Endast digitalt
Omvändelse: En del av min väg mot fullkomning
”Omvändelse är ingen skamlig upplevelse, den hjälper oss att bli mer kristuslika.”
När jag kom in på biskopens kontor kände jag mig helt värdelös.
Biskopen log och bad mig att sitta ner. Jag förklarade vad som hade hänt och skämdes allt mer för varje ord jag sa. Jag frågade med tårar i ögonen: ”Vad behöver jag göra? Hur kan jag bli helt ren igen?”
Biskopen var tyst en stund och sa sedan: ”Du kan absolut bli ren från det här. Men jag tror att det är en viktig del av omvändelse som du inte förstår.”
”Vad menar du?” frågade jag häpet.
Du ser på omvändelse som om man skulle trycka på en knapp från mörker till ljus”, sa han. ”Som om du var en fullkomlig tia, men eftersom du syndade är du nu en åtta eller sjua.”
Jag nickade sakta.
”Egentligen”, fortsatte biskopen, ”är ingen av oss tior. Faktum är att vi förmodligen är närmare ettor och tvåor. Vi är inte fullkomliga till att börja med. Omvändelse kan rena oss från synd, men den hjälper oss också att utvecklas från tvåor till treor, från treor till fyror och så vidare tills vi blir fullkomliga tior en dag. Omvändelse hjälper oss att bli mer kristuslika.
Biskopen bad med mig och rådde mig att studera omvändelsens gåva.
När jag lämnade hans kontor satt jag i min bil länge och tänkte på vad han hade sagt.
Jag insåg att han hade rätt. Jag hade sett omvändelse enbart som ett sätt att komma tillbaka till den jag var, att bli en ”tia” igen. Eftersom jag trodde att jag var fullkomligt ren tidigare, gjorde tyngden av den ”perfektionen” att jag kände mig värdelös och omöjlig att återlösa – som jag alltid kände mig när jag behövde omvända mig.
Men behovet av omvändelse var inte någon negativ eller skamlig upplevelse – det var kärnan i att bli kristuslik. Den gjorde att jag kunde lämna mina synder bakom mig och bli bättre än vad jag var innan. Frälsaren är ingen reparatör som fyller i sprickorna i min själ utan en arkitekt som bygger upp mig till höjder som jag aldrig skulle nå annars.
Den insikten tog bort min perfektionistiska skuld. Jag var inte fullkomlig och behövde inte vara det – inte än. Omvändelse var en del av min väg mot fullkomning. Jag kom hem med ett förändrat perspektiv och ett ödmjukare hjärta.
Jag har sedan dess omvänt mig och övergett synden som tog mig till biskopens kontor den där dagen, och i dag känner jag mig verkligen ren. Jag är fortfarande långt från fullkomlig, men tack och lov är Kristi nåd tillräcklig för att frälsa. Med hans hjälp kan jag bli förlåten, helad och få styrka att övervinna mina svagheter. Och genom omvändelsens gåva kan jag formas till den person som det är meningen att jag ska bli.