Endast digitalt
Tjänande i ämbeten när och där Herren behöver oss
Även om vi kan bli avlösta från våra ämbeten blir vi aldrig avlösta från att göra gott.
Bilden är arrangerad
När jag var barn flyttade min familj och hamnade i en ny församling. Pappa kallades strax därpå som biskop. Detta var svårt att förstå ur vårt begränsade perspektiv – det fanns andra kvalificerade män i församlingen, och pappa tyckte inte att han kände medlemmarna eller deras individuella behov så väl som han skulle ha velat.
Men han gjorde sitt bästa och tjänade trofast genom sina ansträngningar att lära känna dem han tjänade. När hans verksamhet som biskop var över kände han stor kärlek till medlemmarna i vår församling.
Och direkt efter sin avlösning kallades han till barntillsynen.
Det var anmärkningsvärt att se övergången. Han älskade barntillsynen och planerade med eftertänksamhet lektioner och aktiviteter som hjälpte dem att utveckla en stark grund i evangeliet. Trots att hans ämbete i församlingen hade förändrats bevarade han närheten till medlemmarna i församlingen som han hade lärt känna och kommit att älska, och fortsatte finna nya sätt att tjäna sina syskon.
Han kunde också ägna mer tid åt vår familj; kort efter hans avlösning följde mamma en maning att börja studera igen och ta en högre examen, så han fick mer ansvar hemma i och med att hon studerade mer. Det var verkligen en välsignelse för vår familj att få hans hjälp på den tiden.
Pappas ansvar hade förändrats, men betydelsen av och effekten av hans ansvar hade inte förändrats. Herren visste vad som var bäst för både församlingen och min familj. Som president Dallin H. Oaks, förste rådgivare i första presidentskapet, har sagt ”tar vi inte ’ett kliv neråt’ när vi avlöses eller ’ett kliv uppåt’ när vi kallas. Det finns inget ’upp eller ner’ i Herrens tjänst. Det finns bara ’framåt eller bakåt’ och den skillnaden beror på hur vi accepterar och handlar vid avlösningar och kallelser.”1
Kallad att tjäna, tilldelad en plats att arbeta på
När äldste David A. Bednar i de tolv apostlarnas kvorum talade om missionsarbete gjorde han skillnad på att bli tilldelad en plats och att kallas att verka:
”Lägg märke till att den första meningen [i en missionskallelse] är en kallelse att verka som heltidsmissionär i Herrens återställda kyrka. Den andra meningen innehåller ett uppdrag att arbeta på en viss plats och i en viss mission. Den viktiga skillnaden som uttrycks i dessa två meningar är något vi alla behöver förstå.
I kyrkans kultur talar vi ofta om att kallas att verka i ett land som Argentina, Polen, Korea eller Förenta staterna. Men en missionär kallas inte till en plats. Han eller hon kallas att verka.”2
Det kan vara bra att tänka på ämbeten på samma sätt. I Läran och förbunden 4:3 får vi veta att ”om [vi] … har en önskan att tjäna Gud, är [vi] kallade till verket”. Oavsett var vi tilldelas ”ett uppdrag” och vilka våra specifika ansvar än må vara, är vi alltid kallade att tjäna Herren och hjälpa och tjäna hans barn som en del av våra förbundsansvar. Vi kan förenas i vår avsikt att ”känna glädjen i att tjäna Gud genom att tjäna hans barn [se Mosiah 2:17]”, medvetna om att ”ämbeten också hjälper [oss] att stärka [vår] tro och komma närmare Herren”.3 Vilken organisation eller vilket ämbete vi än verkar i är vi alla en del av samma verk – frälsningens och upphöjelsens verk.
Att vara en del av ”Kristi kropp”
President Henry B. Eyring, andre rådgivare i första presidentskapet, har förklarat att alla ämbeten ges för att hjälpa oss bli mer som Kristus och vara till nytta och glädje för andra: ”Även den nyaste medlem i kyrkan vet att ett kall att verka först och främst bör vara något vi utför med ett kärleksfullt hjärta. Det är genom att vi ger hela vårt hjärta till Mästaren och håller hans bud som vi lär känna honom …
Du har kallats att representera Frälsaren. När du vittnar blir din röst hans röst, när du lyfter andra blir dina händer hans händer.”4
När vi döps och ingår förbund att handla i Kristi namn blir vi en del av ”Kristi kropp” (1 Korintierbrevet 12:27). Olika delar av kroppen utför olika uppgifter, men de är alla lika viktiga – det viktigaste är att kroppen samverkar för att uppnå ett enat syfte. Som det står i Kom och följ mig-manualen: ”I det här slagets enighet är skillnader inte bara erkända utan uppskattade, för utan medlemmar med olika gåvor och förmågor skulle kroppen vara begränsad.”5
Herren känner till våra olika färdigheter och förmågor, och han vet också hur de ska användas till nytta och glädje för oss och dem vi har omkring oss, vilket innefattar att han uppmanar oss att tjäna i olika ämbeten och uppdrag vid olika tillfällen. Ett ämbete handlar inte om status, rang eller kvalifikationer – det handlar om att vara villig att underkasta sig Guds vilja och acceptera att han kallar oss där han mest behöver oss vid en viss tidpunkt och på en viss plats.
Mästarens verk
President Gordon B. Hinckley (1910–2008), betonade i sitt första tal efter att ha kallats som president för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga vikten av varje ämbete i kyrkan:
”Inget ämbete i denna kyrka är litet eller obetydligt. Vi påverkar andra när vi utför vår uppgift. Till oss alla i våra olika uppgifter har Herren sagt: ’Var därför trofast. Verka i det ämbete vartill jag har utsett dig. Hjälp de svaga, lyft upp händerna som hänger ner och styrk de matta knäna’ [Läran och förbunden 81:5] …
Du har samma möjlighet att finna tillfredsställelse när du utför dina plikter som jag i mina. Framgången i detta verk beror på våra samlade ansträngningar. Vilken kallelse du än har så är den fylld av samma sorts möjligheter att uppnå det goda som jag har. Det som verkligen betyder något är att det är Mästarens verk. Vårt verk är att göra gott precis som han gjorde.”6
President Hinckleys ord illustrerar just det som min pappa lärde sig som biskop, barntillsynslärare, make och förälder: Herren ber oss verka i olika ämbeten under vårt liv, men han slutar aldrig inbjuda oss att bli mer som han i våra ansträngningar att vara till nytta och glädje för dem vi har omkring oss.