Tänk om jag missar!
Min rädsla för att misslyckas hindrade mig från att utveckla talanger och söka tillfällen att växa.
Fotoillustration David Stoker
När jag var sex år tog pappa med sig mig och min syster för att spela basket. Det var första gången jag spelade i en riktig gymnastiksal. Bollen kändes tung i mina små händer och basketkorgen kändes oöverkomligt hög, fastän den satt så lågt som möjligt.
”Oroa dig inte, kasta bollen”, sa pappa.
Jag vände mig mot pappa. ”Men tänk om jag missar!” sa jag.
Mer än två årtionden senare minns jag inte om jag missade eller inte. Men jag minns rädslan jag kände: Tänk om jag missar! Tänk om jag misslyckas trots mina bästa ansträngningar. Vad gör jag om jag misslyckas?
Rädslan för att misslyckas
Samma rädsla för att misslyckas har plågat mig hela livet. Under en lång tid var jag naturligt duktig på tillräckligt många saker för att kunna dölja rädslan. Men den visade sig ändå på olika sätt. Jag prövade inte på någon sport förrän jag visste att jag var bra på den. Jag undvek skolämnen som inte stämde överens med mina styrkor. När jag prövade på nya aktiviteter som jag inte var bra på med en gång var min lösning att snabbt sluta och gå vidare till något annat som jag var bättre på.
Sedan gick jag ut som missionär. För första gången tvingades jag ut i en miljö där mina svagheter var smärtsamt uppenbara och jag inte så lätt kunde backa ur. Jag hade svårt att inleda samtal med andra. Det var jobbigt att undervisa på ett nytt språk. Jag möttes av avvisanden flera gånger om dagen. Jag misslyckades hela tiden – kastade och missade – och det fanns dagar när jag övervägde att följa mitt vanliga mönster för misslyckande: ge upp och åka hem.
Problem med översättning
Under den här tiden fick jag välbehövlig inspiration och korrigering av berättelsen om när Oliver Cowdery försökte översätta plåtarna. Efter att ha agerat skrivare åt Joseph Smith i några veckor började Oliver undra om inte han också kunde översätta plåtarna.
Joseph frågade Herren och fick svaret att Oliver skulle få översätta. Men Herren gav också Oliver några uppmaningar, och två av dem löd ”var tålmodig” och ”frukta inte” (se L&F 6:19, 34).
Det var inte så lätt att översätta som Oliver trodde. När orden inte kom så lätt blev han frustrerad och gav snart upp.
Missade möjligheter
När jag läste berättelsen insåg jag att Olivers problem liknade mitt. Han förväntade sig att snabbt få förmågan att översätta, och när det blev tydligt att han inte skulle lyckas med en gång – att han skulle misslyckas många gånger medan han arbetade på att utveckla gåvan – gick han tillbaka till att skriva, något som han kände sig bekväm med. Herrens uppmaningar visade sig vara riktiga: Oliver var varken tålmodig med sig själv eller med Gud, och han ”fruktade”. Så Gud tog ifrån honom möjligheten (se L&F 9:3).
Jag insåg hur ofta min rädsla för att misslyckas hade stoppat mig. Jag hade varit så rädd för att ”missa” att jag inte ens hade försökt kasta, eller så hade jag gett upp efter några försök. När jag försökte undvika misslyckande gick jag miste om möjligheter till framtida framgångar. Jag hade inte varit tålmodig med mig själv eller med Gud, och jag hade varit rädd.
Berättelsen om Oliver Cowdery gav mig också hopp. Fastän Herren hade sagt till Oliver att han inte skulle översätta då, lovade han också: ”Jag [har] andra uppteckningar som jag skall ge dig förmåga att hjälpa till att översätta” (L&F 9:2). Olivers möjlighet att översätta hade inte gått förlorad, den hade bara senarelagts. På liknande sätt hade möjligheterna som jag missat inte gått förlorade. Herren skulle ge mig fler, om jag var villig att vara tålmodig och inte låta rädsla hindra mig från att försöka.
Inget att vara rädd för
Jag bestämde mig för att arbeta på min rädsla för att misslyckas. Fastän jag fortfarande kände mig nervös för att prata med främlingar eller undervisa på ett främmande språk blev jag bättre på båda. De här färdigheterna har hjälpt mig också efter min mission.
Det finns fortfarande tillfällen när jag tvekar att pröva på något nytt eller göra något som jag inte är särskilt bra på. Men jag har lärt mig att bli mer tålmodig. Jag har lärt mig att fortsätta ”kasta bollen” och inte vara rädd för att missa.