En svensk pionjär – Bo Georg Wennerlund, 1926–2020
Bo föddes i Örebro och trots att hans far var ateist under hans uppväxt hade Bo en fast tro på att Gud fanns. Hans far, Georg, träffade missionärerna år 1947 och under två år tilltalades han mer och mer av deras budskap och förstod att det var sant. Han blev dock aldrig medlem i detta liv. Bo träffade missionärerna och lyssnade till dem när han var förlovad med Maud och tillfälligt bodde hos sin far i Örebro.
Julen 1948, då Bo flyttat tillbaka till Stockholm och gift sig med Maud, var Georg och tant Märta på besök. Georg föreslog att två missionärer, Ronald Folkersen och Spencer Jensen, skulle komma hem till dem under julen. Så skedde. De hade trevligt och sjöng tillsammans som de brukade. Innan missionärerna gick övertalade Bos far honom att träffa missionärerna varje vecka. Efter någon månad började Georg ringa varje fredag, när han visste att missionärerna varit hos Bo och Maud. Georg började varje gång med frågan: – ”Nåå?”
”Vad då nåå?” svarade Bo.
”Du vet vad jag menar”, sa hans far. ”Är du inte medlem i kyrkan än?”
Under de veckovisa samtalen blev Georg mer och mer otålig.
”Förstår du inte vad de säger? Du har aldrig haft svårt att fatta. Det är ju sant!”
I mars 1949 bestämde sig Bo för att för första gången be till Gud. Bo skriver i sin levnadshistoria: ”När både Maud och barnen sov gick jag in i barnens rum för att be. Då kom några hånfulla ord så starkt inom mig att jag blev förvånad: Bo, vad tänker du göra? Den spydiga tonen var tydlig. Plötsligt svarade jag nästan högt. Jag tänker be! Jag gick ner på knä, för första gången i mitt liv.
’Gud, om du finns, så låt mig få veta om den här kyrkan är sann. Om den är det så kommer jag att bli medlem och ska göra mitt bästa. Låt mig få veta.’”
Dagen efter begrundade han allt han lärt sig och blev övertygad om att det återupprättade evangeliet var sant. Bo döptes 3 april 1949 av Ronald Folkersen och konfirmerades av Spencer F. Jensen. Bo ringde och berättade för sin far Georg nästa dag.
”Pappa var tyst en lång stund innan han svarade med rörelse i rösten: - ’Vad glad du gör mig, Bosse.’ Pappa kallade mig bara Bosse då det gällde allvarliga saker.” Maud blev medlem fyra år efter Bo.
Strax efter att Bo förlänats det melkisedekska prästadömet, ett år efter sitt dop, blev han undervisad av Anden i form av en intervju. Bo skulle tala på ett sakramentsmöte och dagen innan blev han och Maud osams. Bo försökte försonas flera gånger under dagen, men Maud var som förbytt. Hon svarade inte och förblev ”stentyst”. På kvällen höll Bo ensam bön i förtvivlan. Han visste inte vad han skulle göra. Han ville inte framstå som hycklare i kyrkan med denna situation i hemmet. Anden påminde honom om Mauds sanna natur, att han hade prästadömet och att han kunde lägga händerna på hennes huvud. Bo skriver: ”Jag kände hur kraft fyllde mig. Jag drog ett djupt andetag och tänkte: Det är precis vad jag ska göra! Maud hade släckt sin lampa och låg med ryggen mot mig, fortfarande helt tyst. Jag sträckte ut min vänstra hand och lade den på hennes kudde alldeles ovanför hennes huvud. Jag kände hennes hår kittla mig i handflatan.” Bo nämnde hennes namn och åberopade prästadömet och gav henne en välsignelse i Jesu Kristi namn. Efteråt var han andfådd av kraften i välsignelsen. När andetagen lugnat sig, gjorde han ett nytt försök till försoning. Denna gång vände Maud sig om och de försonades. Bo visste nu att han hade prästadömet och kunde handla i Guds namn.
Innan Maud döptes ville hon inte att Bo skulle betala tionde på grund av deras ansträngda ekonomi. Han respekterade det. Men efter en tid kände Bo att han behövde betala tionde, så han började betala tionde i hemlighet, vilket ledde till att ekonomin förbättrades. Bo fick dock dåligt samvete över att betala tionde bakom ryggen på sin fru. Han frågade henne på nytt om han kunde få betala tionde. Maud tyckte att eftersom ekonomin hade blivit stabil så ville hon vänta. Då kunde han inte hålla det kvar längre och berättade att det berodde på att han hade betalat tionde under en tid. Denna händelse hjälpte Maud att få ett vittnesbörd och vilja bli döpt. Hon döptes 26 juli 1953. De hade då fem barn.
I juni 1956 skulle den första svenska resan till templet i Schweiz gå av stapeln. Bo var då grenspresident i Stockholms andra gren. Han blev uppmanad av missionspresident Eben Blomqvist att åka till templet. När han förklarade att de inte hade råd, sade president Blomqvist: - ”Gå då hem ikväll och påminn Herren om att du håller tiondelagen, och säg till honom att välsigna dig så att du också kan följa hans bud att gå till templet.”
När Bo kom hem sa han till Maud att de skulle åka till templet den sommaren. Efter att de räknat och dragit in på matkostnaderna (familjen skulle få gröt till middag flera gånger i veckan), sa Maud: - ”Det går ändå inte ihop. Du behöver få 100 kronor i månaden i löneförhöjning.” De la undan alla räkenskaper, kopplade ihop sina armar och Bo höll en bön med samma självklarhet som om han ringt sin egen pappa i Örebro och bett om hjälp. Tre veckor senare blev han inkallad till sin chef på jobbet, som meddelade att Bo skulle få löneförhöjning på 200 kronor i månaden retroaktivt från 1 januari. Bo och Maud kunde nu åka till templet och bli beseglade. Deras då sex barn, Dick, John, Ronald, Sylvia, Gerald och Hanneli fick vänta till år 1958 för att bli beseglade till dem. De hade inte planerat att föda fler barn, men efter deras första tempelresa var deras glädje och tacksamhet stor. De välkomnade sedan Nancy år 1957 och Linda år 1958.
Herren fortsatte välsigna familjen och Bo kallades sedermera till många viktiga uppgifter i kyrkan, däribland rådgivare till flera missionspresidenter, regionrepresentant samt missions- och tempelpresident tillsammans med Maud. En tid efter Mauds bortgång gifte sig Bo med Birgitta Strandberg och de tjänande tillsammans i olika ämbeten, bland annat som grenspresident i Kristianstads gren.