Lägg inte på!
För flera månader sedan fick jag en idé. Med väldigt lite information om en av mina svenska förfäder och ingen aning om var jag skulle börja leta efter mer, vände jag mig till en pålitlig forskningskälla. Jag gick online till en svensk släktforskningsgrupp på Facebook.
Med ett namn, födelsedatum och några svartvita bilder skapade jag ett inlägg. Jag frågade personerna i denna grupp om någon var släkt med mig eller om någon kunde hjälpa mig att hitta någonstans där jag kunde börja forska själv.
När jag kom hem samma kväll hade jag ett nytt meddelande på Facebook. En svensk man hade sett min fråga och gjort lite efterforskningar på egen hand. Genom sina insatser hittade han en person i Sverige som jag är släkt med. Han till och med gav mig telefonnumret till denna person!
Så nervöst tog jag telefonen och slog numret. Telefonen ringde tre gånger och varje signal tycktes längre än den förra och slutligen hörde jag en man svara. Jag frågade honom om han var den person som jag letade efter. Han bekräftade det. Jag berättade vem jag var, talade om mitt namn, var jag kom ifrån, hur jag hittade honom, hur vi var släkt och hur glad jag var att få prata med en levande släkting i Sverige.
Han var tyst några sekunder och så sa han: ”Hur ska jag kunna tro på DET”?
Sedan lade han på luren.
Jag kände mig chockad. Besegrad. Jag visste inte vad jag skulle göra. Men då fick jag en annan tanke: ”Skriv till honom!” Så jag skickade ett sms med all information som jag hade sagt under vårt samtal. Jag var noga med att ta med att jag inte ville ha hans adress, pengar eller något annat. Jag ville bara ha kontakt med mina släktingar i Sverige.
Tjugo minuter senare ringde telefonen. Han svarade mig! Han sa att jag skulle pröva på att ringa hans syster i stället och gav mig hennes telefonnummer. Än en gång slog jag nervöst ett nummer. Tre signaler gick fram och sedan hörde jag en kvinnas röst. Återigen förklarade jag vem jag var och hur jag hittat henne. Jag tystnade och väntade att hon skulle lägga på. Men hon lade inte på, hon var faktiskt väldigt ivrig. Hon hade ingen aning om att en del av hennes släktingar hade flyttat till Amerika för många år sedan eller att de hade ättlingar som lever idag. Hon gav mig glatt sin e-postadress och lade upp mig på Facebook och vi har haft kontakt med varandra sedan dess.
Jag vet att Herren gav mig idén att gå in på den där släktforskningsgruppen. Genom detta inlägg har jag hittat information om dussintals människor till synes förlorade i tiden, namn, födelsedatum, foton, adresser och naturligtvis levande människor.
Nu har jag hittat över 20 levande människor som jag har haft kontakt med. Genom en enda andlig maning har jag fört samman separerade familjer för första gången på 125 år. Jag har ett starkt vittnesbörd om släktforskningsarbetets kraft. Jag skulle vilja säga en sak till alla som funderar på att påbörja sin egen släkthistoria: Sätt i gång bara! Även om du inte har någon aning om hur du ska göra kommer du med lite ansträngning och tid att bli förvånad över vilka mysterier du kan lösa och vad eller vem du kan hitta. Lägg inte på när det finns stora möjligheter alldeles runt hörnet!