De ville se vem Jesus var
Jag vittnar om att Jesus lever, att han känner oss, och att han har makt att hela, att förvandla och att förlåta.
Bröder, systrar och vänner, år 2013 kallades min hustru Laurel och jag att verka som missionsledare i Tjeckien-/Slovakienmissionen. Våra fyra barn tjänade tillsammans med oss.1 Vi välsignades som familj med fantastiska missionärer och av de anmärkningsvärda tjeckiska och slovakiska medlemmarna. Vi älskar dem.
När vår familj kom till missionsfältet tog vi med oss en lärdom från äldste Joseph B. Wirthlin. I ett tal med titeln ”Det största budet” frågade äldste Wirthlin: ”Älskar du Herren?” Hans uppmaning till dem av oss som svarade ”ja” var enkel och djup: ”Tillbringa tid med honom. Begrunda hans ord. Ta på dig hans ok. Sträva efter att förstå och lyda.”2 Äldste Wirthlin utlovade sedan välsignelser med omvandlande kraft till dem som är villiga att ge tid och rum åt Jesus Kristus.3
Vi tog äldste Wirthlins uppmaning och löfte till hjärtat. Tillsammans med våra missionärer ägnade vi omfattande tid åt Jesus genom att studera Matteus, Markus, Lukas och Johannes i Nya testamentet och 3 Nephi i Mormons bok. Vid slutet av alla möten för missionärerna ägnade vi oss åt det vi kallade de ”fem evangelierna”4 genom att läsa, diskutera, begrunda och lära oss om Jesus.
För mig, för Laurel och för våra missionärer gjorde detta att ägna tid åt Jesus i skrifterna all skillnad i världen. Vi fick en djupare uppskattning för den han var och det som var viktigt för honom. Tillsammans reflekterade vi över hur han undervisade, vad han undervisade, hans sätt att visa kärlek, vad han gjorde för att välsigna och tjäna, hans underverk, hur han hanterade svek, vad han gjorde med svåra mänskliga känslor, hans titlar och namn, hur han lyssnade, hur han löste konflikter, världen han levde i, hans liknelser, hur han uppmuntrade till enighet och vänlighet, hans förmåga att förlåta och hela, hans predikningar, hans böner, hans försoningsoffer, hans uppståndelse, hans evangelium.
Vi kände oss ofta ”[små] till växten” som Sackeus som sprang och klättrade upp i ett mullbärsfikonträd när Jesus vandrade genom Jeriko, eftersom vi, som Lukas beskrev det, ”ville se vem Jesus var”.5 Det var inte Jesus som vi ville eller önskade att han skulle vara, utan Jesus såsom han verkligen var och är.6 Precis som äldste Wirthlin hade lovat fick vi på ett mycket påtagligt sätt veta att ”Jesu Kristi evangelium är ett förvandlingens evangelium. Det tar emot oss som jordelivets män och kvinnor och förädlar oss till män och kvinnor för evigheten”.7
Det var en speciell tid. Vi började tro på att ”ingenting är omöjligt för Gud”.8 Heliga eftermiddagar i Prag, Bratislava och Brno då vi upplevde Jesu kraft och det faktum att han lever, fortsätter att genljuda i livet hos oss alla.
Vi studerade ofta Markus 2:1–12. Berättelsen där är fängslande. Jag vill läsa en del av den direkt ur Markus och sedan berätta vad jag har kommit till insikt om efter omfattande studier och samtal med våra missionärer och andra.9
”Några dagar senare kom Jesus tillbaka till Kapernaum. När man fick höra att han var hemma
samlades så många att de inte längre fick plats ens utanför dörren. Och han förkunnade ordet för dem.
Då kom man till honom med en förlamad som bars av fyra män.
När de för folkmassans skull inte kunde komma fram med honom till Jesus, tog de bort taket över platsen där han var. De gjorde en öppning och sänkte ner bädden som den lame låg på.
Jesus såg deras tro och sade till den lame: ’Mitt barn, dina synder är förlåtna.’”
Efter en ordväxling med några i folkmassan10 såg Jesus på den förlamade mannen och botade honom fysiskt med orden:
”Res dig, ta din bädd och gå hem!
Då reste mannen sig upp, och genast tog han sin bädd och gick ut inför ögonen på dem alla. Och alla blev utom sig av häpnad och prisade Gud och sade: ’Vi har aldrig sett något liknande!’”11
Så här har jag kommit att förstå den här berättelsen: Tidigt i sin verksamhet återvände Jesus till Kapernaum, en liten fiskeby vid Galileiska sjöns norra strand.12 Han hade nyligen utfört en rad underverk genom att bota sjuka och driva ut onda andar.13 Angelägna om att få höra och uppleva mannen som kallades Jesus, samlades byborna vid det hus som han enligt ryktena besökte.14 Medan de gjorde det började Jesus undervisa.15
Husen på den tiden i Kapernaum hade platta tak, en våning och byggdes i grupper.16 Taket och väggarna bestod av en blandning av sten, timmer, lera och halm, och nåddes genom en enkel trappa vid sidan av huset.17 Folkmassan växte snabbt i huset och fyllde rummet där Jesus undervisade, och bredde ut sig på gatan.18
Berättelsen fokuserar på ”en förlamad” man och hans fyra vänner.19 Förlamning åtföljs ofta av svaghet och skakningar.20 Jag föreställer mig hur en av de fyra sa till de andra: ”Jesus är i byn. Vi vet ju alla vilka underverk han har utfört och vilka han har botat. Om vi bara kan ta vår vän till Jesus så kanske också han kan bli helad.”
Så var och en tar de tag i ett hörn av vännens matta, eller bädd, och börjar bära honom längs Kapernaums vindlande, smala, jordstampade gator.21 Med värkande muskler rundar de det sista hörnet bara för att upptäcka att folkmassan som samlats för att lyssna är så stor att det är omöjligt att komma fram till Jesus.22 Med kärlek och tro vägrar de fyra att ge upp. I stället kravlar de sig uppför trappstegen till det platta taket samtidigt som de försiktigt bär sin vän på hans bädd, gör en öppning i taket till rummet där Jesus undervisar och firar ner sin vän.23
Betänk att mitt i det som måste ha varit en allvarlig stund av undervisning hör Jesus ett skrapande ljud, tittar upp och ser ett växande hål i taket medan damm och halm faller ner i rummet. En förlamad man på en bädd sänks därefter ner till golvet. Anmärkningsvärt nog uppfattar Jesus att det inte rör sig om ett störande avbrott utan om något viktigt. Han ser på mannen på bädden, förlåter honom hans synder inför alla och botar honom fysiskt.24
Med tanke på denna berättelse i Markus 2 blir flera viktiga sanningar om Jesus Kristus tydliga. För det första, när vi försöker hjälpa någon vi älskar att komma till Kristus kan vi göra det med förtröstan om att han har förmågan att ta bort syndens börda och förlåta. För det andra, när vi tar fysiska, känslomässiga och andra lidanden till Kristus, kan vi göra det i vetskap om att han har makt att hela och trösta. För det tredje, när vi anstränger oss, likt de fyra, att föra andra till Kristus, kan vi göra det med visshet om att han ser våra sanna intentioner och hedrar dem på lämpliga sätt.
Kom ihåg, Jesu undervisning avbröts av att ett hål gjordes i taket. I stället för att läxa upp eller köra bort de fyra som gjort hålet för att de stört honom, säger skrifterna oss att ”Jesus såg deras tro”.25 De som bevittnade underverket ”prisade Gud som hade gett sådan makt åt människor”26.
Bröder och systrar, låt mig avsluta med ytterligare två insikter. Vare sig vi är missionärer, stödsyskon, hjälpföreningspresidenter, biskopar, lärare, föräldrar, syskon eller vänner, är vi alla engagerade som sista dagars heliga lärjungar i att föra andra till Kristus. De egenskaper som uppvisas av de fyra vännerna är således värda att reflektera över och efterlikna.27 De är orädda, följsamma, flexibla, kreativa, mångsidiga, hoppfulla, bestämda, trofasta, optimistiska, ödmjuka och uthålliga.
Dessutom belyser de fyra den andliga vikten av kontaktnät och gemenskap.28 För att kunna föra sin vän till Kristus behöver var och en av de fyra bära sitt hörn av bädden. Om en av dem släpper taget blir det svårare. Om två ger upp blir uppgiften genast omöjlig. Var och en av oss har en uppgift att fylla i Guds rike.29 När vi tar på oss den rollen och gör vår del, bär vi vårt hörn. Vare sig i Argentina eller Vietnam, Accra eller Brisbane, i en gren eller en församling, i en familj eller ett missionärspar, har vi var och en ett hörn att bära. När vi gör det, och om vi gör det, välsignar Herren oss alla. Precis som han såg deras tro, ser han också vår tro, och välsignar oss som folk.
Vid olika tillfällen har jag burit hörnet av en bädd, och andra gånger har jag varit den som blev buren. En del av kraften i den här beaktansvärda berättelsen om Jesus är att den påminner oss om hur mycket vi behöver varandra, som syskon, för att komma till Kristus och bli förvandlade.
Det här är något av det jag har lärt mig av att ägna tid åt Jesus i Markus 2.
”Må Gud låta oss kunna [bära vårt hörn], så att vi inte smiter undan, så att vi inte fruktar, utan att vi kan vara starka i vår tro, och beslutsamma i vårt verk att uppnå Herrens syften.”30
Jag vittnar om att Jesus lever, att han känner oss, och att han har makt att hela, att förvandla och att förlåta. I Jesu Kristi namn, amen.