Läran om samhörighet
Läran om samhörighet är i slutändan denna: Jag är ett med Kristus i evangeliets förbund.
Jag vill tala om det jag kallar läran om samhörighet i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Den här läran har tre delar: 1) samhörighetens roll i insamlingen av Herrens förbundsfolk, 2) vikten av tjänande och uppoffring i samhörighet och 3) Jesu Kristi centrala roll för samhörighet.
Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga utgjordes i dess tidiga början till stor del av vita nordamerikanska och nordeuropeiska heliga och ett litet antal ursprungsamerikaner, afrikanska amerikaner och människor från Stillahavsöarna. Nu, åtta år efter 200-årsjubileet av dess grundläggning, har kyrkan vuxit avsevärt i antal och mångfald i Nordamerika och till och med mer så i resten av världen.
I och med att den sedan länge profeterade insamlingen av Herrens förbundsfolk i den sista tiden vinner momentum, kommer kyrkan i själva verket att utgöras alltmer av medlemmar från varje släkte, tungomål och folk.1 Det här är inte en kalkylerad eller framtvingad mångfald utan ett naturligt förekommande fenomen som vi kan förvänta oss med tanke på att evangeliets nät samlar in människor från alla nationer och alla folk.
Vilken välsignelse det är för oss att få se dagen då Sion upprättas samtidigt på varje kontinent och i våra egna grannskap. Som profeten Joseph Smith sa har Guds folk i alla tider med glad förväntan sett fram emot den här tiden, och ”vi är det gynnade folk som Gud har utvalt att förverkliga de sista dagarnas härlighet”.2
Med denna förmån som vi fått kan vi inte tillåta någon form av rasism, fördomar mot stammar eller andra uppdelningar att existera i Kristi kyrka i den sista tiden. Herren har befallt oss: ”Var ett, om ni inte är ett är ni inte mina.”3 Vi bör flitigt dra upp fördomar och diskriminering med rötterna ur kyrkan, ur våra hem och framför allt ur våra hjärtan. I och med att vår kyrkas medlemskap växer sig alltmer mångskiftande, måste vårt välkomnande bli ännu mer spontant och varmt. Vi behöver varandra.4
I sitt första brev till korintierna förkunnade Paulus att alla som döps in i kyrkan är ett i Kristi kropp:
”Kroppen är en och har många delar, men trots att kroppens alla delar är många utgör de en kropp. Så är det också med Kristus.
I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samme Ande utgjuten över oss …
För att det inte ska bli splittring i kroppen utan att delarna i stället ska ha samma omsorg om varandra.
Om en kroppsdel lider, så lider alla de andra delarna med den. Och om en kroppsdel blir ärad, gläder sig alla de andra delarna med den.”5
En känsla av samhörighet är viktig för vårt fysiska, mentala och andliga välbefinnande. Ja, det är mycket möjligt att vi var och en ibland kanske känner att vi inte passar in. I stunder av missmod känner vi kanske att vi aldrig kommer att nå upp till Herrens höga normer eller andras förväntningar.6 Vi kan omedvetet skapa förväntningar på andra – och även på oss själva – som inte är Herrens förväntningar. Vi kan på subtila sätt sända ut budskapet att en själs värde baseras på vissa prestationer eller ämbeten, men sådant är inte ett mått på vår ställning i Herrens ögon. ”Herren ser till hjärtat.”7 Han ser till våra önskningar och hjärtans begär och vad vi håller på att bli.8
Syster Jodi King har skrivit om det hon upplevt de senaste åren:
”Jag kände aldrig att jag inte hörde hemma i kyrkan förrän min man Cameron och jag insåg att vi hade svårt att få barn. Åsynen av barnen och familjerna i kyrkan, som jag vanligtvis hade blivit glad av, började nu ge mig sorg och smärta.
Jag kände mig tom utan ett barn i famnen och en blöjväska i handen …
Den svåraste söndagen var den första i en ny församling. Eftersom vi inte hade några barn fick vi frågan om vi var nygifta och när vi planerade att skaffa barn. Jag hade blivit ganska bra på att besvara de här frågorna utan att låta mig påverkas av dem – jag visste att de inte var menade att såra mig.
Men just den här söndagen var det extra jobbigt att besvara de där frågorna. Vi hade precis fått reda på, efter att ha varit hoppfulla, att jag ännu en gång inte hade blivit gravid.
Jag kände mig nedslagen när jag gick in till sakramentsmötet och det var jobbigt att besvara de typiska lära känna-frågorna …
Men det var under Söndagsskolan som jag verkligen tappade modet. Lektionen – som var avsedd att handla om moderns gudomliga roll – växlade snabbt spår och blev ett klagoforum. Hjärtat sjönk och tårarna rann nerför ansiktet när jag hörde kvinnorna klaga på välsignelser som jag skulle ha gett vad som helst för att få.
Jag störtade iväg och ut ur kyrkan. Först ville jag inte komma tillbaka. Jag ville inte uppleva den där känslan av isolering igen. Men den kvällen, när jag hade pratat med min man, var vi överens om att vi skulle fortsätta gå i kyrkan, inte bara för att Herren har bett oss göra det utan också för att vi båda visste att den glädje som kommer av att förnya förbund och att känna Anden i kyrkan överträffar bedrövelsen jag kände den dagen …
I kyrkan finns det änkor och änklingar, frånskilda och ensamstående, personer med familjemedlemmar som har fallit ifrån evangeliet, personer med kroniska sjukdomar eller ekonomiska problem, medlemmar som upplever en dragning till personer av samma kön, medlemmar som arbetar på att övervinna missbruk eller tvivel, nyomvända, nyinflyttade, par med barnen utflugna, och listan fortsätter …
Frälsaren uppmanar oss att komma till honom – oavsett våra omständigheter. Vi kommer till kyrkan för att förnya våra förbund, stärka vår tro, känna frid och göra det som han gjorde så fullkomligt i sitt liv – hjälpa andra som känner sig utanför.”9
Paulus förklarade att kyrkan och dess ämbeten är givna av Gud ”för att utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp
tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, som en fullvuxen man med ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet.”10
Det är en sorglig ironi när någon som känner att han eller hon inte når upp till idealet i alla livets aspekter, tror att han eller hon inte hör hemma i just den organisation som Gud utformat för att hjälpa oss gå framåt mot idealet.
Låt oss lämna domen i Herrens händer och till dem han har bemyndigat, och nöja oss med att älska och behandla varandra så gott vi kan. Låt oss be honom att en dag i taget visa oss hur vi ska ”hämta hit fattiga, handikappade, blinda och lama”11 – alltså alla – till Herrens stora högtid.
En annan aspekt av läran om samhörighet handlar om det vi själva bidrar med. Även om vi sällan tänker på det, kommer en stor del av vår samhörighet genom vårt tjänande och de uppoffringar vi gör för andra och för Herren. Ett överdrivet fokus på egna personliga behov eller egen bekvämlighet kan omintetgöra denna känsla av samhörighet.
Vi strävar efter att följa Frälsarens lära:
”Den som vill vara störst bland er ska vara de andras tjänare …
Människosonen har inte kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”12
Samhörighet uppstår inte medan vi väntar på den utan när vi vänder oss utåt för att hjälpa varandra.
I dag är det tyvärr så att detta att viga sitt liv åt en sak eller att offra något för någon annan alltmer går emot den kulturella normen. I en artikel i Deseret Magazine förra året berättade författaren Rod Dreher om en konversation med en ung mamma i Budapest:
”Jag befinner mig på en spårvagn i Budapest med en … vän som är drygt 30 år gammal – låt oss kalla henne Kristina – och vi är på väg till en intervju med en äldre [kristen] kvinna som tillsammans med sin nu avlidne make stod emot förföljelse från kommuniststaten. Under vår skumpiga färd längs stadens gator pratar Kristina om hur svårt det är att vara ärlig mot sina jämnåriga vänner om svårigheterna hon stöter på som hustru och småbarnsmamma.
Kristinas svårigheter är fullkomligt normala för en ung kvinna som håller på att lära sig vara mor och hustru – men den utbredda inställningen i hennes generation är att livets svårigheter utgör ett hot mot det egna välmåendet och bör avvisas. Grälar hon och hennes man ibland? Då borde hon lämna honom, säger de. Är hennes barn jobbiga? Då borde hon ordna barnomsorg åt dem.
Kristina oroar sig för att hennes vänner inte förstår att prövningar och även lidande är en normal del av livet – och kanske till och med en del av ett bra liv, om lidandet lär oss att vara tålmodiga, vänliga och kärleksfulla …
Christian Smith, religionssociolog på University of Notre Dame, såg i sin undersökning av vuxna [i åldrarna] 18 till 23 att de flesta tror att samhället inte är mer än ’en samling självstyrande individer som vill njuta av livet’.”13
Med den här filosofin är allt som man tycker är svårt ”en form av förtryck”14.
I motsats till det fick våra förfäder pionjärerna en djup känsla av samhörighet, enighet och hopp i Kristus genom de uppoffringar de gjorde för att utföra missioner, bygga tempel, lämna trygga hem under tvång och börja om igen, och på många andra sätt offra av sig själva och sina medel för Sions sak. De var till och med villiga att offra sina liv om så krävdes. Och vi är alla välsignade på grund av deras uthållighet. Detsamma gäller många i dag som kanske förlorar familj och vänner, går miste om möjligheter till anställning eller i övrigt drabbas av diskriminering eller intolerans till följd av sitt dop. Deras belöning är däremot en mäktig känsla av samhörighet med förbundsfolket. Alla uppoffringar vi gör i Herrens verk bidrar till att stärka vår plats hos honom som gav sitt liv till lösen för många.
Den sista och viktigaste delen av läran om samhörighet är Jesu Kristi centrala roll. Vi går inte med i kyrkan bara för gemenskapen, hur viktig den än är. Vi går med för att återlösas genom Jesu Kristi kärlek och nåd. Vi går med för att säkerställa frälsningens och upphöjelsens förrättningar för oss själva och för dem vi älskar på båda sidorna av slöjan. Vi går med för att delta i ett stort projekt att upprätta Sion som förberedelse för Herrens återkomst.
Kyrkan förvaltar frälsningens och upphöjelsens förbund som Gud erbjuder oss genom det heliga prästadömets förrättningar.15 Det är när vi håller dessa förbund som vi kan uppnå den högsta och djupaste känslan av samhörighet. President Russell M. Nelson skrev nyligen:
”När du och jag har ingått ett förbund med Gud blir vår relation till honom mycket närmare än innan vårt förbund slöts. Nu är vi bundna till varandra. Tack vare vårt förbund med Gud tröttnar han aldrig på att hjälpa oss, och vi förbrukar aldrig hans barmhärtiga tålamod med oss. Var och en av oss har en speciell plats i Guds hjärta …
Jesus Kristus är garant för dessa förbund (se Hebreerbrevet 7:22; 8:6).”16
Om vi minns detta kommer Herrens höga förhoppningar om oss att inspirera oss – inte avskräcka oss.
Vi kan känna glädje i vår individuella och gemensamma strävan efter ”enheten i tron och i kunskapen om Guds Son”17. Trots besvikelser och bakslag längs vägen är detta en storslagen strävan. Vi lyfter och uppmuntrar varandra i vår strävan uppåt, med vetskap om att oavsett svårigheter och fördröjningar av utlovade välsignelser kan vi vara ”frimodiga: [för Kristus] har övervunnit världen”18, och vi är med honom. Att vara ett med Fadern, Sonen och den Helige Anden är utan tvekan den yttersta formen av samhörighet.19
Alltså är läran om samhörighet i slutändan denna – vilket vi var och en kan intyga: Jesus Kristus dog för mig; han ansåg att jag var värdig hans blod. Han älskar mig och kan göra all skillnad i mitt liv. När jag omvänder mig förvandlas jag av hans nåd. Jag är ett med honom i evangeliets förbund; jag hör hemma i hans kyrka och rike, och jag hör hemma i hans verk att bringa återlösning till alla Guds barn.
Jag vittnar att det är här du hör hemma, i Jesu Kristi namn, amen.