transplantationen fick Rod reda på vilka familjemedlemmarna till hans hjärtdonator var och började korrespondera med dem. Omkring två år senare blev Rod inbjuden av Todds mor Betty att vara med när hon besökte templet för första gången. Rod och Betty träffades för första gången i celestiala rummet i S:t George tempel i Utah.

En tid därefter dog Todds far – Bettys make. Ett par år senare blev Rod inbjuden av Betty att som ställföreträdare representera hennes avlidne son när han skulle få sina tempelförrättningar. Rod var mycket tacksam över att få göra det, och det ställföreträdande arbetet kulminerade i ett beseglingsrum i S:t George tempel. Betty beseglades till sin avlidne make och hade sin dotterson på andra sidan altaret som ställföreträdare. Sedan, med tårar strömmande nerför kinderna, gjorde hon tecken åt Rod att också komma till altaret. Rod knäböjde bredvid dem som ställföreträdare för hennes son Todd, vars hjärta fortfarande slog i Rods bröst. Rods hjärtdonator Todd beseglades sedan till sina föräldrar för all evighet. Todds mor hade hållit löftet hon gav sin döende son flera år tidigare.

Men berättelsen slutar inte där. Femton år efter sin hjärttransplantation förlovade Rod sig och skulle gifta sig. Han bad då mig att förrätta vigseln i Provo tempel i Utah. På bröllopsdagen träffade jag Rod och hans underbara brud Kim i ett rum intill beseglingsrummet där deras familjer och nära vänner väntade. Efter att ha pratat en stund med Rod och Kim frågade jag om de hade några frågor.

Rod sa: ”Ja.” Min donatorfamilj är här och skulle tycka om att träffa dig.”

Jag blev överraskad och frågade: ”Du menar att de är här? Just nu?”

Rod svarade: ”Ja.”

Jag gick runt hörnet och bad familjen att komma ut från beseglingsrummet. Betty, hennes dotter och hennes svärson kom ut till oss. Rod hälsade på Betty med en kram, tackade henne för att hon hade kommit och presenterade sedan mig för henne. Rod sa: ”Betty, det här är äldste Renlund. Han var läkaren som tog hand om din sons hjärta för så många år sedan.” Hon kom fram till mig och omfamnade mig. Och under flera minuter gav alla varandra kramar och fällde tårar av glädje.

När vi hade återfått fattningen gick vi in i beseglingsrummet där Rod och Kim beseglades för tid och all evighet. Rod, Kim, Betty och jag kan vittna om att himlen var mycket nära, att andra var med oss den dagen som tidigare hade gått igenom dödens slöja.

Med sin oändliga förmåga beseglar och helar Gud enskilda och familjer som upplever tragedier, förluster och svårigheter. Vi jämför ibland känslorna vi upplever i templet med att få en glimt av himlen.¹³ Men den där dagen i Provo tempel gav de här orden av C. S. Lewis resonans hos mig: ”[De dödliga] säger om något jordiskt lidande: Ingen framtida lycka kan gottgöra det. Men de förstår inte att himlen, sedan man väl nått den, återverkar på det förflutna och förvandlar även det lidandet till salighet. … De saliga [skall] säga: Vi har aldrig levt annat än i himlen.”¹⁴

Gud styrker, hjälper och stöder oss,¹⁵ och han helgar vår djupaste sorg till vårt bästa.¹⁶ När vi samlar våra släktberättelser och besöker templet till förmån för våra förfäder uppfyller Gud många av de här utlovade välsignelserna samtidigt på båda sidorna av slöjan. Likaså välsignas vi när vi hjälper andra i våra församlingar och stavar att göra detsamma. Medlemmar som inte bor nära ett tempel får också de här välsignelserna genom att släktforska och samla namn på sina förfäder för att de ska få sina tempelförrättningar utförda.

Emellertid har president Russell M. Nelson sagt: ”Vi kan ägna hela dagar åt att inspireras av upplevelser som andra har haft med tempeltjänst och släktforskning. Men vi måste göra något för att faktiskt få uppleva glädjen själva.” Han fortsätter: ”Jag uppmanar er att under bön begrunda vilket slags uppoffring – helst en uppoffring i form av tid – som du kan göra för att släktforska och utföra tempeltjänst oftare.”¹⁷ Om ni antar president Nelsons uppmaning kommer ni att upptäcka, samla och foga samman er familj. Dessutom strömmar välsignelser till er och er familj som floden som Hesekiel talade om. Ni märker att det som behöver helas blir helat.

Orson och Parley Pratt upplevde tidigt i den här tidsutdelningen de beseglande och helande effekterna som släktforskning och tempeltjänst har. Betty, hennes familj och Rod upplevde det. Det kan ni också. Genom sitt försoningsoffer erbjuder Jesus Kristus de här välsignelserna till alla, både de döda och de levande. Tack vare de här välsignelserna inser vi att vi, bildligt talat, aldrig ”levt annat än i himlen”.¹⁸ Jag vittnar så i Jesu Kristi namn, amen.