Vår plats
Det rätta felaktiga svaret
Illustrations Matthew Shipley
När jag anmälde mig till en kurs i filosofi på high school blev pappa lite orolig. Inom filosofi ifrågasätts allting, bland annat Guds existens. Min lärare lärde oss sådant som går emot religion och förnekar Guds existens.
På ett filosofiprov ställdes frågan: ”Varför har vi kommit till jorden?” Svaret som det var meningen att jag skulle ge var för att vi skulle uppnå självförverkligande och inta vår plats i livets cirkel. Jag skrev inte det svaret för det är inte vad jag tror.
I stället skrev jag: ”Vi har kommit till jorden för att prövas och för att återvända och bo hos vår Fader i himlen tillsammans med våra familjer.”
Efteråt bad läraren mig komma fram och frågade om jag visste det rätta svaret på frågan. Jag sa att jag gjorde det men att jag inte tänkte skriva något som jag visste inte var sant.
Han frågade om jag var religiös och vilken kyrka jag tillhörde. Jag sa att jag var medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Han berättade att han aldrig hade känt en religiös elev som var modig nog att stå för sin tro och skriva ett sådant svar.
”Jag gav dig inte alla poäng eftersom svaret inte var det rätta”, sa han. ”Men jag gav dig poäng för att du hade modet att skriva det du tror.”
Jag var glad för att jag hade svarat enligt min övertygelse och enligt de evangeliesanningar jag känner till och försöker efterleva.
Benjamin M., Chile
Templets ljus
För några somrar sedan åkte de unga männen i min församling på en bergscyklingstur. Jag var lite nervös för det var min första gång. Min vän Jacob var duktig på att cykla så jag tänkte hålla mig nära honom.
Efter en kort paus på toppen cyklade vi tillbaka nerför berget. Jag var långsammare än resten av gruppen och kom efter, särskilt efter att jag hade ramlat några gånger vid skarpa svängar. Jacob stannade för att hjälpa mig varje gång jag föll, och vi försökte hinna ifatt gruppen.
När solen hade gått ner var det uppenbart att vi hade cyklat vilse. Det hade gått mer än en halvtimme sedan vi senast såg gruppen och det hade blivit så mörkt att vi knappt kunde se leden. Jag bad till min himmelske Fader om hjälp och mod att kunna fortsätta. Sedan bestämde Jacob och jag att vi skulle fortsätta cykla i en viss riktning. När vi rundade en krök såg vi en strålande och välkomnande syn – Drapers tempel! Ljuset som templet reflekterade lyste upp vår led, och vi kunde tryggt ta oss tillbaka till våra ledare och vänner.
Varje gång jag ser templet påminns jag om friden och hjälpen som finns tillgänglig för oss där. Varje gång jag känner mig vilse i världens mörker kan jag se till templet för att få ljuset jag behöver.
Joel G., Utah, USA
Min nya vän
Jag satt vid ett matbord med mina vänner när jag lade märke till en ny kille – Michael. Han bestämde sig för att sätta sig hos en grupp äldre killar, som började reta honom. Senare fick jag veta att Michael var autistisk.
Jag frågade Michael om han ville sitta med mig och mina vänner. Han tackade nej, förmodligen för att han var rädd för att bli retad igen.
Dagen därpå presenterade jag honom för mina vänner. Jag märkte att han var glad för att jag inte hade gett upp om honom. Han hade mycket att prata om. Han var toppen!
Varje dag märkte jag att Michael blev allt gladare. Han började se fram emot att äta lunch med sina vänner. Mina luncher med Michael ledde snart till en betydelsefull vänskap. Den hjälpte inte bara Michael utan mig också.
Känslan när man tjänar andra är en av de bästa känslorna i världen.
Laura P., Illinois, USA