Orden var inte mina egna
Denna text kommer från en videoinspelning med Johan Sandelin som publicerats på Sverigemissionens Facebooksida ”Kom till Kristus”. Den anpassades för de Lokala sidorna av äldste och syster Johnson.
Jag var ute en kväll hemma i Malmö. När jag gick nerför gatan träffade jag en vän som jag inte hade sett på länge. Efter att ha pratat en stund frågade han mig om jag inte ville följa med honom på en fest. ”Självklart”, sa jag, ”en fest är alltid kul.”
Det var en sak jag blev lite förvånad över. Ingen på festen drack alkohol och ingen rökte. Det var bra stämning och jag måste säga att det var en annan slags fest än vad jag var van vid. Jag bestämde mig för att stanna.
Mitt beslut ledde till att jag några dagar senare undervisades av missionärerna tillsammans med min vän. Vi träffades flera gånger. Ibland kände jag att jag tvungen att ta en paus, men jag fortsatte att lära mig. Missionärerna hade mycket tålamod. Efter ett par månader sa jag att jag hade fått nog. Lektionerna lät bra, men jag hade ett litet problem med rökning, och jag ville inte sluta.
Efter ytterligare en liten tid bestämde jag mig ändå för att ge det ett försök till. Så jag ringde tillbaka till missionärerna och frågade dem: ”Har ni tid och kraft att träffa mig igen?” De fortsatte att undervisa mig och en dag frågade jag dem: ”När kan jag döpas?” De såg på varandra i chock eftersom de inte förväntade sig den frågan. De svarade: ”Vi kan naturligtvis sätta ett datum för ditt dop.” Den sista augusti 1986 döptes jag.
Någon gång efter mitt dop deltog jag i en hemafton i kyrkan med de unga vuxna. På vägen hem kände jag mig verkligen fylld av Anden. Till min förvåning såg jag en dam som satt i trappan med en samling ölflaskor. Hon frågade: ”Kan du hjälpa mig?” Och jag svarade: ”Vad vill du ha hjälp med?” Hon sa att hon ville äta, men kunde inte hitta en plats som var öppen och som skulle släppa in henne. Jag sa att jag kände till ett ställe där de var lite mindre nogräknade, så det skulle nog inte vara ett problem. Hon försäkrade mig om att hon hade pengar. Hon skulle stå för betalningen. På väg till restaurangen började hon prata om sitt liv.
Hon berättade att sociala myndigheter hade tagit hennes dotter ifrån henne på grund av hennes alkoholism. Plötsligt fick jag en känsla att jag skulle ställa en specifik fråga till henne. Jag tvekade och tyckte att det nog skulle vara olämpligt att ställa en sådan fråga. Men känslan kom tillbaka igen. Till slut frågade jag henne: ”Om du var din dotter, skulle du vilja ha dig själv som mamma?” Hon såg på mig i chock. Det var ju verkligen inget man frågar en främling om. Men jag hade känt att jag skulle fråga. Till slut svarade hon mig: ”Nej, helt klart inte.” ”Då finns det bara ett sätt för dig att agera”, sa jag. ”Du vet vad du behöver göra för att få din dotter tillbaka.” Jag var bara 20 år gammal. Jag visste att de här orden inte var mina egna. Det slutade med att hon på ett genuint sätt tackade mig för min hjälp.
Ungefär en månad senare var jag på jobbet och en kvinna kom fram till mig. Hon frågade om jag kände igen henne. Jag sa att hon såg bekant ut, men att jag inte var säker på hur jag kände henne. Hon sa: ”Vi träffades för några veckor sen och du hjälpte mig att få lite mat.” Jag kom ihåg och tänkte för mig själv att hon såg så mycket bättre ut nu. En annan kvinna var med henne och de liknade varandra. Det var hennes mamma.
Kvinnan fortsatte: ”Jag slutade dricka kvällen efter att vi träffades.” Jag log och kände mig tacksam över att jag kunnat ställa den fråga som hade varit till hjälp för henne. Jag kunde inte ha sagt dessa ord till henne om jag inte genom egen erfarenhet fått ett vittnesbörd visdomsordet. Jag var glad för hennes skull och tacksam för att jag själv följt sanningarna i Jesu Kristi evangelium.
”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd.”
1 Petrusbrevet 4:10