Banden till Anna
I mitt sista område som missionär i Utah i början på 90-talet träffade jag Anna. Hon var sedan länge gift med en god man som inte varit aktiv i kyrkan på många år, även om barnen döpts i Jesu Kristi kyrka. Hon hade många frågor. Trots stor åldersskillnad och olika bakgrund fick vi en speciell kontakt och jag kunde besvara många av hennes frågor. Hon var inte redo för dop när jag åkte hem, men efter några veckor i Sverige fick jag ett brev där hon berättade att hon döpts. Det här var före e-post och sociala medier. Efter en tid förlorade vi kontakten med varandra.
Ett halvår före en resa till Utah som skulle äga rum våren 2014 fann jag henne på Facebook. Jag fick veta att maken var gammal och demenssjuk. Hon hade det tufft, men vi var båda glada över att ha fått tag på varandra. När jag ett halvår senare besökte Utah, fick jag inte kontakt med henne. Jag blev osäker på om vi skulle kunna ses och kände mig lite bekymrad över hennes hälsa. Jag ville inte tränga mig på, men när jag bara hade någon dag kvar innan jag skulle resa hem, bestämde mig för att köra på ändå. Jag skrev och sa att jag tänkte följa med till kyrkan. Hon såg meddelandet och svarade med en inbjudan att med henne besöka kyrkans möten på makens demensboende.
21 år efter att vi sist sett varandra åkte jag med henne till boendet och fick träffa maken. Han var långt gången i sin demenssjukdom. Det kändes som ett privilegium att få dela något såpass personligt och betungande med henne. Orsaken till att hon inte gått att få tag på var nog att hon själv börjat bli lite glömsk. Till sakramentsmötet på boendet kom en av deras söner med sin son. Barnbarnet hade nyligen återvänt från mission. Han konstaterade att han troligtvis inte hade varit engagerad i kyrkan, om inte farmor Anna hade döpts.
Någon dag senare flög jag hem och ett knappt år efter det fick jag veta att maken hade gått bort. Jag kunde inte göra mycket från Sverige, men jag skickade i alla fall blommor och det visade sig bli mycket uppskattat. Anna berättade att hon kände det som att jag var på plats hos henne med min kärlek och omsorg.
Jag är övertygad om att det var genom Gud jag fick förnyad kontakt med Anna i en svår period i hennes liv och jag känner en stor tacksamhet över att jag en kort stund fick bära hennes bördor och både sörja med och trösta henne.