Det bästa beslut jag någonsin tagit
Mitt namn är Changa Kibasomba, jag är 25 år gammal och detta är mitt dopvittnesbörd. Jag föddes i en kristen familj och jag har alltid haft en kristen övertygelse och moral. Från ung ålder gick jag i kyrkan regelbundet. Vanan att gå i kyrkan varje söndag planterade en tro hos mig, det var dock en tro utan förståelse. Jag minns att när jag bad, bad jag på ett egoistiskt sätt. Jag bad bara om sådant jag ville ha eller ville skulle ske. Min tro minskade när jag började gymnasiet eftersom jag hade många frågor om Gud och kristendomen och jag började tvivla på Guds existens. Men trots alla tvivel behöll jag min tro eftersom den var min grund.
Saker och ting började förändras när jag flyttade till Sverige med min familj. Jag gick i kyrkan men det vara bara på skoj. En verklig förändring började när jag träffade missionärerna för arton månader sedan. De ville prata, men i början ville jag bara ha ett trevligt samtal. Senare märkte jag att det var en bra erfarenhet att träffa dem och läsa skrifterna tillsammans. Vi började vår resa med att studera Bibeln och Mormons bok. Det gick bra och de bjöd med mig till kyrkan. Mitt första besök i kyrkan var anmärkningsvärt fint och jag var imponerad av hur människor kunde vara så vänliga och välkomnande. Tyvärr fick dessa missionärer ge sig av eftersom deras tid i Sverige var ute. Min tro försvagades eftersom jag inte hade motivation nog att läsa skrifterna och be ensam. Några månader senare kontaktade andra missionärer mig men jag tyckte inte om tanken att studera med dem. Jag hade bestämt mig för att leva utan att vara fäst vid någon religion. Men något fortsatte att pressa mig att träffa missionärerna och studera. Vi studerade i några månader och då var det dags för mig att bevisa att jag verkligen var troende. Det var dags för mitt dop.
När de först berättade om dopet blev jag rädd och osäker, trots att jag visste att dopet var nödvändigt. Jag har vetat sedan barndomen att dopet innebär att acceptera Jesus Kristus som Herre och Frälsare, men det var fortfarande obekvämt för mig. Jag behövde tid att be varje dag och fråga Gud om jag var redo att ta det stora steget i mitt liv. Jag fortsatte att be och läsa skrifterna tills Gud visade mig att det var dags.
När systermissionärerna talade om vilket datum jag skulle döpas fick jag en chock igen. Var jag redo? Jag berättade för mina föräldrar att jag skulle bli döpt. Jag var rädd för att säga till dem att jag tagit det stora beslutet utan deras tillstånd. Jag bestämde mig för att bli döpt och ge mitt liv till Jesus och de stödde mig. Jag insåg att ungdom inte är en ursäkt för svaghet. Dopet är mitt personliga åtagande att följa Kristus.
Jag kommer alltid att minnas den 26 september 2020, min dopdag. Det är en dag att minnas. Sedan dess har allt förändrats till det bättre i mitt liv. När vi gick hem från kyrkan efter dopet sa min yngre bror till mig: ”Broder, du tog det bästa beslutet i ditt liv.” Den tanken är alltid i mitt sinne och får mig att tänka att jag gjorde rätt val och jag är stolt över det.