2022
De ville se vem Jesus var
November 2022


10:29

De ville se vem Jesus var

Jag vittnar om att Jesus lever, att han känner oss, och att han har makt att hela, att förvandla och att förlåta.

Bröder, systrar och vänner, år 2013 kallades min hustru Laurel och jag att verka som missionsledare i Tjeckien-/Slovakienmissionen. Våra fyra barn tjänade tillsammans med oss.1 Vi välsignades som familj med fantastiska missionärer och av de anmärkningsvärda tjeckiska och slovakiska medlemmarna. Vi älskar dem.

När vår familj kom till missionsfältet tog vi med oss en lärdom från äldste Joseph B. Wirthlin. I ett tal med titeln ”Det största budet” frågade äldste Wirthlin: ”Älskar du Herren?” Hans uppmaning till dem av oss som svarade ”ja” var enkel och djup: ”Tillbringa tid med honom. Begrunda hans ord. Ta på dig hans ok. Sträva efter att förstå och lyda.”2 Äldste Wirthlin utlovade sedan välsignelser med omvandlande kraft till dem som är villiga att ge tid och rum åt Jesus Kristus.3

Vi tog äldste Wirthlins uppmaning och löfte till hjärtat. Tillsammans med våra missionärer ägnade vi omfattande tid åt Jesus genom att studera Matteus, Markus, Lukas och Johannes i Nya testamentet och 3 Nephi i Mormons bok. Vid slutet av alla möten för missionärerna ägnade vi oss åt det vi kallade de ”fem evangelierna”4 genom att läsa, diskutera, begrunda och lära oss om Jesus.

För mig, för Laurel och för våra missionärer gjorde detta att ägna tid åt Jesus i skrifterna all skillnad i världen. Vi fick en djupare uppskattning för den han var och det som var viktigt för honom. Tillsammans reflekterade vi över hur han undervisade, vad han undervisade, hans sätt att visa kärlek, vad han gjorde för att välsigna och tjäna, hans underverk, hur han hanterade svek, vad han gjorde med svåra mänskliga känslor, hans titlar och namn, hur han lyssnade, hur han löste konflikter, världen han levde i, hans liknelser, hur han uppmuntrade till enighet och vänlighet, hans förmåga att förlåta och hela, hans predikningar, hans böner, hans försoningsoffer, hans uppståndelse, hans evangelium.

Vi kände oss ofta ”[små] till växten” som Sackeus som sprang och klättrade upp i ett mullbärsfikonträd när Jesus vandrade genom Jeriko, eftersom vi, som Lukas beskrev det, ”ville se vem Jesus var”.5 Det var inte Jesus som vi ville eller önskade att han skulle vara, utan Jesus såsom han verkligen var och är.6 Precis som äldste Wirthlin hade lovat fick vi på ett mycket påtagligt sätt veta att ”Jesu Kristi evangelium är ett förvandlingens evangelium. Det tar emot oss som jordelivets män och kvinnor och förädlar oss till män och kvinnor för evigheten”.7

Det var en speciell tid. Vi började tro på att ”ingenting är omöjligt för Gud”.8 Heliga eftermiddagar i Prag, Bratislava och Brno då vi upplevde Jesu kraft och det faktum att han lever, fortsätter att genljuda i livet hos oss alla.

Vi studerade ofta Markus 2:1–12. Berättelsen där är fängslande. Jag vill läsa en del av den direkt ur Markus och sedan berätta vad jag har kommit till insikt om efter omfattande studier och samtal med våra missionärer och andra.9

”Några dagar senare kom Jesus tillbaka till Kapernaum. När man fick höra att han var hemma

samlades så många att de inte längre fick plats ens utanför dörren. Och han förkunnade ordet för dem.

Då kom man till honom med en förlamad som bars av fyra män.

När de för folkmassans skull inte kunde komma fram med honom till Jesus, tog de bort taket över platsen där han var. De gjorde en öppning och sänkte ner bädden som den lame låg på.

Jesus såg deras tro och sade till den lame: ’Mitt barn, dina synder är förlåtna.’”

Efter en ordväxling med några i folkmassan10 såg Jesus på den förlamade mannen och botade honom fysiskt med orden:

”Res dig, ta din bädd och gå hem!

Då reste mannen sig upp, och genast tog han sin bädd och gick ut inför ögonen på dem alla. Och alla blev utom sig av häpnad och prisade Gud och sade: ’Vi har aldrig sett något liknande!’”11

Så här har jag kommit att förstå den här berättelsen: Tidigt i sin verksamhet återvände Jesus till Kapernaum, en liten fiskeby vid Galileiska sjöns norra strand.12 Han hade nyligen utfört en rad underverk genom att bota sjuka och driva ut onda andar.13 Angelägna om att få höra och uppleva mannen som kallades Jesus, samlades byborna vid det hus som han enligt ryktena besökte.14 Medan de gjorde det började Jesus undervisa.15

Husen på den tiden i Kapernaum hade platta tak, en våning och byggdes i grupper.16 Taket och väggarna bestod av en blandning av sten, timmer, lera och halm, och nåddes genom en enkel trappa vid sidan av huset.17 Folkmassan växte snabbt i huset och fyllde rummet där Jesus undervisade, och bredde ut sig på gatan.18

Berättelsen fokuserar på ”en förlamad” man och hans fyra vänner.19 Förlamning åtföljs ofta av svaghet och skakningar.20 Jag föreställer mig hur en av de fyra sa till de andra: ”Jesus är i byn. Vi vet ju alla vilka underverk han har utfört och vilka han har botat. Om vi bara kan ta vår vän till Jesus så kanske också han kan bli helad.”

Så var och en tar de tag i ett hörn av vännens matta, eller bädd, och börjar bära honom längs Kapernaums vindlande, smala, jordstampade gator.21 Med värkande muskler rundar de det sista hörnet bara för att upptäcka att folkmassan som samlats för att lyssna är så stor att det är omöjligt att komma fram till Jesus.22 Med kärlek och tro vägrar de fyra att ge upp. I stället kravlar de sig uppför trappstegen till det platta taket samtidigt som de försiktigt bär sin vän på hans bädd, gör en öppning i taket till rummet där Jesus undervisar och firar ner sin vän.23

Betänk att mitt i det som måste ha varit en allvarlig stund av undervisning hör Jesus ett skrapande ljud, tittar upp och ser ett växande hål i taket medan damm och halm faller ner i rummet. En förlamad man på en bädd sänks därefter ner till golvet. Anmärkningsvärt nog uppfattar Jesus att det inte rör sig om ett störande avbrott utan om något viktigt. Han ser på mannen på bädden, förlåter honom hans synder inför alla och botar honom fysiskt.24

Med tanke på denna berättelse i Markus 2 blir flera viktiga sanningar om Jesus Kristus tydliga. För det första, när vi försöker hjälpa någon vi älskar att komma till Kristus kan vi göra det med förtröstan om att han har förmågan att ta bort syndens börda och förlåta. För det andra, när vi tar fysiska, känslomässiga och andra lidanden till Kristus, kan vi göra det i vetskap om att han har makt att hela och trösta. För det tredje, när vi anstränger oss, likt de fyra, att föra andra till Kristus, kan vi göra det med visshet om att han ser våra sanna intentioner och hedrar dem på lämpliga sätt.

Kom ihåg, Jesu undervisning avbröts av att ett hål gjordes i taket. I stället för att läxa upp eller köra bort de fyra som gjort hålet för att de stört honom, säger skrifterna oss att ”Jesus såg deras tro”.25 De som bevittnade underverket ”prisade Gud som hade gett sådan makt åt människor”26.

Bröder och systrar, låt mig avsluta med ytterligare två insikter. Vare sig vi är missionärer, stödsyskon, hjälpföreningspresidenter, biskopar, lärare, föräldrar, syskon eller vänner, är vi alla engagerade som sista dagars heliga lärjungar i att föra andra till Kristus. De egenskaper som uppvisas av de fyra vännerna är således värda att reflektera över och efterlikna.27 De är orädda, följsamma, flexibla, kreativa, mångsidiga, hoppfulla, bestämda, trofasta, optimistiska, ödmjuka och uthålliga.

Dessutom belyser de fyra den andliga vikten av kontaktnät och gemenskap.28 För att kunna föra sin vän till Kristus behöver var och en av de fyra bära sitt hörn av bädden. Om en av dem släpper taget blir det svårare. Om två ger upp blir uppgiften genast omöjlig. Var och en av oss har en uppgift att fylla i Guds rike.29 När vi tar på oss den rollen och gör vår del, bär vi vårt hörn. Vare sig i Argentina eller Vietnam, Accra eller Brisbane, i en gren eller en församling, i en familj eller ett missionärspar, har vi var och en ett hörn att bära. När vi gör det, och om vi gör det, välsignar Herren oss alla. Precis som han såg deras tro, ser han också vår tro, och välsignar oss som folk.

Vid olika tillfällen har jag burit hörnet av en bädd, och andra gånger har jag varit den som blev buren. En del av kraften i den här beaktansvärda berättelsen om Jesus är att den påminner oss om hur mycket vi behöver varandra, som syskon, för att komma till Kristus och bli förvandlade.

Det här är något av det jag har lärt mig av att ägna tid åt Jesus i Markus 2.

”Må Gud låta oss kunna [bära vårt hörn], så att vi inte smiter undan, så att vi inte fruktar, utan att vi kan vara starka i vår tro, och beslutsamma i vårt verk att uppnå Herrens syften.”30

Jag vittnar om att Jesus lever, att han känner oss, och att han har makt att hela, att förvandla och att förlåta. I Jesu Kristi namn, amen.

Slutnoter

  1. Evie, Wilson, Hyrum och George.

  2. Joseph B. Wirthlin, ”Det största budet”, Liahona, nov. 2007, s. 30.

  3. De välsignelser som äldste Wirthlin pekar ut är en större förmåga att känna kärlek, en villighet att vara lydig mot och mottaglig för Guds bud, en önskan att tjäna andra och en benägenhet att ständigt göra gott.

  4. ”Evangelierna … är en fyrfaldig presentation under fyra olika evangelisters eller evangelieförfattares namn av Jesu liv och lärdomar, och av hans lidande, död och uppståndelse” (Anders Bergquist, ”Bible”, i John Bowden, red., Encyclopedia of Christianity [2005], s. 141). Bible Dictionary tillägger att ”ordet evangelium betyder ’glädjebudskap’. Glädjebudskapet är att Jesus Kristus har utfört en fullkomlig försoning för mänskligheten som återlöser hela människosläktet … Uppteckningarna om hans liv på jorden och händelserna under hans verksamhet kallas evangelierna” (Bible Dictionary, ”Gospels”). Tredje Nephi, som upptecknades av Nephi, Helamans sonson, innehåller en uppteckning om den uppståndne Jesu Kristi besök och undervisning på den amerikanska kontinenten precis efter hans korsfästelse och kan därför också kallas ett ”evangelium”. Evangelierna är särskilt tilltalande eftersom de handlar om händelser och omständigheter där Jesus själv aktivt undervisar och deltar. De är en viktig utgångspunkt för att förstå Jesus som Kristus, vårt förhållande till honom och hans evangelium.

  5. Se Lukas 19:1–4; se även Jakob 4:13 (som förklarar att Anden ”talar … om tingen som de verkligen är och om tingen som de verkligen kommer att vara”) och Läran och förbunden 93:24 (som definierar sanning som ”kunskapen om tingen som de är och som de var och som de kommer att vara”).

  6. President J. Reuben Clark uppmuntrade på liknande sätt till studier av ”Frälsarens liv som en verklig person.” Han uppmanade andra att placera sig i de upptecknade redogörelserna för Jesu Kristi liv, att försöka ”följa med Frälsaren, leva med honom, låta honom vara en verklig människa, till hälften gudomlig, så klart, men ändå en som gick omkring som en man gjorde på den tiden”. Vidare lovade han att en sådan ansträngning ”ger dig ett sådant perspektiv på honom, en sådan förtrolighet med honom som jag inte tror att du kan få på något annat sätt … Lär dig vad han gjorde, vad han tänkte, vad han undervisade. Gör som han gjorde. Lev som han levde, så långt du kan. Han var den fullkomlige mannen” (Behold the Lamb of God [1962], s. 8, 11). För insikter om värdet av och skälen till att studera Jesus mot en historisk bakgrund, se N. T. Wright och Michael F. Bird, The New Testament in Its World (2019), s. 172–187.

  7. Joseph B. Wirthlin, ”Det största budet”, s. 29.

  8. Lukas 1:37.

  9. Förutom regelbundna och omfattande diskussioner om Markus 2:1–12 med missionärerna i Tjeckien-/Slovakienmissionen är jag också tacksam för de lärdomar jag fick när jag reflekterade över den här texten tillsammans med unga män och unga kvinnor i Highland stavs missionsförberedande kurs samt med ledare och medlemmar i Pioneers stav för unga ensamstående vuxna i Salt Lake City.

  10. Se Markus 2:6–10.

  11. Markus 2:11–12.

  12. Se Bruce M. Metzger och Michael D. Coogan, red., The Oxford Companion to the Bible (1993), s. 104; James Martin, Jesus: A Pilgrimage (2014), s. 183–184.

  13. Se Markus 1:21–45.

  14. Se Markus 2:1–2.

  15. Se Markus 2:2.

  16. Se Metzger and Coogan, The Oxford Companion to the Bible, s. 104; William Barclay, The Gospel of Mark (2001), s. 53.

  17. Se Barclay, The Gospel of Mark, s. 53; se även Martin, Jesus: A Pilgrimage, s. 184.

  18. Se Markus 2:2, 4; se även Barclay, The Gospel of Mark, s. 52–53. Barclay förklarar att ”livet i Palestina var mycket offentligt. På morgonen öppnades dörren till huset och vem som helst som ville kunde gå in och ut. Dörren stängdes aldrig såvida inte någon avsiktligt ville vara ifred. En öppen dörr innebar en öppen inbjudan för alla att komma in. I de mer anspråkslösa [hemmen] så som [det som nämns i Markus 2] måste ha varit, fanns det ingen hall vid entrén; dörren öppnades direkt … ut mot gatan. Så på nolltid hade folkmassan fyllt rummet helt och blockerat gången vid dörren, och alla lyssnade de ivrigt på det som Jesus hade att säga.”

  19. Markus 2:3.

  20. Se Medical Dictionary of Health Terms, ”palsy” [förlamning] health.harvard.edu.

  21. Se Martin, Jesus: A Pilgrimage, s. 184.

  22. Markus 2:4.

  23. Se Markus 2:4; se även Julie M. Smith, The Gospel according to Mark (2018), s. 155–171.

  24. Se Markus 2:5–12.

  25. Markus 2:5, betoning tillagd.

  26. Matteus 9:8; se även Markus 2:12; Lukas 5:26.

  27. Läran och förbunden 62:3 förklarar att Herrens tjänare är ”välsignade, för det vittnesbörd som ni har burit är upptecknat i himlen … och era synder är er förlåtna”.

  28. Se M. Russell Ballard, ”Hopp i Kristus”, Liahona, maj 2021, s. 53–56. President Ballard framhåller att en ”känsla av tillhörighet” är viktig för både fysisk och andlig hälsa, och han konstaterar att ”varje medlem i era kvorum, organisationer, församlingar och stavar har gudagivna gåvor och talanger som kan hjälpa till att bygga upp hans rike nu”. Se även David F. Holland, Moroni: A Brief Theological Introduction (2020), s. 61–65. Holland resonerar kring Moroni 6 och de sätt varpå deltagande och gemenskap i ett trossamfund underlättar den typ av personlig andlig upplevelse som sätter oss i närmare förbindelse med himlen.

  29. Se Dieter F. Uchtdorf, ”Lyft där ni står”, Liahona, nov. 2008, s. 56. Äldste Uchtdorf förklarar: ”Inte heller kan eller borde någon av oss driva Herrens verk helt själv. Men om vi står tätt tillsammans på den plats som Herren har utsett och lyfter där vi står, kan inget hindra detta gudomliga verk från att gå framåt.” Se även Chi Hong (Sam) Wong, ”Var eniga i räddningsarbetet”, Liahona, nov. 2014, s. 15. Äldste Wong hänvisar till Markus 2:1–5 och lär att vi ”för att kunna bistå Frälsaren måste … samarbeta i enighet och harmoni. Alla, varje ämbete och varje kall, är viktiga.”

  30. Oscar W. McConkie, i Conference Report, okt. 1952, s. 57.