Kraften i tro och släktberättelser
Vi har större motståndskraft när vi ställs inför prövningar om vi känner till utmaningarna som våra förfäder hade.
Rosalene Pacini har alltid känt att hon haft ett speciellt band till sin anmoder Elizabeth Xavier Tait, på grund av de trosfyllda berättelser som Rosalene växte upp med. Berättelserna om Elizabeths tillit till Herren medan hon reste från Bombay till Liverpool till Sion och hennes uthållighet under hjärtslitande prövningar, fångade Rosalenes fantasi som ung.
De här berättelserna hade också en viktig roll i att hjälpa Rosalene utveckla och lita till samma slags tro när hon själv mötte liknande utmaningar.
Lämnar hemmet, förlorar familjen
Elizabeth, 1850-talet, Bombay, Indien
Elizabeth Xavier var en välutbildad ung kvinna som levde ett bekvämt liv som en del av en välbärgad, framstående familj i Indien. Men livet tog en tvär vändning 1850 när hon gifte sig med William Tait, en exercisinstruktör inom brittiska flottan som hade döpts av äldste Parley P. Pratt i Skottland.
Illustration Michael T. Malm
Elizabeths familj var starka motståndare mot hennes dop. Stressen som kom av den spända familjerelationen följdes av tragedin när hon förlorade sin första son i kolera. När Elizabeth senare var gravid i åttonde månaden men längtade efter att vara med andra medlemmar i kyrkan och bli en evig familj, sände hon iväg William och deras andre son för att förbereda ett hem till familjen i Sion.
När barnet var fött tiggde hennes familj henne om att överge sin man och sin religion och stanna hos dem. Men fast i sin beslutsamhet att följa Frälsaren lämnade hon sin familj och sitt hemland för alltid och seglade iväg till Liverpool, England.
Rosalene, 2003, Colorado, USA
Rosalene växte upp som det yngsta barnet i en stor familj i Enterprise, ett litet samhälle i södra Utah. Hon hade många tillfällen att bevittna kraften i tron på Jesus Kristus under sina år hemma och som heltidsmissionär. När Rosalene hade gift sig i templet påbörjade hon en egen trosprövande resa när hennes man inledde en karriär som skulle ta henne längre och längre hemifrån.
När de hade flyttat till Colorado tvingades Rosalene på långt håll se sin mors kamp mot cancer tills hon dog några år senare.
BILDER FRÅN STOCK.ADOBE.COM OCH FRÅN GETTY IMAGES
”Jag skulle ha varit nöjd med att bo i min hemstad nära mina föräldrar hela livet”, säger hon. ”Smärtan över att växa upp och behöva flytta iväg var förkrossande. Likaså förlusten av mamma. Fortfarande går det inte en dag utan att jag saknar henne.
Jag antar att det fanns dagar när Elizabeth saknade sitt hem förtvivlat. Men hon trodde på Jesus Kristus och lät hans kraft verka i hennes liv. Det räckte för att hon skulle klara det. Samma kraft har hjälpt mig när jag har litat till min himmelske Fader för att få styrka, oavsett om min jordiska familj är i närheten eller inte.”
Dödens udd
Elizabeth, 1856, Liverpool, England
På den långa resan över havet från Indien till England blev Elizabeths lilla dotter allvarligt sjuk. Hon dog och begravdes i Liverpool. Elizabeth sa senare att förlusten av barnet var så smärtsam att hon inte visste om hon kunde fortsätta. Förtvivlad och ensam, men uppmuntrad av orden från äldste Franklin D. Richards i de tolv apostlarnas kvorum, som var president för Europamissionen, avseglade Elizabeth för Boston, Massachusetts.
Rosalene, 2006, New York, USA
Kort efter att paret Pacini hade flyttat sin växande familj till New York fick Rosalene tidiga födslovärkar. Läkarna övervägde en operation för att ta ut barnet eftersom hans hjärtfrekvens blev allt lägre. Men när hjärtslagen blev normala igen åkte familjen lättade hem.
Under ett återbesök några dagar senare kunde läkaren inte hitta något hjärtslag. Pojken föddes några timmar senare – han var död.
”Det var hjärtslitande att förlora barnet”, säger Rosalene. ”Jag hade aldrig känt mig så tom som jag gjorde när de tog hans lilla kropp från min famn.”
Familjen flög till Utah för att begrava honom bredvid Rosalenes mor. I flera veckor efteråt kunde Rosalene inte förmå sig att åka därifrån och gå vidare med livet.
”Jag tror att jag förstår lite hur Elizabeth undrade om hon kunde fortsätta”, säger Rosalene. ”Men det gjorde hon. Vi kanske alla befinner oss på den platsen någon gång i livet. Men vi kan inte stanna där. Vi går vidare genom att lita till Frälsaren mer än vad vi gjorde innan, och så småningom inser vi vilka underverk som har omgett oss hela tiden.”
Livets vintrar
Elizabeth, 1856, Iowa, USA
På andra sidan havet hamnade Elizabeth i en helt ny kultur. Hon reste med tåg till Iowa, där järnvägen västerut slutade på den tiden. Elizabeth anlände dit i juli 1856 och blev en del av Willies handkärrekompani.
Alltid framåt, av Joseph Brickey
Lidandena som Willies och Martins handkärrekompanier fick utstå är väldokumenterade. Kompanierna gav sig av sent på året och möttes av en tidig vinter i Klippiga bergen. Över 200 personer dog av kyla och brist på mat.
I räddningspatrullen som president Brigham Young sände ut fanns William, Elizabeths man. Paret återförenades i djup sorg och iskall blåst.
När paret hade återhämtat sig i Salt Lake City avslutade de sin resa i Cedar City, bara några kilometer från platsen där Rosalene påbörjade sin.
Rosalene, 2007, Hongkong, Kina
Liksom Elizabeth hade gjort flera generationer tidigare, reste också Rosalene över en ocean till en främmande kultur när hennes man fick en anställning i Hongkong.
”Vissa personer älskar förändringar och äventyr, men det var nästan för mycket för mig”, säger Rosalene.
Återigen fick hon styrka av Frälsaren och Guds plan för henne. Med stödet från familjen och underbara systrar i församlingen kom Rosalene att älska och värdesätta sina nya omgivningar och upplevelser.
Andra har gått den här vägen tidigare
Medan vi strävar efter att följa Jesus Kristus får vi alla prövningar – våra egna slätter och oceaner att korsa och hårda vintrar att uthärda. Men andra har gått den här vägen tidigare. Vi kan få hopp och styrka av deras berättelser om tillit till Frälsaren.
Rosalene inser att hon förmodligen bara befinner sig i mitten av sin resa, men efter att ha sett hela bilden av Elizabeths berättelse kan hon inte låta bli att fundera över slutet på sin egen.
”Kanske har jag några av Elizabeths egenskaper, kanske inte. Men jag hoppas att när mina barn ser mitt liv, att de då ser likheter – att vi båda var trofasta intill änden och att vi lät våra prövningar forma oss till att bli mer som Frälsaren.”
Rosalene inser styrkan hon har fått av dem som har gått före, och nu låter hon dessa berättelser gå vidare till sina barn.
”När vi känner till deras berättelser så vet vi att de gjorde sådant som var svårt”, säger Rosalene. ”Och vi vet anledningen och motivationen. Nu är det min tur att följa traditionen av tro på Jesus Kristus och hängivenhet mot hans evangelium, och föra den vidare till mina barn.”