Där Herren behövde mig

Noel Cohen, Nairobi, Kenya

Jag hade hoppats på att bli kallad till Afrika som missionär, men Herren behövde mig i en annan del av sin vingård.

Båda mina föräldrar blev medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga i Kenya och båda verkade som heltidsmissionärer. Ända sedan jag var liten har de lärt mig att jag också borde verka som missionär. Jag såg fram emot det.

Nio månader innan jag fick min kallelse flyttade jag från Kenya till New Jersey där min mor arbetade. När jag skickade in min missionsansökan tyckte jag att det skulle vara coolt att få åka tillbaka till Afrika som missionär. Faktum är att jag hoppades på att bli kallad dit.

Men när jag fick min missionskallelse fick jag veta att jag skulle åka till Washingtonmissionen Spokane i USA. Jag visste inte ens var det var, men den första tanke som Anden talade till mitt sinne var: ”Det är där Herren behöver dig.”

När jag kom till Spokane några månader senare hälsade missionspresidenten på mig och ställde en fråga: ”Jag tittade på din ansökan. Talar du verkligen swahili?”

”Ja”, svarade jag. ”Jag växte upp med att tala swahili och engelska.”

”Då så”, sa han, ”då har din missionskallelse ändrats från engelsktalande till swahilitalande.”

Han hade bett för att få en missionär som kunde tala swahili. En del äldster i missionen hade till och med försökt att lära sig swahili på egen hand. Jag fick snart veta varför.

Spokane hade tagit emot en stor grupp flyktingar från de östafrikanska länderna Tanzania, Kenya, Burundi, Rwanda och Uganda. Många av dessa flyktingar kom ursprungligen från Demokratiska republiken Kongo. Deras swahili skilde sig lite från den jag talade, men vi kunde förstå varandra. Det slutade med att jag tillbringade hela min mission i samma församling i Spokane och undervisade flyktingarna.

Kärleken betydde mest

Medlemmar i kyrkan säger ofta: ”Folk bryr sig inte hur mycket du vet förrän de vet hur mycket du bryr dig!” Under min mission lärde jag mig hur sant det påståendet är för att ha framgång som missionär.

I sina hemländer hade många av de flyktingfamiljer vi undervisade sett fruktansvärda saker i konflikter och krig som är svåra att föreställa sig. De hade verkligen fått bevittna hat och vilka onda ting människor kan göra mot andra. Många hade förlorat hoppet om mänskligheten och var tvungna att fly från sina hem.

När vi missionärer började undervisa dem var det inte nödvändigtvis hur mycket vi visste om evangeliet som hjälpte dem att komma till Kristus. Det var mer hur mycket vi och församlingsmedlemmarna visade dem kristuslik kärlek. När vi visade dem kärlek och brydde oss om dem, kände de hopp igen. De såg att det fortfarande fanns goda människor i världen och att de goda människor de hade lärt känna i församlingen var sammankopplade med Jesu Kristi evangelium. De ville känna den kärleken, vara en del av den, så därför kom de till kyrkan och kom tillbaka till den igen.

”Er kyrka är fylld av kärlek”, sa en man som vi undervisade.

Innan vi ens hann be om hjälp med vänskapskontakter frågade medlemmarna i Lincoln Heights församling, som hade tillsyn över swahiligruppen, vad de kunde göra. Flyktingfamiljerna sa ofta till oss: ”Den personen hjälpte oss med det här och den personen hjälpte oss med det där.” Församlingen startade till och med en söndagsskola på swahili.

Det var underbart att se församlingsmedlemmarna älska afrikanerna in i kyrkan. Kärleken var det som främst ledde till vår framgång bland de swahilitalande. En del medlemmar erbjöd familjerna skjuts till kyrkan, andra erbjöd logi, en del åkte och besökte dem och andra gjorde dem tjänster i det tysta. Och församlingens biskop Philip Huber, som arbetade hårt för att lära sig swahili, var alltid där och visade också sin kärlek och sitt stöd. Jag kunde inte ha bett om en bättre församling att arbeta med.

Detta är hans verk

Vi är alla Guds barn. Han känner oss och använder oss på platser där vi bäst kan tjäna honom med våra unika förmågor. Detta är hans verk. Det är inte vårt verk. Han sätter oss där han vet att det är bäst. När missionärer får sin kallelse kanske de inte får åka dit de ville, men Herren sänder dem helt klart dit han vill att de ska åka. Platsen han sänder dem till är det land där han har förberett människor för att ta emot dem.

När jag kom till Spokane kändes det som om jag inte behövde åka till Afrika trots allt. I Spokane kändes det som om jag togs till ett litet Afrika i Amerika.

Ibland tänker jag på min mission och säger: ”Det där var för stort för mig att vara en del av. Var det verkligen meningen att jag skulle vara en del av det?”

Jag känner mig ödmjuk och tacksam över att tro att jag var det.