Endast digitalt: Unga vuxna
Hade pornografin förstört min förmåga att känna och ge kärlek?
Jag hade omvänt mig från pornografianvändning, men jag hade fortfarande inte läkt.
När jag var 14 insåg jag att jag hade problem med pornografi. Jag sa hela tiden till mig själv: ”Jag vet att det här inte är bra. Jag måste sluta.”
Men jag fastnade i samma snara om och om igen. Jag kämpade med den här cykeln i några år. Och efter flera försök att sluta visste jag att jag inte kunde övervinna den här vanan på egen hand. Eftersom jag visste att profeterna alltid hade sagt åt oss att hålla oss borta från den var jag generad över att be någon om hjälp, inklusive min Frälsare. Jag hade strulat till det för många gånger. Jag kände att jag inte förtjänade återlösning. Men till slut bestämde jag mig för att söka hjälp.
När jag pratade med min biskop om mina svårigheter svarade han med kärlek. Men jag började inse något: mina problem med pornografi hade fördunklat min förmåga att känna igen och ta emot kärlek – att älska mig själv, att älska andra och att älska Gud.
Efter att ha varit fast i lögnens mönster i åratal trodde jag att om någon visste vad jag kämpade med så skulle de inte älska mig. Jag trodde också att kärleken var tillfällig och orealistisk.
Så småningom, när jag omvände mig, skapade bättre vanor och utövade självkontroll och sunda tankemönster, började jag inse att Jesus Kristus hade känt mitt lidande och att han och min himmelske Fader kunde förlåta mig. Jag började känna hopp i stället för skam. Men det skulle ta lite tid att börja uppleva kärlek på samma sätt.
Att känna och dela med sig av Guds kärlek
Några år senare åkte jag ut som missionär! Jag var så glad att tjäna min Frälsare, men långvariga spår av min hemliga kamp dök upp i mitt liv som missionär. Jag hade fortfarande svårt att älska andra och känna kärlek, särskilt från min himmelske Fader.
Jag hade fortfarande inte förlåtit mig själv. Jag trodde fortfarande att det inte gick att älska mig, fastän jag hade arbetat så hårt på att övervinna min tidigare vana. Jag var rädd för att vara sårbar eller inbjuda kärlek i mitt liv av rädsla för smärta, besvikelse och lidande. Så jag stängde ofta ute människor och lät dem inte komma mig nära.
En kväll när jag kände mig förtvivlat ensam stod jag på knä och vädjade till min himmelske Fader om hjälp. Jag uttryckte min sorg för honom över att jag var rädd för att älska mig själv, att älska honom och att älska hans barn så mycket som jag ville.
När jag grät fick jag ett tydligt och milt intryck i sinnet. Jag kände att Gud sa att det är okej att älska på djupet. Den kärleken är en gåva som han har gett mig – en talang som jag hade gömt. Jag kände mig manad att använda den och föröka den. Precis som Guds kärlek till mig aldrig tar slut behövde jag älska mer på djupet.
Den här barmhärtigheten från Anden berörde mig mer än något annat jag hade känt tidigare. Jag kände verkligen min himmelske Faders kärlek – vad det innebär att vara hans barn. Det var en känsla jag inte kan sätta ord på.
Jag ville bli bättre på att dela den här kärleken med andra och låta andra dela den med mig. Jag bad om tillfällen att fördjupa den här förmågan att älska och med tiden välsignades jag med många upplevelser där jag kunde dela den med mina bröder och systrar.
Kristuslik kärlek kan förändra allt
Jag hade omvänt mig från min pornografianvändning, men jag behövde ändå läka mitt hjärta. Och den läkningen skedde inte på en gång – Frälsarens kraft kom av att jag sökte honom genom att studera sanningar i skrifterna och genom att uppriktigt be om hjälp. Jag började tro på att han och min himmelske Fader älskade mig tillräckligt mycket för att ge mig återlösning. Jag kände min smärta och mitt självförakt sakta flagna bort.
Berättelsen om livets träd i 1 Nephi 8 lärde mig hur jag kan söka Jesus Kristus. Alla befinner sig på olika platser i livet. Ibland tar det tid att hitta fram till honom. Men jag vet att evig glädje väntar oss när vi tar steg längs förbundsstigen mot honom.
Misstag definierar oss inte. Satan vill att vi ska tro att vi är oälskade och ovärdiga. Men det är fel. Vi är fullkomligt älskade. Och Kristus kan hjälpa oss att höja oss över våra synder.
Det finns många som har problem med pornografi eller andra vanor som de inte vill ha, och ofta, som i mitt fall, frodas de här vanorna i hemlighetsmakeri och isolering. Men jag har sett hur kristuslik kärlek kan förändra allt för dem som har det svårt.
De av oss som kämpar kan först söka ljus genom ärlighet. Att bygga starka, rättfärdiga relationer till vår himmelske Fader och Jesus Kristus, din familj och dina vänner kan vara den mest hjälpsamma välsignelsen i dina ansträngningar att bygga upp bättre vanor och komma till Kristus.
När äldste Ulisses Soares i de tolv apostlarnas kvorum talade till dem som hade problem med pornografi, rådde han dem kärleksfullt:
”Uppmaningen att komma till Frälsaren innebär hopp … När vi följer denna uppmaning ödmjukar vi oss inför honom … Och vad innebär det att ödmjuka sig inför honom? Kanske betyder det … att be om hjälp från våra ledare, från våra släktingar, från våra familjer, till och med från professionella inom hälsovården … Det innebär också att vi aldrig ska sluta försöka. Ingen är fullkomlig. Vi begår alla misstag … Frälsaren har fullkomlig kärlek till oss alla. Han förstår vår ångest, våra utmaningar och våra problem.
Så om vi vänder våra hjärtan till honom … kan Herren förlåta oss, [han] kan omfamna oss, kan älska oss, kan förstå och kan hjälpa och ge oss styrka att aldrig ge upp. Glöm inte att Herrens nåd är tillgänglig för dig före, under och ’efter att du har gjort allt du kan göra’ (se 2 Nephi 25:23).”1
Vi behöver inte gömma oss i skam – vi kan sträcka oss ut, vara ärliga och be om hjälp. Vetskapen om att jag är älskad av min himmelske Fader och människorna omkring mig gjorde den största skillnaden i min förmåga att helas från pornografianvändning och dess efterverkningar. Den kunskapen hjälpte mig se att jag kan bli återlöst, är älskad och värdig Kristi hjälp.
Det är vi alla när vi söker honom