President Henry B. Eyring: Mäktigt intellekt och ett barns ödmjukhet
De mångfasetterade aspekterna av president Henry B. Eyrings liv och karaktär är lika rena som de ibland är paradoxala.
En av president Henry B. Eyrings söner sa nyligen: ”Pappa kan beskrivas med två ord: Rena motiv.” Alla som någon gång har träffat den nya andre rådgivaren till president Russell M. Nelson, sett honom tillsammans med andra eller hört honom predika skulle hålla med. Ja, det verkar som om de underbart varierande dimensionerna av Hal Eyrings liv (som han alltid har kallats av familj och vänner) är en lång manifestation av en enastående ren dygd, en ständig demonstration av ett enda ”rent motiv”: att i både ord och gärning vara precis det som Gud vill att hans barn ska vara.
President Eyrings metod för att uppnå det målet är lika tydlig och okomplicerad som uppgiften i sig – och en lika stor utmaning! I alla sina över 80 år har Hal ansträngt sig för att vara rättfärdig inför Gud genom att uppriktigt sträva efter – och vara villig att aldrig göra något utan – vägledning från den Helige Anden, en himmelsk ledsagare han nämner i nästan alla samtal han för, alla administrativa beslut han fattar och varje offentligt uttalande han gör. Att åtnjuta den Helige Andens sällskap är Henry B. Eyrings övergripande medel för att nå ett celestialt mål. Det är en manifestation av ett barns ödmjukhet, något som han verkligen besitter. Det är bevis på hans enastående andliga renhet.
Ironiskt nog är det alla paradoxer i hans liv som gör dess renhet ännu mer slående. Född till och namngiven av en kemist på nobelprisnivå prövade Hal på fysik och kemi, men valde företagsadministration inom skolvärlden som yrke, ett ämne som var så långt från familjen Eyrings tradition som man kan komma. Trots tillgång till betydande välstånd under årens lopp har han och hans fru Kathleen valt att under hela äktenskapet leva enkelt och sparsamt – ibland nästan till överdrift (åtminstone enligt vad deras barn skämtsamt rapporterar). Professionellt utbildad vid ett av Förenta staternas främsta universitet, anställd med en professur vid ett annat och som besökande professor vid ett tredje, kunde man inte klättra högre på utbildningsstegen än vad Hal hade gjort i relativt ung ålder. Ändå lämnade han den akademiska prestigen och yrkesmässiga tryggheten för att presidera över ett i stort sett okänt tvåårigt college (i alla fall okänt för hans medarbetare vid Harvard, Stanford och MIT), en skola han aldrig hade besökt – Ricks College – i ett samhälle som han inte kunde ha pekat ut för någon – Rexburg, Idaho.
Renheten och paradoxen fortsätter. Skärpt bortom vanliga exempel på sådant intellekt är president Eyring inte villig att lita till sin egen talang eller skarpsinnighet när han ska fatta beslut om frågor som har andliga konsekvenser. Oförskräckt å det bestämdaste vid behov och stark bortom den traditionella definitionen av styrka, tänker han absolut inte, som president M. Russell Ballard (och president Eyrings egna barn) har uttryckt, ”låta sig stressas till att fatta ett hastigt beslut eller välja ett handlingssätt utan eftertanke. Han skulle aldrig göra något som kunde skada kyrkan eller någon annan som han är ansvarig för.”1
Ett avslutande exempel på renheten och paradoxen som är det centrala i Henry B. Eyrings själ kan sammanfatta denne enastående mans integritet:
En gång behövde president Eyring ordna med sakramentet till en grupp som inte kunde delta i församlingens ordinarie sakramentsmöte. Innan han verkställde den vänliga gesten ringde han några ganska brådskande samtal till biskopen i sin församling för att få tillstånd till det. Naturligtvis tillät biskopen villigt och kärleksfullt denna handling.
Jag nämnder just den här händelsen i ett visst syfte. Lärdomen är förstås uppenbar för oss alla. Det här är en medlem i kyrkans första presidentskap som ställer frågan. Det här är en ordinerad apostel, en som har alla prästadömsnycklar som någon människa kan ha på den här jorden. Det här är en man som kan ge och som ger instruktioner till alla andra prästadömsledare i kyrkans församlingar och stavar, inklusive biskopen i sin egen församling i Bountiful, Utah. Det här är en man som har större myndighet än någon annan lokal ledare, och som presiderande ämbetsman i kyrkan krävs det ofta att han utövar den. Men med det hjärtats renhet som karaktäriserar allt han gör och paradoxen som inte alla skulle vara redo att demonstrera, följer president Henry B. Eyring samvetsgrant protokollet för varje annan medlem i kyrkan överallt i världen. Han lägger ödmjukt fram sin förfrågan till Herrens smorda och är mer än villig att sedan ta emot rådet och följa sin lokala ledares beslut.
Rötterna till hans tro
Den här rikt andliga och transparenta renheten i president Eyrings tro kom tidigt. Hal föddes som son till Henry och Mildred Bennion Eyring den 31 maj 1933, när Henry sr var en världskänd professor vid Princeton University. Han växte upp i ett område där det fanns så få medlemmar i kyrkan att familjen Eyring höll sabbatsmötena i sitt hem. President Eyring skämtade senare om hur han och hans yngre bror Harden utgjorde hela Primär i grenen, och att deras äldre bror Ted var hela Unga mäns program. Deras mor Mildred var pianist och sångledare, men han minns inte riktigt hur hon kunde göra båda samtidigt.
Det faktum att de inte kunde träffas i en stor församling hindrade inte Hal från att bygga ett eget vittnesbörd. ”Jag lärde mig då”, minns han, ”att kyrkan inte är en byggnad. Kyrkan är inte ens en mängd människor. Jag kände mig nära min himmelske Fader och visste [redan då] att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är hans kyrka. Det hade ingen betydelse att vår lilla gren hade möten i vårt matrum.”
När Hal var 13 år fick hans far en framstående position vid University of Utah. Den unge Henry gick på tidigt morgonseminarium och gladdes åt att spela i basketlaget på high school, men har själv sagt att han aldrig fick några nära vänner.
När han tyckte synd om sig själv en dag fick han ett intryck som skulle förändra hans liv. Han kände att det var en varning från Gud: ”En dag, när du vet vem du egentligen är, kommer du att ångra att du inte använde din tid bättre.” Han reagerade på den maningen genom att läsa Mormons bok flera gånger som tonåring. Han kände sig också vägledd av president David O. McKays bok Gospel Ideals, som bland annat lärde honom hur man behandlar kvinnor på rätt sätt, en tillgivenhet som han hela livet visat sin älskade fru Kathleen.
En dröm gick i uppfyllelse
Ända sedan barndomen var Hals innersta dröm att gifta sig och bilda familj. Han tänkte på sina framtida barn så ofta att han redan hade gett dem det kollektiva öknamnet ”rödtottarna”, eftersom han föreställde sig dem med samma röda hår som hans mor hade haft.
Hans dröm började äntligen gå i uppfyllelse under hans tid som rådgivare i Bostons distriktspresidentskap, ett ämbete Hal hade under sina högre studier vid Harvard University efter studierna vid University of Utah. Som doktorand på sommaren 1960 representerade Hal distriktspresidentskapet under ett andligt möte för ensamstående vuxna som hölls i Cathedral of the Pines i sydvästra New Hampshire, en känd amfiteater i området. Under mötet såg han en ung kvinna i en röd och vit klänning och imponerades av den rena godhet hon utstrålade. Han tänkte: ”Det där är den bästa personen jag har sett. Om jag kunde vara med henne under resten av mitt liv, kunde jag bli allt det goda som jag någonsin har velat bli.”
Den unga kvinnan var Kathleen Johnson från Palo Alto i Kalifornien. Hon hade inte haft för avsikt att vara i New England den sommaren, men efter påtryckningar från en vän hade hon gått på sommarskola med henne vid Harvard. Efter det där andliga mötet utomhus ordnade Hal så att han kunde träffa Kathy i kyrkan en söndag, och han var glad att höra att hon tyckte om att spela tennis. Hal hade spelat tennis flera gånger i veckan med en vän från college och var naturligt bra på idrott, så han antog att en tennismatch skulle vara en idealisk första dejt och ett sätt för honom att göra ett enormt gott intryck. Vad Kathleen inte berättat var att hon hade varit kapten för sitt tennislag på high school! ”Hon jämnade mig med marken”, klagar Hal fortfarande när man pratar om matchen. Det här var första gången hans framtida fru var ett enastående exempel på att leva ödmjukt och sedan hjälpa sin make att göra detsamma.
En ny väg
Efter deras bröllop och Hals anställning vid fakulteten på handelshögskolan vid Stanford University, ställde Kathy sent en kväll i december 1970, bara några månader innan Hal avlöstes som biskop för församlingen för studerande i Palo Alto, en fråga som tycktes komma ur tomma intet. När Hal gick till sängs efter en krävande dag, lutade hon sig fram mot honom och frågade: ”Är du säker på att du gör det du borde göra inom ditt yrke?”
Hennes fråga förvånade honom. Allt i deras liv tycktes vara perfekt. Framtiden såg ljus och klar ut, vilket också inbegrep planerna för familjens drömhus som Hal hade gjort en ritning av i sin dagbok. Det skulle ha sådana trevligheter som ”ett rum för projekt, stort nog och bastant nog att man kan bygga och förvara en kajak där”, ”minst fem eluttag vid köksbordet” och ”ett avsides skjul eller bod där man kan skriva”.
”Vad menar du?” frågade Hal sin fru.
”Kunde du inte forska åt Neal Maxwell?” föreslog hon, och syftade på kyrkans nya utbildningschef. Nu blev Hal helt mållös. Han hade bara träffat Neal A. Maxwell en gång, och han visste att Kathleen aldrig hade träffat honom. Han försökte beskriva för henne varför en sådan yrkesväxling inte passade honom. Ändå insisterade hon på att han åtminstone skulle be om det. Han gjorde det genast, gick ner på knä vid sängen och bad en kort bön. När det inte kom något svar kände Hal att frågan var löst och somnade snart.
Men morgonen därpå fick Hal två tydliga andliga intryck som för evigt skulle ändra kursen för hans yrkesbana, och för hans liv. Han skrev om båda i sin dagbok. För det första: ”Använd inte ditt mänskliga omdöme för att eliminera möjligheter som presenteras för dig. Be om dem alla med ett öppet sinne.” För det andra: ”Gör uppgifterna du tilldelas i kyrkan och i ditt yrke så bra du kan. De är förberedelser.”
Det första intrycket kom som något av en tillrättavisning som Hal därefter för evigt skulle följa. Efter att tidigare ha tackat nej till tre jobberbjudanden utan att be om dem, fick han tanken: ”Gör aldrig om det misstaget igen. Du vet inte vilken väg som leder uppåt i din karriär.”
Med den andliga vägledningen färsk i minnet var Hal redo när utbildningschef Maxwell mindre än tre veckor senare ringde för att bestämma tid för ett möte med honom i Salt Lake City. Broder Maxwell gick rakt på sak. ”Jag vill be dig att vara president för Ricks College”, sa han. Hal svarade att han behövde be om det. Han gjorde det och svaret han fick var kort och koncist: ”Det är min skola.” Resten, som man säger, är historia. Hans tjänande i kyrkan sedan dess har varit lika exemplariskt som det har varit framträdande. Han fortsatte och verkade som biträdande utbildningschef och sedan utbildningschef (två gånger), därefter kom kallelser till presiderande biskopsrådet, de sjuttios kvorum, de tolv apostlarnas kvorum och som rådgivare till tre av kyrkans presidenter.
Fotografi med president Hinckley och fru Kathy, från Deseret News; foto från parad, Tom Smart, Deseret News
Men något Hal verkligen kände var att inget ämbete i kyrkan var viktigare för honom än ett annat: ”Påfrestningar i alla skeden av livet kan fresta oss att tacka nej till eller försumma kallet att tjäna Frälsaren”, lärde president Eyring. ”Några av dessa kall kan verka oviktiga, men mitt liv och min familj förändrades till det bättre genom att jag accepterade kallet att undervisa ett diakonernas kvorum. Jag kände dessa diakoners kärlek till Frälsaren och hans kärlek till dem.”2
En avslutande paradox: Jag kan nästan inte tänka mig någon jag känner som är en större motståndare mot konflikter och anser att våld är mer motbjudande än min vän Henry B. Eyring. Ändå tog han examen som främste ROTC-kadett i sin klass vid University of Utah och tjänade sitt land hedervärt i Förenta staternas luftvapen. Om vi var tvungna att gå ut i krig – och vi befinner oss sannerligen i ett som började i rådet i himlen – vill vi för det första ledas av någon som avskyr blotta tanken på krig. Men om ett (andligt) krig verkligen inträffade skulle vi vädja till ledaren att tänka klart, ja, genialiskt, att mäta varje taktiskt och strategiskt alternativ mot uppenbarad lära, och att leva för och söka den Helige Andens bekräftelse i varje beslut som han fattar. Ett sådant enastående försvar av det heliga i en strid mot allt som är oheligt eller profant visar kanske den yttersta renheten i Henry B. Eyrings ibland till synes paradoxala liv. Jag skulle stolt tjäna i hans flygbesättning, på hans stridsfartyg eller i hans skyttevärn.