Endast digitalt
Det första budet främst
Gud befaller oss att älska honom eftersom han vet vad det gör för oss.
Vart och ett av de tre synoptiska evangelierna – Matteus, Markus och Lukas – nämner en fråga som Jesus fick om det största budet i lagen. I Matteus är frågeställaren en laglärd med orent uppsåt som utmanar Mästaren (se Matteus 22:35–36). I Markus är det en skriftlärd som ställer frågan, men han verkar uppriktigt vilja veta (se Markus 12:28–34). I Lukas har vi återigen ”en laglärd [som kom] fram för att pröva honom” (Lukas 10:25).
Trots min yrkesbakgrund i juridik är det svårt för mig att försvara den laglärde i den här redogörelsen. Men jag är i alla fall tacksam för att han, trots sitt uppsåt, frågade, eftersom Frälsarens svar är så underbart och djupt. Jag måste också tacka honom för hans uppföljningsfråga: ”Vem är då min nästa?” (Lukas 10:29) – som ledde till Frälsarens rörande liknelse om den barmhärtige samariern (se Lukas 10:30–37). Den laglärde fick mer än han frågade efter, men vi fick något ovärderligt.
Ni känner alla till Matteus redogörelse för Jesu svar:
”’Mästare, vilket är det största budet i lagen?’
[Jesus] svarade: ’Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.
Det är det största och första budet.
Sedan kommer ett som liknar det: Du ska älska din nästa som dig själv.
På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna’” (Matteus 22:36–40).
Till detta att älska Gud av hela sitt hjärta, sin själ och sitt förstånd lägger Markus och Lukas till ”och av hela din kraft” (Markus 12:30; Lukas 10:27).
Jag ber er begrunda det storslagna med de två stora bud som ”hela lagen och profeterna [hänger på]” och även varför det första budet kommer först. Vilken betydelse har den ordningen för oss?
Det andra budet är en strålande vägvisare för umgänge människor emellan. Tänk på hur världen skulle te sig om alla i den tog till sig och följde det andra budet. Tänk på vad som inte skulle förekomma. Bland annat skulle det inte förekomma våldsbrott, inga övergrepp, inga bedrägerier, ingen förföljelse eller mobbning, inget skvaller och absolut inga krig. Det andra budet är i grund och botten den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Detta är lagen och profeterna” (Matteus 7:12, se även Lukas 6:31 och 3 Nephi 14:12). Som lärjungar bör vi medvetet leva efter det här andra budet genom att räcka ut en hand i kärlek och empati till dem som Herren definierar som vår nästa – det vill säga alla.
För att stödja ”lagen och profeterna” – den samling sanningar och befallningar som fastställts av Gud och lärts ut av profeterna – behöver det första och andra budet verka samstämmigt. Men varför har det första budet i allmänhet företräde? Jag kan tänka på minst tre anledningar.
För det första har vi här det främsta budets grundläggande natur. Hur underbart och viktigt det andra budet än är, utgör det inte den nödvändiga grunden för våra liv, inte heller är det avsett att göra det. Lydnad till det andra budet gör oss till trevliga människor, men i vilken avsikt? Vad är poängen med vår tillvaro? För syfte, vägledning och mening måste vi se till det första och stora budet.
Att sätta det första budet främst minskar eller begränsar inte vår förmåga att hålla det andra budet. Tvärtom utvidgas och stärks den. Det innebär att vi förstärker vår kärlek genom att förankra den i ett gudomligt syfte och en gudomlig kraft. Det innebär att vi har den Helige Anden som inspirerar oss att räcka ut vår hand på sätt som vi aldrig själva skulle ha kunnat komma på. Vår kärlek till Gud ökar vår förmåga att älska andra mer fullständigt och fullkomligt eftersom vi i själva verket samarbetar med Gud i omsorgen om hans barn.
För det andra, om vi ignorerar det första budet, eller byter plats på det första och det andra budet, finns det risk för att vi tappar balansen i livet och på destruktiva sätt avviker från lyckans och sanningens stig. När vi älskar Gud och underkastar oss honom blockerar vi våra tendenser att förvränga dygder genom att gå till ytterligheter. Till exempel är medkänsla med vår nästas nöd, även när lidandet orsakas av egna överträdelser, ädelt och gott. Men en otyglad medkänsla kan få oss att liksom Almas son Corianton ifrågasätta Guds rättvisa och missförstå hans barmhärtighet (se Alma 42:1).
Det finns till exempel de som tror att vi för att kunna älska andra måste förvränga eller ignorera Guds lagar på ett sätt som förespråkar eller överser med synd. Äldste Jeffrey R. Holland har sagt om denna missuppfattning:
”Så om kärleken ska vara vår ledstjärna, som den måste vara, då måste vi enligt hans ord som är kärleken personifierad överge våra överträdelser och all slags uppmuntran till det … Jesus förstod tydligt det som många i vår nutida kultur tycks glömma: det är en avgörande skillnad mellan budet att förlåta synden (vilket han hade en oändlig förmåga att göra) och varningen mot att överse med den (vilket han aldrig någonsin gjorde).”1
Som Alma förklarade för Corianton behöver vi både rättvisa och barmhärtighet, och det är endast genom Guds kärlek i det att han gav sin Son och i hans Sons gåva av omvändelse som vi kan få båda (se Alma 42:13–15, 22–24).
För det tredje måste det första budet komma först eftersom försök till kärlek som inte är grundad i Guds sanningar riskerar att skada personen eller personerna vi försöker hjälpa. President Russell M. Nelson har sagt:
”Eftersom Fadern och Sonen älskar oss med sådan oändlig, fullkomlig kärlek och eftersom de vet att vi inte kan se allting som de ser, har de gett oss lagar som vägleder och skyddar oss.
Det finns ett starkt samband mellan Guds kärlek och hans lagar.”2
Ja, dessa är tre anledningar till att det första budet kommer först, men vi bör nog nämna ännu en som i sig är tillräcklig: det första budet är det första eftersom Gud sätter det främst.
Det första och största budet utgör det sanna ramverket för livet. President Ezra Taft Benson sa en gång:
”När vi sätter Gud främst kommer allt annat att falla på plats eller också försvinna från våra liv. Vår kärlek till Herren avgör var vi placerar vår tillgivenhet, hur vi använder vår tid, vilka intressen vi ägnar oss åt och hur vi prioriterar.”3
Guds kärlek till oss: Han ger oss ”tillfälle att gå framåt liksom han själv”
Gud, som befaller oss att älska honom, älskade oss först (se 1 Johannesbrevet 4:19). Tänk ett ögonblick på vad Guds kärlek har betytt för dig och mig fram till den här punkten i vår tillvaro och vad den förebådar. Redan före vår andetillvaro existerade vi som oskapad intelligens eller intelligenser. Gud kom ner mitt ibland intelligenserna och tänkte ut en plan varigenom vi kunde gå framåt. Med profeten Joseph Smiths ord:
”Gud själv, som befann sig mitt ibland andar och härlighet, insåg det lämpliga i att instifta lagar, då han var intelligentare, varigenom återstoden kunde ha tillfälle att gå framåt liksom han själv.”4
Som ni vet omfattade hans plan att vi blev hans andebarn, vilket var ett underbart steg framåt, vårt ”första tillstånd” (Abraham 3:26). Sedan etablerade han den stig varigenom vi kan få det fysiska tillfört det andliga – ett ”andra tillstånd” (Abraham 3:26) – som är nödvändigt för att uppnå den fullhet i väsen och härlighet som Gud själv åtnjuter. Det krävde att en jord skapades som ett ”prövotillstånd” (Alma 12:24), en andlig och en fysisk död och en Frälsare att återlösa och uppväcka oss efter döden. I allt detta gav Gud oss handlingsfriheten att välja och har förberett större och mindre resultat och välsignelser alltefter vad vi kan tänkas välja.
Med början i vårt ursprungliga tillstånd som intelligenser har därför vår himmelske Fader i sitt verk fokuserat på oss – på vår odödlighet och vårt eviga liv. Han ser det som sitt verk och sin härlighet att göra det (se Mose 1:39). Jag tror inte att han behövde göra något av det, så varför har han gjort det för oss? Vad motiverar honom? Kan det vara något annat än kärlek? Ett tydligt tecken på detta är att han gav oss sin Son:
”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv” (Johannes 3:16).
Är det för mycket begärt att vi i gengäld ska fokusera på Gud i våra liv och älska honom så som han har älskat oss, av hela vårt hjärta, vår själ, vårt förstånd och all vår kraft? Hur kan vi motstå hans kärlek till oss och undanhålla honom vår egen kärlek med vetskap om att vår kärlek till Gud är nyckeln till vår egen lycka?
Vår kärlek till Gud: Frälsarens exempel
Om vi älskar Gud av hela vårt hjärta, vår själ, vårt förstånd och vår kraft, blir vårt fokus i livet att uppfylla hans önskningar. Självklart har ingen annan gjort det mer fullständigt och fullkomligt än vårt föredöme Jesus Kristus, som en gång sa om Fadern: ”Han har inte lämnat mig ensam, för jag gör alltid det som behagar honom” (Johannes 8:29). Hans högsta prioritet var och är att förhärliga Fadern.
Denna högsta prioritet, denna högsta lojalitet, gjorde det möjligt för Jesus att fullborda sin försoning, att dricka den där bittraste av bittra bägare till den allra sista droppen. I Frälsarens största (och bokstavligen övermänskliga) offer, fick intensiteten i hans lidande ”mig”, sa han, ”ja, Gud, den störste av alla, att skälva av smärta och blöda ur varje por samt lida till både kropp och ande – och jag önskade att jag inte skulle behöva dricka den bittra kalken och rygga” (Läran och förbunden 19:18). Dock överträffade hans kärlek till och önskan att förhärliga Fadern detta ofattbara lidande. Med Herrens egna ord: ”Dock, ära vare Fadern, och jag drack och fullbordade mina förberedelser för människobarnen” (Läran och förbunden 19:19; betoning tillagd).
När Kristus hängde på korset låg vårt öde, vår odödlighet och vårt eviga liv i vågskålen, och det som tippade vågen till vår fördel för att avgöra om själva vår existens skulle vara meningsfull var att Jesus Kristus älskade Fadern av hela sitt hjärta, sin själ, sitt förstånd och sin kraft.
I Kristus finner vi alltså vårt mönster: lojalitet mot Gud framför allt annat och framför alla andra, medvetandet om vår ansvarighet inför honom alltid och i allting, samt en längtan efter att få veta och göra hans vilja. Här är vår vägledare när vi ska fatta beslut. När vi älskar Gud först ser vi världen och våra liv genom hans ögon snarare än genom någon annan persons ögon (inte ens en influencer på sociala medier).
Så hur sätter vi i praktiken det första budet främst? Jag kan inte räkna upp allt som kärlek till Gud över allt annat innebär, men jag vill beskriva några exempel.
Att sätta det första budet främst: ”Håll fast vid mina bud”
Förvisso är en av de främsta aspekterna av att hålla det första budet fullkomlig lydnad mot Gud. Som Frälsaren sa: ”Om ni älskar mig håller ni fast vid mina bud” (Johannes 14:15, se även Läran och förbunden 42:29). Jesus var orubblig i att hålla alla sin Faders bud och visade oss vad lydnad mot Gud innebär i verkliga livet.
En god vän till mig kommenterade en gång vår till synes universella benägenhet att rationalisera när det gäller Guds bud. Han lade till exempel i sina observationer och i sin egen upplevelse märke till att en fråga som börjar med ”Bryr sig Herren verkligen om jag …?” alltid besvaras med ett ”nej”. Det är ett bekvämt sätt att ursäkta nästan vad som helst, om vi kan övertyga oss själva om att Herren säkerligen inte skulle bry sig om något så relativt obetydligt som vi antar att det är. Men min vän menade att det här är fel fråga. Frågan är inte om Herren bryr sig, utan om vi ska göra det vi lovat. Frågan är: ”Vilket tecken ska jag ge Gud på min kärlek till honom?” eller ”Vad innebär det att hålla hans bud och förbund med noggrannhet och heder?”
En av de viktigaste aspekterna av att hålla det första budet är naturligtvis att hålla det andra budet att älska våra bröder och systrar. Som Johannes sa: ”Om någon säger att han älskar Gud men hatar sin broder, så är han en lögnare. Den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett” (1 Johannesbrevet 4:20). Och vi har Herrens välbekanta ord: ”Om ni har kärlek till varandra ska alla förstå att ni är mina lärjungar” (Johannes 13:35).
Att sätta det första budet främst: ”För mina får på bete”
Nära förbundet med att underkasta sig Guds bud är att tjäna honom och hans sak. Till Petrus och till oss riktar Herren sin tre gånger upprepade fråga: ”Älskar du mig?” (Johannes 21:15–17). Och liksom Petrus måste vårt svar vara: ”Ja, till och med mer än mitt yrke eller något annat.” Och vi hör alla herdens röst: ”För mina lamm på bete” (Johannes 21:15); ”För mina får på bete” (Johannes 21:16–17).5
Jag är säker på att vår himmelske Fader och hans älskade Son är nöjda med den vänlighet ni var och en visar, oavsett hur begränsad eller obetydlig den än kan verka i en stor värld i nöd. Varje handling och varje offergåva har betydelse. Jag är också säker på att de är nöjda med det vi gör tillsammans som Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och i samarbete med andra. Bara som ett exempel är hjälpen för att lindra lidande på grund av det pågående kriget mot Ukraina verkligen kristuslik. Vi försöker ständigt fokusera på behoven framför oss och inte låta höger hand veta vad den vänstra handen gör, men jag hoppas att vi som kyrka kan ge mer omfattande redogörelser framöver så att ni får veta mer om vad ni gör som en del av Kristi kropp för att föra hans får på bete.
Att hålla det första budet innebär också att främja Herrens sak på jorden och därmed bidra till att åstadkomma evigt liv för vår Faders barn. Jag kan inte komma på något bättre exempel än den missionsverksamhet som många av er har ägnat er åt eller kommer att ägna er åt. Vi i de tolvs kvorum försöker att inte missa ett enda tillfälle att vara med missionärer på grund av den upplyftande, förnyande anda vi känner bland dem som är så angelägna om att föra Guds lamm och får på bete.
I vår tid är insamlingen av Guds förbundsfolk på jorden och i andevärlden, som president Russell M. Nelson betonar, en viktig del av vad det innebär för oss att hålla det första och stora budet.
Att sätta det första budet främst: Åkalla honom – mätta sig med hans ord
Ett annat sätt för oss att sätta det första budet främst är ganska uppenbart. Det är att åkalla Gud i bön och mätta sig med hans ord för att få insikt och vägledning. Vi vill veta och göra det han vill. Vi vill veta det han vet. Vi vill lära oss allt som han undervisar oss, sina barn, om. Vi vill ha personlig uppenbarelse.
Amulek manar oss att ropa till Gud i Kristi namn om barmhärtighet, att ropa för vårt hushåll och att ropa för våra åkrar och hjordar. Han uppmanar oss att ropa till Gud om våra fienders makt och djävulens inflytande. ”Och när ni inte ropar till Herren, låt då era hjärtan vara fyllda, vända till honom i ständig bön för er välfärd och för deras välfärd som är omkring er” (Alma 34:27).6
Nephi säger till oss: ”’Mätta er med Kristi ord’, för se, Kristi ord ska tillkännage för er allt ni bör göra” (2 Nephi 32:3). Det är en anmärkningsvärd gåva i vår tid att ha så mycket av Guds skrivna ord till hands – ständigt tillgängliga för oss var och en – såväl som aktuella lärdomar från profeter och apostlar, utgivna i olika format och språk. Detta liknar ingen annan tid i världens historia. Fråga dig själv: Vad avser Gud med det här?
Jag älskar bön. Jag älskar skrifterna. Jag vill ha allt det ljus och all den kunskap som min himmelske Fader är villig att ge mig. Jag vet att han inte gör skillnad på människor och att han ger både dig och mig allt vi förbereder oss för att ta emot. Älska Gud så innerligt att du strävar efter ständig kommunikation med honom genom de medel han har förordnat. Och kom ihåg president Nelsons exempel – för en uppteckning över det du tar emot genom den Helige Anden och agera därefter.
Att sätta det första budet främst: Ansvarighet inför Gud
Låt mig nämna ännu ett sätt varpå vi hedrar det första budet som det främsta i våra liv. Det är genom att leva med en känsla av ansvarighet inför Gud – ansvarighet för vägledningen i våra liv och för varje dag i våra liv. Det innebär att stå emot och övervinna frestelser, omvända sig och förlåta, bekämpa själviskhet, ta på sig Kristi namn och utveckla Kristi natur. Det innebär att vi också ger akt på våra tankar och våra ord såväl som våra handlingar (se Mosiah 4:30 och Alma 12:14). Det innebär att ge efter ”för den Helige Andens maningar” och bli ”som ett barn: undergiven, mild, ödmjuk, tålmodig, kärleksfull, villig att underkasta sig allt som Herren anser lämpligt att lägga på henne, alldeles som ett barn underkastar sig sin far” (Mosiah 3:19).
Det här är inget betungande, nedtyngande ansvarstagande. Snarare är det erkännandet av en vis, intresserad och omtänksam Fader som har kunskap om vägen till fullbordan och yttersta glädje. Det är ett erkännande att han har gett oss en möjlighet som vi inte har förmåga att skapa för oss själva – en möjlighet som vi inte kan uppnå utan hans hjälp. Det är att ”dagligen [leva] i tacksägelse för den stora barmhärtighet och de många välsignelser som han skänker er” (Alma 34:38). Och det är med tanke på detta ansvarstagande som vi känner Guds välbehag i oss. Vi inser att han gläds med även de minsta ansträngningar vi gör att älska honom av hela vårt hjärta, vår själ, vårt förstånd och all vår kraft. Vilken större förvissning och frid skulle du kunna få än den Helige Andens vittnesbörd till din ande om att din himmelske Fader och din Återlösare är nöjda med dig och din riktning i livet?
Kontentan är att Gud befaller oss att älska honom eftersom han vet vad det gör med oss. Han befaller oss att älska varandra av samma anledning. Vår kärlek till Gud förvandlar oss. Vår kärlek till Gud förändrar vår kärlek till varandra. Den kärleken är nödvändig för att vi ska kunna lära känna honom, den ende sanne Guden, och den som han har sänt, Jesus Kristus (se Johannes 17:3). Det är nyckeln till att vi ska kunna bli som han.
Jag vet att vår himmelske Faders kärlek till dig är verklig och oändlig. Allra mäktigast manifesteras den genom hans Son Jesu Kristi nåd. Jag välsignar dig med att Guds kärlek ska omsluta dig när du älskar honom och strävar efter att tjäna honom. Jag välsignar dig med att få känna hans kärlek och att den blir det mäktigaste inflytandet i ditt liv. Jag vet och kan försäkra dig om att din himmelske Fader lever, liksom hans Son, vår uppståndne Herre, och likaså hans nåds budbärare, den Helige Anden. Jag vet det och ber att du helt och fullt ska få veta det.