Oknutna skor och Frälsarens kärlek

Jennifer Estes, Nevada, USA

När jag otåligt gick ner på knä för att knyta ännu ett par skor, lärde Herren mig en ödmjukande läxa om sin kärlek till oss.

I flera år har jag arbetat som speciallärare för barn i åldrarna fem till åtta år. Mina elever har många olika funktionsnedsättningar – från traumatiska hjärnskador och autism till inlärningssvårigheter.

Många av mina elever har svårt med finmotoriken och kan inte knyta sina skor. Jag lovordar föräldrar som köper skor åt sina barn med kardborreband, men muttrar över föräldrar som köper knytskor åt sina barn.

Att ha ordentligt knutna skor är en säkerhetsfråga för barnen. Så flera gånger varje dag står jag på knä och knyter mina små elevers skor. Under skoldagen är det här både tidskrävande och obekvämt.

Nyligen när jag otåligt gick ner på knä på lekplatsen för att knyta ännu ett par skor fick jag plötsligt en fin tanke. Jag föreställde mig hur Frälsaren knäböjde vid sina lärjungar för att vänligt betjäna dem genom att sköta om deras fötter. Och så kom Frälsarens ord till mitt sinne: ”Jag säger er sanningen: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig” (Matteus 25:40).

Jag kände Frälsarens kärlek till det lilla barn som jag knäböjde vid för att betjäna. Jag kände också Herrens kärlek till mig. Jag kände mig sedd och uppskattad av honom för de ändlösa timmar jag tillbringar varje vecka med att försöka betjäna hans små, hans mest sårbara.

Den här ljuva upplevelsen gav mig välbehövlig frid, styrka och förvissning om att jag är där det är meningen att jag ska vara, och att jag gör det som det är meningen att jag ska göra. Jag är tacksam för Herren och hans ömma barmhärtighet i mitt liv. Och nu är jag tacksam för dagliga möjligheter att gå ner på knä och knyta skor.