Ett lärjungeskap som varar
Vi kan finna andligt självförtroende och frid när vi vårdar heliga vanor och rättfärdiga rutiner som kan hålla igång och ge bränsle åt vår tros låga.
Den gångna sommaren har över 200 000 av våra ungdomar över hela världen vuxit i tro under någon av de hundratals veckolånga FSY-konferenserna. Efter att just ha lämnat pandemins isolering bakom sig var det för många en handling i tro på Herren att ens kunna delta. Många av de unga deltagarna verkar ha följt en likartad uppåtgående kurva mot djupare omvändelse. Mot slutet av deras vecka tyckte jag om att fråga dem: ”Så, hur har det gått?”
Ibland svarade de något i stil med: ”Jo, i måndags var jag så irriterad på min mamma för att hon tvingade mig att åka och göra det här. Och jag kände ingen. Och jag tyckte inte det var något för mig. Och jag skulle inte få några vänner … Men nu är det fredag, och jag vill bara stanna här. Jag vill bara få känna Anden i mitt liv. Jag vill leva så här.”
De har alla sina egna berättelser om stunder av klarsyn och om andliga gåvor som strömmat genom dem och burit dem längs den där tillväxtkurvan. Jag har också blivit förändrad av den här FSY-sommaren i och med att jag har sett Guds Ande oupphörligt svara på de rättfärdiga önskningarna i hjärtat hos var och en av de här ungdomarna, som alla fann modet att förtrösta på honom och överlämna sig åt hans vård i en vecka.
I likhet med det glänsande skrovet på ett stålfartyg till havs, lever vi i en andligt frätande miljö där de mest skimrande övertygelser måste underhållas uppmärksamt, annars kan de repas, börja korrodera och sedan vittra sönder.
På vilka sätt kan vi hålla vår övertygelsers låga vid liv?
Upplevelser som FSY-konferenser, läger, sakramentsmöten och missioner kan bidra till att polera våra vittnesbörd och ta oss genom tillväxtkurvor och andliga upptäckter, till tämligen fridfulla platser. Men vad måste vi göra för att stanna kvar där och fortsätta ”sträva framåt med ståndaktighet i Kristus” (2 Nephi 31:20) i stället för att halka bakåt? Vi måste fortsätta att göra de saker som fick oss dit från början, som att be ofta, marinera oss i skrifterna och uppriktigt tjäna.
För somliga av oss krävs det kanske att vi utövar förtröstan på Herren för att ens komma till sakramentsmötet. Men när vi väl är på plats kan det helande inflytandet från Herrens sakrament, ingjutandet av evangelieprinciper och näringen genom kyrkans gemenskap få oss att återvända hem med upplyfta hjärtan.
Varifrån kommer kraften av att personligen samlas tillsammans?
På FSY fick drygt ett par hundra tusen av våra ungdomar lära känna Frälsaren bättre genom att använda ett enkelt recept där två eller fler av dem var samlade i hans namn (se Matteus 18:20), ägnade sig åt evangeliet och skrifterna, sjöng tillsammans, bad tillsammans och fann frid i Kristus. Det är ett verkningsfullt recept på ett andligt uppvaknande.
Denna vidsträckta skara bröder och systrar har nu rest hem för att avgöra vad det innebär att fortfarande ”förtrösta på Herren” (Ordspråksboken 3:5; ungdomstemat 2022) när man dras in i kakofonin från en oregerlig värld. Det är en sak att ”höra honom” (se Joseph Smith – Historien 1:17) på en tyst plats för eftertanke med skrifterna uppslagna. Men det är en helt annan sak att bära vårt lärjungeskap i denna jordiska storm av distraktioner där vi måste sträva efter att ”höra honom”, inte minst i surret av personliga bekymmer och bristande självförtroende. Det råder inget tvivel om saken: det är äkta hjältematerial som våra ungdomar uppvisar när de i sinne och hjärta bestämmer sig för att stå emot vår tids skiftande moraliska markförskjutningar.
Vad kan familjer göra hemma för att bygga vidare på det momentum som skapats på kyrkans aktiviteter?
Jag tjänade en gång som make till Unga kvinnors president i staven. En kväll var mitt uppdrag att duka fram kakor i foajén medan min hustru ledde en brasafton i kapellet för föräldrar med döttrar som förberedde sig för att delta i Unga kvinnors läger påföljande vecka. Efter att ha förklarat vart de skulle och vad de skulle ta med sig, sa hon: ”Så, på tisdag morgon när ni släpper av era fina tjejer vid bussen, så krama dem hårt. Och ge dem en avskedspuss – för de kommer inte tillbaka.”
Jag hörde någon flämta till, och insåg att det var jag. ”Kommer inte tillbaka?”
Men så fortsatte hon: ”När ni släpper av de där tisdagsmorgon-flickorna, lämnar de bakom sig distraktionerna från de mindre tingen och tillbringar en vecka tillsammans med att lära sig och växa och förtrösta på Herren. Vi kommer att be tillsammans och sjunga och laga mat och tjäna tillsammans och bära vittnesbörd för varandra och göra sådant som låter oss känna vår himmelske Faders Ande, hela veckan, tills det tränger ända in i märgen på oss. Och på lördag kommer de flickor ni ser kliva av bussen inte vara desamma som ni släppte av på tisdagen. De kommer att vara nya skapelser. Och om ni hjälper dem att ta sig vidare från denna högre nivå kommer de att förbluffa er. De kommer att fortsätta förändras och utvecklas. Och det kommer även er familj att göra.”
Den lördagen blev det precis som hon förutsagt. Medan jag lastade tält hörde jag min hustrus röst från den lilla skogsamfiteatern där flickorna hade samlats inför hemfärden. Jag hörde henne säga: ”Åh, där är ni. Vi har hållit utkik efter er hela veckan. Våra lördags-tjejer.”
Sions ståndaktiga ungdomar färdas genom en förbluffande tid. Att finna glädje i denna värld av förutspått sönderfall, utan att bli en del av den världen – en värld som är blind för helighet – är deras särskilda uppdrag. För ungefär hundra år sedan talade G. K. Chesterton nästan som om han ansåg att det här uppdraget var hemcentrerat med stöd av kyrkan när han sa: ”Vi måste känna att universum är både som en jättes slott som ska stormas, och samtidigt som vårt eget lilla hus som vi kan återvända till på kvällen” (Orthodoxy [1909], s. 130).
Tack och lov behöver de inte ge sig ut i striden ensamma. De har varandra. Och de har er. Och de följer en levande profet, president Russell M. Nelson, som leder med en siares insiktsfulla optimism i sin förkunnelse att denna tids stora strävan – Israels insamling – kommer att vara både storslagen och majestätisk (se ”Israels hopp” [världsomfattande andakt för ungdomar, 3 juni 2018], HopeofIsrael.ChurchofJesusChrist.org).
I somras bytte min hustru Kalleen och jag flyg i Amsterdam, där jag flera år tidigare hade varit nybliven missionär. Efter att ha kämpat i flera månader med att lära mig nederländska, landade vårt KLM-flyg och kaptenen gav ett obegripligt meddelande över högtalaranläggningen. Efter ett ögonblicks tystnad mumlade min kamrat: ”Jag tror att det där var nederländska.” Med en hastig blick läste vi varandras tankar: Det var kört.
Men allt var inte kört. Medan jag förundrades över de språng av tro som vi då tog när vi gick genom denna flygplats på väg mot de underverk som skulle regna över oss som missionärer, togs jag abrupt tillbaka till nutiden av en livs levande missionär som skulle ombord på ett flyg hem. Han presenterade sig och frågade: ”President Lund, vad gör jag nu? Vad ska jag göra för att fortsätta vara stark?”
Det här är samma fråga som era ungdomar har när de lämnar FSY-konferenserna, ungdomslägren och tempelresorna, och alla de tillfällen då de känner himlens krafter: Hur kan kärleken till Gud bli till ett lärjungeskap som varar?
Jag kände kärleken välla upp för den här klarögda missionären som tjänade sina sista timmar på sin mission, och i detta ögonblick av Andens stillhet hörde jag min röst brytas när jag i all enkelhet sa: ”Du behöver inte bära brickan för att bära hans namn.”
Jag ville lägga händerna på hans skuldror och säga: ”Gör så här. Åk hem och bara var det här. Du är så god att du nästan är självlysande. Din missionsdisciplin och uppoffringarna du har gjort har format dig till en storartad Guds son. Fortsätt hemma att göra det som har fungerat så kraftfullt för dig här. Du har lärt dig att be och vem du ska be till och bönens språk. Du har studerat hans ord och kommit att älska Frälsaren genom att försöka vara som han. Du har älskat din himmelske Fader så som han älskade sin Fader, tjänat andra så som han tjänade andra och levt efter buden så som han levde efter dem – och när du inte gjort det har du omvänt dig. Ditt lärjungeskap är inte bara ett slagord på en T-shirt – det har blivit en del av ditt liv som du avsiktligt lever för att tjäna andra. Så, åk hem och gör det. Var det här. Bär med dig detta andliga momentum i resten av ditt liv.”
Jag vet att vi, genom att förtrösta på Herren Jesus Kristus och hans förbundsstig, kan finna andlig tillförsikt och frid när vi vårdar heliga vanor och rättfärdiga rutiner som kan underhålla och ge bränsle åt vår tros låga. Må vi alla röra oss allt närmare dessa värmande eldar och, oavsett vad som sker, stanna kvar. I Jesu Kristi namn, amen.