”Hur vi blir ett Sions folk”, Liahona, feb. 2023.
Hur vi blir ett Sions folk
När vi umgås med personer från olika bakgrunder inser vi att deras breda erfarenhet och arv berikar vår församling och vårt samhälle.
Foton med tillstånd av författarna
Under de senaste åren har vi välsignats med att få hjälpa till att tjäna och sprida evangeliet till många afrikanska flyktingar som bor i Spokane i Washington, USA. Innan de kom till USA hade många av dem upplevt fasorna orsakade av krig, svält och familjer som tvingats isär i sina hemländer Rwanda, Burundi, Kenya, Uganda, Tanzania och Demokratiska republiken Kongo.
Vi vet att inte alla församlingar runt om i världen har flyktingar i sitt område, men alla församlingar och grenar har människor med olika bakgrund, och vi strävar alla efter att samla in Israel och bygga Sion där vi bor. Vi vill beskriva hur ”älska, dela med sig, inbjuda”1 såg ut för oss, när vi nu berättar om några av de upplevelser vi haft de senaste åren. Vi tror att de här principerna kan tillämpas på församlingar runt om i världen.
Tjänande
Precis som Ammon och Mosiahs andra söner som var på mission hos lamaniterna, ville vi att vårt tjänande skulle bottna i en motivation att hjälpa andra känna att Kristus älskar dem (se Mosiah 28:1–3; Alma 26:15). Som äldste Jeffery R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum en gång sa: ”Böner besvaras … oftast … av Gud genom andra människor. Så, jag ber att han ska använda oss. Jag ber att vi kan bli svaret på andras böner.”2
Nyafuraha Mukushaka kom till Spokane i juni 2019 från Burundi. Inom kort började hon arbeta på en glasfabrik klockan sex varje morgon. Morgonbussens tidtabell hindrade henne från att ta sig till jobbet i tid. I fyra månader, medan hon arbetade på att skaffa körkort, steg medlemmar i kyrkan upp tjugo i fem varje morgon för att köra hem till henne och skjutsa henne till arbetet. Hon berättade om den här upplevelsen för sina föräldrar och sin bror som kom till Spokane i augusti 2021. Hennes far Vincent blev intresserad av det återställda evangeliet när han ville ta reda på vilka som var villiga att utföra ett sådant tjänande för hans dotter. Vincent blev medlem i kyrkan i november 2021.
Kayitesi Muhorakeye och hennes dotter Divin, som ursprungligen kom från Demokratiska republiken Kongo via Rwanda, anlände till Spokane i januari 2021 för att leta efter jobb och ett hem så att deras familj med sju barn kunde flytta ifrån Texas. Kyrkans medlemmar hjälpte dem att hitta och flytta in i ett hem. Fyra familjemedlemmar har sedan dess blivit medlemmar i kyrkan.
Sätten att älska och hjälpa våra bröder och systrar som kommer från Afrika är så varierande och kan rymmas i schemat hos alla som är villiga att göra en insats. Våra vänner behövde hjälp med att lära sig engelska, handla mat, registrera barn i skolan, lära sig köra bil, öppna bankkonto, lära sig laga mat med amerikanska varor med mera. Vi sökte aktivt efter tillfällen i stället för att vänta på att någon skulle be om hjälp eller tills det var bekvämt att hjälpa till.
Broder Huber och Henry Rashidi före Henrys dop. Församlingsmedlemmarna och missionärerna hade ett gott samarbete i att undervisa och ge vänskapligt stöd.
Missionsarbete på plats och på internet
När de här swahilitalande flyktingarna började komma till kyrkan behövde vi missionärer som kunde prata både swahili och engelska. Missionärerna i församlingen började lära sig swahili, men utan infödda talare gick det långsamt att lära sig. I mars 2019 åkte missionsledarna för Washingtonmissionen Spokane för att hämta nya missionärer på flygplatsen. När missionspresidenten och hans fru hälsade på äldste Noel Cohen nämnde de att det stod i hans missionsrekommendation att han talade swahili. ”Hur bra är du på swahili, äldste?” frågade de.
Äldste Cohen svarade att swahili var hans modersmål. Han hade emigrerat till USA från Kenya ett år tidigare. Äldste Cohen tillbringade sedan hela sin mission i vår församling, och han och hans många trofasta kamrater arbetade outtröttligt med att älska och bjuda in många av dessa underbara flyktingar och immigranter att lära sig om det återställda evangeliet. Tacksam för hjälpen från församlingens medlemmar sa äldste Cohen: ”Vi stod för mycket av undervisningen, men medlemmarna stod för mycket av det vänskapliga stödet.” (Läs mer om äldste Cohens upplevelse på sidan 25.)
Vi lärde oss att Herren vet mycket bättre än vad vi gör hur hans barn ska samlas in. När vi går framåt och handlar i förenad tro, inspirerar och vägleder den Helige Anden oss, ofta på sätt som skiljer sig från vad vi förväntat oss.
När covid-19 drabbade oss våren 2020 oroade vi oss alla för hur vi skulle fortsätta arbetet. De afrikanska flyktingarna är ett extremt socialt och varmt folk, så isoleringen var tuff för dem. Det var slut med de stora gruppsammankomsterna, både hemma hos medlemmarna och de afrikanska vännerna. I maj 2020 fastade vår församling och bad att vår himmelske Fader skulle välsigna våra afrikanska vänner både timligt och andligt och hjälpa dem att komma till Kristus.
Liksom på många övriga platser i kyrkan började våra missionärer att undervisa via internet. De startade en Facebooksida om kyrkan på swahili.
Vår missionsledare i församlingen vid den tiden, Brian McCann, sa: ”När vi fastade för att Herren skulle hjälpa missionsarbetet med swahilitalande, tänkte vi att det betydde missionsarbetet med swahilitalande i Spokane. Men Herren visade oss verkligen hur användbar tekniken var under covid-19, och plötsligt kom äldsterna och sa: ’Vi undervisar den här personen i Norge och den här personen i Uganda och den här personen i Kenya.’”
Sifa, en afrikansk flykting som bodde i Norge, hittade Facebooksidan och började få lektionerna mycket tidigt på morgonen, enligt amerikansk tid i Spokane. Sifa kontaktade sina lokala missionärer, och tillsammans med hjälp av missionärerna i Spokane fick hon kunskap om det återställda evangeliet. Hon och hennes son döptes i Norge i december 2020. Sifa kände människor i Uganda från sin tid som flykting där, och snart undervisade vi 20 personer i ett flyktingläger i Uganda.
Vänskap och att välkomna andra
En av våra tidigare missionsledare i församlingen hittade på en slogan som blivit inrotad i församlingsmedlemmarna: ”Vi är de vänligaste människorna i kyrkan.”
2019 höll vi en afrikansk kulturfest för att lära oss mer om våra afrikanska vänner och deras intressen. Kimberly McCann sa: ”Vi hade lite friterad kyckling, och de tog med sig mat som återspeglade deras kultur. De sjöng och dansade och det var så roligt.”
Brian McCann sa: ”Jag tror att alla som har tillbringat tid med våra afrikanska vänner inser hur rara och vänliga de är. Och man vill bara vara i närheten av sådant. Vi går miste om fina månader och år av vänskap och kamratskap och gemenskap om vi väntar tills de döps. Vi vill vara en del av deras liv nu. De har så mycket att lära oss om kristuslika egenskaper.”
Kanske mest av allt behöver människor känna att de har funnit en familj här i vår församling av sista dagars heliga. Flera församlingsmedlemmar började lära sig swahili för att kunna få bättre kontakt med och relatera till våra afrikanska vänner. Församlingsmedlemmarna och våra afrikanska vänner började öppna sina hem för varandra. Det här var så viktigt för många av flyktingarna som var åtskilda från sina familjer eller som hade förlorat släktingar i kriget.
Nshimiyana Adolphe förlorade till exempel båda sina föräldrar på grund av våldet i Demokratiska republiken Kongo och blev föräldralös när han var sex år. Han kom som flykting till Spokane 20 år senare i augusti 2021. När han firade jul som nyomvänd hemma hos en medlem sa han: ”Det här är första gången i mitt liv som jag har känt mig som en del av en familj.”
Moses Lwakihugo från Demokratiska republiken Kongo förlorade sin far i ett krig 1997. Moses bodde i flyktingläger i över 10 år. Nu, som prästadömsledare i gruppen för swahilitalande i vår församling, sa han: ”Jag lade märke till att något var annorlunda med kyrkans medlemmar. De lever faktiskt som de lär. I andra kyrkor som jag varit del av kom ingen och besökte mig. I den här församlingen hörde folk av sig och tog med sig måltider när min familj var sjuk. Jag har aldrig sett en kyrka så fylld av kärlek.”
Under tiden som Moses lärde sig om det återställda evangeliet ringde han sin svåger Maroyi för att berätta för honom om kyrkan. Maroyi, som bor i ett flyktingläger i Burundi, sa: ”Vi behöver den här kyrkan i Burundi.” Snart började Moses undervisa sin syster och svåger per telefon tillsammans med missionärerna. Moses syster och svåger döptes, tillsammans med åtta andra i Burundi, samma dag som Moses döptes i Spokane. Gruppen i Burundi har vuxit sig så stor att de behöver en till byggnad för att ta emot alla som kommer varje söndag.
Herrens hand vägleder detta verk, och Vumilia Tambwes upplevelse är bevis på det. Hon var hemma i september 2016 när två systermissionärer knackade på hennes dörr. Vumilia hade emigrerat till USA fem år tidigare från Demokratiska republiken Kongo via Kenya. Hon samtalade vänligt med systrarna men var inte intresserad av deras budskap.
Senare den kvällen åkte systrarna för att äta middag hos en medlemsfamilj som nyligen hade blivit värdfamilj för flyktingar. På grund av språksvårigheterna kunde flyktingfamiljen och värdfamiljen inte kommunicera med varandra. Flyktingfamiljen hade utslag över hela kroppen och värdfamiljen visste inte hur de skulle hjälpa dem. När de berättade för systermissionärerna om problemet berättade systrarna för medlemsfamiljen att de just hade träffat en kvinna som hette Vumilia som talade både swahili och engelska. Missionärerna gick tillbaka för att be om hennes hjälp. Vumilia fick veta att utslagen uppstått eftersom familjen av misstag hade använt rakkräm som lotion.
Värdfamiljen och Vumilia blev goda vänner och de anordnade en medborgarskapsfest för Vumilia i januari 2017. Vumilia inledde sin resa mot att bli medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga tack vare den sanna vänskap hon kände från kyrkans medlemmar.
Ett annat exempel på Herrens hand i detta verk inträffade före tacksägelsedagen 2018. Diann Ross kände sig manad att åka till mataffären. När hon var där lade hon märke till en afrikansk familj som hade problem med bankomaten. Familjerna Rusimuka och Lwakihugo hade nyligen emigrerat från ett flyktingläger i Burundi. Syster Ross hjälpte familjerna med deras matvaror och bjöd in dem till en tacksägelsemiddag. Paret Ross, familjerna Lwakihugo och Rusimuka blev snart nära vänner.
Går i kyrkan tillsammans
När kyrkans formella sammankomster återupptogs under covid-19-pandemin tillät delstaten Washingtons lag endast 25 procent av byggnadens kapacitet att samlas. Det innebar att vår församling till en början skulle hålla fyra sakramentsmöten för att ta emot alla medlemmar. Vi bestämde oss för att hålla ett av de här fyra sakramentsmötena på swahili.
I september 2020 kallades vi och flera andra par att verka som servicemissionärer för att arbeta med de swahilitalande afrikanska flyktingarna i Spokane. Vårt uppdrag var att skapa en känsla av kärlek, acceptans och vänskap med afrikanska flyktingar och att hjälpa dessa vänner att integreras i vårt samhälle.
I januari 2021 bildade stavsledarna officiellt en swahiligrupp med tre döpta medlemmar och många andra närvarande. Sakramentsmötet översätts till både engelska och swahili och vi har ungdomsklasser och Primär tillsammans med församlingen vi hör samman med. Alla dessa bröder och systrar, vare sig de kommer från ett flyktingläger eller en annan del av Afrika, har meningsfulla, viktiga berättelser att dela med sig av. Sakramentsmötena har gett oss ett värdefullt tillfälle att höra om hur tron har hjälpt våra afrikanska vänner övervinna otroliga svårigheter. Våra vänner från Afrika har ett rikt arv, och deras kärlek till musik och sång har varit en så berikande del av sakramentsmötet.
Vi har sett fantastiska exempel på mod och återhämtningsförmåga i svårighetens stund. Vi har sett förlåtelse, kärlek och nåd, och förundras ständigt över exemplen på deras tro på Jesus Kristus. Många av flyktingarna som kommer från Afrika har förlitat sig på tron för att övervinna prövningarna. När vi försöker lära oss deras språk och hjälpa dem att lotsa sig igenom livet i ett nytt land, knyts sanna vänskapsband.
Det kanske största vi alla kan lära oss är vidden av familjen. Att verkligen vara bröder och systrar innebär att personer som kommer till vår församling inte känner sig som ”gäster och främlingar, utan som medborgare med de heliga och medlemmar i Guds familj” (Efesierbrevet 2:19).