Hur jag avstod från livet jag hade planerat

Jeannette Cox

Texas, USA

Illustration Carolyn Vibbert

När jag var sex eller sju år visste jag att jag ville bli oceanograf. Jag var fokuserad på mitt mål, arbetade flitigt och kom in på ett bra college. Jag tog flera kurser i zoologi och älskade det. Men när jag hade studerat ett tag blev jag fascinerad av människokroppen, särskilt på cellnivå. Jag bestämde mig för att bli patolog.

Jag träffade snart min framtida make och vi bestämde att vi skulle gifta oss. Det hade alltid varit en del av min plan att bilda familj, men även om jag visste att jag kunde bli både en bra läkare och en bra mamma, kände jag att jag inte kunde göra båda samtidigt. Eftersom familjen är en viktig del av Herrens frälsningsplan bestämde jag mig för att bli mamma först. Jag tänkte att när mina barn hade börjat skolan så kunde jag också börja studera igen.

När mitt yngsta barn började på förskolan påbörjade jag processen att söka till ett doktorsprogram i näringslära vid University of Texas i Austin. Precis innan jag hade skickat in min ansökan upptäckte jag att jag oväntat hade blivit gravid med mitt sjunde barn. Jag var över 40 och när det barnet började skolan skulle jag vara nästan 50.

Lite sent att påbörja en karriär som kräver omfattande studier, tänkte jag.

Jag såg plötsligt alla mina yrkesdrömmar rasa runt omkring mig. När jag började misströsta kom ett skriftställe till mitt sinne och hjärta: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner” (Joh. 15:13). Jag hade alltid tänkt att det skriftstället innebär att en person dör för en annan, men nu betyder det så mycket mer.

Jag insåg att den största kärlek jag kunde visa var att ge upp det liv jag hade planerat åt mig själv och ägna min tid och energi åt att fostra mina barn. Jag kände för egen del att det var vad Herren ville att jag skulle göra. Ja, jag kunde ha hjälpt många som läkare, men jag vet också att det största eviga inflytande jag kan ha är på mina egna barn.