Historia skriven med få eller inga ord
När man söker efter historiska sammanhang är det lätt att slås av ett välkänt faktum. Det finns förhållandevis få berättelser av och om kvinnorna. De döljer sig snarare i historiens kulisser. Föreningen Daughters of Utah Pioneers grundades 1901 i Utah, USA av Annie Taylor Hyde. Syftet var att lyfta fram den viktiga, men svårfångade historien som bars av alla kvinnor som vandrade över prärien mellan 1847 och 1869, innan järnvägen gjorde resandet så mycket enklare. I Tom Perry Special Collection (Brigham Young University) och Phillips Camp Biographies (University of Utah) finns några livsberättelser samlade. En kvinnas berättelse ur samlingarna får här lite utrymme eftersom hennes berättelse också har relevans ur ett svenskt perspektiv.
När Ida Dorothea Hanna Fredericke Krüger, gift med Johann August Heinrich Tietjen, en sommardag 1887 sluter sina ögon för sista gången i det lilla nybyggarsamhället Santaquin i södra Utah avslutar hon en lång och osannolik resa. Hon föddes 1825 i byn Liepen i grevskapet Mecklenburg-Strelitz i norra Tyskland. Hon skriver i sina minnen att mycket ensamhet i unga år fick henne att förtrösta på Herren. Under skoltiden fick hon flytta in hos sin styvmors gamla mamma. Där lärde hon sig allt om mjölkning, smörtillverkning och ystning. Det hade hon stor nytta av framöver i livet. 18 år gammal fick hon tjänst hos friherre von Maltzen. Här lärde hon känna August Tietjen som också arbetade i en överordnad ställning på godset. August var lite äldre än Ida, född 1814 i staden Rühn där pappa Carl var organist. August och Ida gifte sig 22 oktober 1847 och dagen efter steg de tillsammans ombord på ett kustskepp med destination Sverige.
August hade säkrat ett litet jordbruk i byn Arrarp i Härslövs socken strax utanför Landskrona. Han hade köpt marken av en Fritz von Ekensteen. Det är inte helt klart hur August kände von Ekensteen, men vi får förmoda att det fanns gemensamma nämnare i det sociala umgänget som möjliggjort kontakten. Trakten kring Greifswald och Rügen hade sedan länge starka historiska band med södra Sverige. Von Ekensteens mor kom dessutom från Rügen. Efter ett par år i Arrarp flyttade familjen några mil norrut till ett jordbruk i byn Kingelstad i Ottarp socken.
1857 var August och äldste sonen Ernst Albert på väg hem från en marknad när de blev vittnen till hur två för dem okända personer blev trakasserade av lokala bybor. August berättar hur han körde upp bredvid de två okända männen och sa till dem att springa så fort de kunde ner mot den näraliggande ån. Efter att de befriat sig från sina plågoandar sprang de ner mot ån där August mötte dem och de fick följa med hem. De två missionärerna stannade en längre tid hos familjen Tietjen. Med missionärer i huset blev det tillfälle till mycket undervisning och samtal och August omfattade evangeliet omgående och lät döpa sig 21 juni 1857.
Ida berättar hur illa hon tyckte om det här tilltaget att ta med sig missionärerna hem. Hon trodde dem inte alls och när nu August hade låtit döpa sig och börjat prata om Sion i Saltsjödalen vad skulle det bli av henne och barnen? Ida fick inget vittnesbörd, men ville inte skiljas från sin man så hon bad till Herren och förklarade att hon skulle låta sig döpas och om det hon gjorde var rätt, ville han då ge henne ett vittnesbörd? Om hon hade fel bad hon Herren att han skulle förlåta henne. Ida döptes 25 juli 1857 och hon beskriver att i det ögonblick som händer lades på hennes huvud för att ge den Helige Andes gåva fick hon ett vittnesbörd.
August och Ida fick en stark önskan att samlas med de heliga och lämnade med sina fem barn Kingelstad 1858. Familjen stannade en kort tid i Helsingborg varifrån de reste 1 april 1859 via England. Efter fem veckors resa över Atlanten anlände de till New York och passerade genom Castle Gardens. Därefter järnväg och ångbåt. Från gränsen mellan Iowa och Nebraska vandrade de sedan i ett oxkärrekompani över den stora slätten och anlände i Saltsjödalen 15 september 1859.
Men allt blev inte omedelbart bra i det nya landet. August blev sjuk och Ida fick försörja familjen under flera år, men Ida var ändå nöjd över att vara där hon var för, som hon skriver: ”Det predikades samma evangelium här som det vi hörde i Sverige.”
Idas starka berättelse och långa resa, hennes stolthet över sina åtta barn, avslutas med en uppmaning att familjen ska samlas 1930 och läsa hennes berättelse och ta del av hennes vittnesbörd.
Vilket också gjordes. I varje generation har Idas efterkommande delat sin anmoders starka vittnesbörd med världen, också till Sverige där allting en gång började.
Familjen Tietjen bodde lite mer än 11 år i Sverige innan resan fortsatte. Liksom många som missionärerna möter idag som bor i vårt land finns många som delar erfarenheten att resan började vid en annan strand.