Vid talarstolen
Jag tror att jag ska vara mig själv
Ram från Getty Images
Jag minns väl anpassningarna vi behövde göra när vi kom för att bo i Utah. Mitt första ämbete i vår församling var som lärare i Hjälpföreningen. Jag iakttog de andra lärarna mycket noga och var djupt imponerad av deras strävan efter att undervisa på ett fullkomligt sätt. Till och med deras frisyrer och klädsel speglade denna strävan. Jag beundrade hur välartikulerat och flytande de pratade engelska. Hur kunde jag med min dåliga engelska tävla med dem och vara deras lärare? Jag var ivrig att lära och blev så glad när jag fick höra att staven hade en förberedande kurs för lärare i Hjälpföreningen.
När jag kom till utbildningsmötet första gången hade jag stora förhoppningar. Jag var inte beredd på frågan jag fick om vilket slags bordsdekoration jag skulle använda när jag höll min lektion. Jag kände mig så inkompetent! Jag hade ingen aning om vad de menade med bordsdekoration eller vilket syfte den kunde ha i en lektionsframställning. Negativa känslor om mig själv började undergräva mitt självförtroende. …
Jag fortsatte att känna mig underlägsen när jag såg systrarna i församlingen odla i sina trädgårdar och sedan konservera skörden. De tränade varje dag genom att jogga. De sydde och handlade till extrapris. … De tog maträtter till nya mödrar och sjuka i sina grannskap. De tog hand om en gammal förälder, ibland två. … De besökte trofast templet och bekymrade sig om att hinna ifatt med sina dagböcker.
Osäker inför alla exempel på perfektion omkring mig ansträngde jag mig mer för att vara som mina systrar, och jag blev besviken på mig själv och fick till och med skuldkänslor när jag inte sprang varje morgon, bakade mitt eget bröd, sydde mina egna kläder eller studerade vid universitetet. Jag kände att jag behövde vara som kvinnorna i min omgivning, och jag kände mig misslyckad eftersom jag inte så lätt kunde anpassa mig efter deras livsstil.
Då kunde jag ha haft nytta av berättelsen om en sexåring som, när han fick frågan ”vad vill du bli?” av en släkting, svarade: ”Jag tror jag bara vill vara mig själv. Jag har försökt vara som andra. Jag misslyckades varje gång!” Liksom det barnet lärde jag mig till slut, efter upprepade misslyckanden att försöka vara någon annan, att jag skulle vara mig själv. Men det är inte alltid lätt eftersom vår önskan att passa in, att tävla och imponera, eller bara att accepteras, får oss att imitera andra och nedvärdera vår bakgrund, våra talanger och våra bördor och utmaningar. … Jag behövde lära mig att övervinna min oro för att jag helt enkelt inte höll måttet om jag inte anpassade mig. …
I mina försök att efterlikna mina underbara systrar när jag höll mina lektioner med en viss bordsdekoration och andra undervisningsmetoder som var obekanta för mig, misslyckades jag eftersom Anden fortfarande talar till mig på tyska, inte på engelska. Men när jag gick ner på knä för att be om hjälp, lärde jag mig att lita på Andens vägledning, trygg i vetskapen om att jag är en Guds dotter. Jag behövde lära mig och tro på att jag inte behövde tävla med andra för att vara älskad och accepterad av min himmelske Fader. …
Vi ska inte vara angelägna om att prestera eller att passa in utan att förvandlas genom Anden. …
Många påtryckningar binder oss till världen. Genom att ha ett uppriktigt hjärta kan vi upptäcka Guds vilja för våra liv. …
Fastän vi kan vara upptagna med att klara av våra dagliga utmaningar och möjligheter att växa, har vi inte råd att leva en dag eller en minut utan att vara medvetna om kraften inom oss.