”Han finns där för mig”, Liahona, aug. 2023.
Porträtt av tro
Han finns där för mig
Min nu avlidna hustru och jag hade knäböjt vid ett altare i ett heligt tempel, och någon som hade beseglingsmakten hade uttalat välsignelser över oss. Jag litar på de här utlovade välsignelserna.
Foto: Leslie Nilsson
När jag var i kyrkan en söndagsmorgon år 2013 stängde jag av mobilen eftersom jag inte ville att den skulle störa sakramentsmötet. När mötet var över slog jag på mobilen igen och såg att min fru Tanya hade ringt mig. Jag försökte ringa tillbaka, men hon svarade inte.
Under mötet hade minibussen hon åkte i på väg till en årlig familjesammankomst voltat någonstans på New York Thruway. Min dotter och två av mina barnbarn skadades svårt och Tanya avled omedelbart. Efter 44 år av äktenskap var min fru plötsligt borta.
”Tro kallas en Guds gåva”, säger broder Evans, ”men det är också ett val vi gör – ett val att tro.”
Fyra år senare genomgick Katie, en av mina svärdöttrar, ett akut kejsarsnitt för att föda tvillingdöttrar 25 veckor in i graviditeten, alltför nära gränsen för ett spädbarns chanser att överleva. När flickorna bara var åtta veckor gamla var Katie på väg hem sent på kvällen efter sitt dagliga besök hos dem på sjukhusets neonatala intensivvårdsavdelning och blev påkörd och dödad av en rattfyllerist, vilket gjorde min son till änkling med sex barn.
Min hustru var allt för mig och min sons hustru var allt för honom. Det var svåra tider för vår familj.
Hålla fast vid löftena
Jag förstod inte helt hur underbar Tanya var och hur mycket jag behövde henne tills hon var borta. Men vi hade knäböjt vid ett altare i ett heligt tempel, och någon som hade beseglingsmakten hade uttalat välsignelser över oss. Jag har hållit fast vid löftet om de välsignelserna. Jag litar på de här utlovade välsignelserna.
Tanyas död blev en troskris för mig. Jag var tvungen att bestämma mig: ”Tror jag verkligen?” Tro kallas en Guds gåva, men det är också ett val vi gör – ett val att tro. Jag valde att tro, och jag insåg att Moroni hade rätt när han skrev att vi inte får någon förvissning förrän efter det att vår tro har prövats (se Ether 12:6). Efter prövningen kom förvissningen. Min tro belönades med en bekräftande sinnesfrid. Det var det som gjorde det möjligt för mig att gå framåt.
Som min andra fru Becky säger: ”Vi behöver vår tro som mest när vi ställs inför en kris. Att vända sig till Herren är egentligen det enda svaret. Det är så vi kan få kraft och hopp.”
Broder Evans och hans fru Becky visar foton på hans svärdotter och hennes tvillingflickor.
Under en tid hade jag svårt att reda ut vad som var tro och vad som var hopp. Alma beskriver tro som ett ”hopp om ting som inte syns men som är verkliga” (Alma 32:21). Tack vare min tro på Jesus Kristus hoppas jag att jag, om jag förblir trofast och trogen mina förbund, kan dela evigt liv med Tanya. Jag är också tacksam för förvissningen jag har om att Frälsaren finns där för var och en av oss. Det är skillnad mellan att tänka att han finns där och att inse att han finns där för mig.
Mina två barnbarn har fått varaktiga men av sin bilolycka, och jag sörjer fortfarande Tanyas frånvaro i mitt liv. Jag kommer aldrig att sluta sakna henne, och kärleken jag har till henne förminskas inte av kärleken jag har till min andra fru. Kärleken har bara mångfaldigats.
Min son har också gift om sig. Hans nya fru är Beckys kusinbarn. Vi gifte oss båda med personer från samma familj. Vad är oddsen för det? Det är en förunderlig tillfällighet, eller så kanske det inte är det.
Prövningar och välsignelser
Vår familj har fått sin beskärda del av prövningar, men vi har också upplevt välsignelser. Min son har blivit en av mina hjältar. Han förlät den berusade föraren som dödade hans fru, och han sa till henne att han hoppades att hon skulle ordna upp sitt liv. Hans två små flickor firade nyligen sin femte födelsedag. De är riktiga mirakelbarn.
”Jag är tacksam för förvissningen jag har om att Frälsaren finns där för var och en av oss.”
Under de senaste 17 åren har jag haft förmånen att verka som patriark. Först var jag rädd att jag inte skulle kunna utöva ämbetet, men jag har lärt mig att välsignelserna kommer från Herren, inte patriarken. Det finns gemensamma teman i patriarkaliska välsignelser eftersom mycket av det som vår himmelske Fader vill ge oss gäller alla hans barn, men varje välsignelse är unik, individuell och personlig.
Ett av syftena med en patriarkalisk välsignelse är att hjälpa enskilda individer att förstå vilka de är som Guds barn och att varsebli hur mycket deras himmelske Fader älskar dem. När jag som patriark lägger mina händer på någons huvud för att ge en patriarkalisk välsignelse, låter min himmelske Fader mig känna den kärlek han har till den personen, under bara några få dyrbara ögonblick. Det är en överväldigande känsla. När jag känner hur mycket han älskar varje person som tar emot en välsignelse kan jag känna att han älskar mig också.
”Inget ger mig större glädje än templets löften, som ger mig hopp om att jag genom Kristus kan övervinna alla prövningar”, säger broder Evans.
I dag fokuserar Becky och jag på templet. En av anledningarna till att vår Herre har gett oss templet är för att ge oss en glimt av Sion. Förutom att vara patriark ombads jag för några år sedan att verka som beseglare i templet. Det har inneburit ännu en stor glädje i mitt liv. Det är ett ämbete som bara innebär lyckliga stunder. Inget ger mig större glädje än templets löften, som ger mig hopp om att jag genom Kristus kan övervinna alla prövningar.