”Myntet i fiskens mun”, Liahona, aug. 2023.
Jesu underverk
Myntet i fiskens mun
Vad kan det här underverket lära oss om hur Herren utför sitt verk?
Illustrationer: David Green
Då och då läser vi en berättelse i Nya testamentet som skiljer sig från de andra liknelserna och underverken. Så är det med underverket om tempelskatten i fiskens mun.
Underverket får inte så mycket uppmärksamhet eller kommentarer och förbises lätt, eftersom det bara är fyra verser långt:
”När de sedan var framme i Kapernaum, kom de som samlade in tempelskatten fram till Petrus och frågade: ’Betalar inte er mästare tempelskatt?’
’Jodå’, svarade han. När Petrus kom hem var det Jesus som frågade först: ’Vad tror du, Simon? Från vilka tar jordens kungar upp tull och skatt? Från sina söner eller från andra?’
Han svarade: ’Från andra.’ Då sade Jesus till honom: ’Alltså är sönerna fria.
Men vi ska inte stöta oss med dem, så gå ner till sjön och kasta ut en krok. Ta sedan den första fisken du får upp och öppna munnen på den. Då hittar du ett silvermynt. Ta det och ge till dem för mig och dig’” (Matteus 17:24–27).
Underverket
Varför var det bara Matteus som tog upp det här underverket i sin uppteckning om Herrens verksamhet? Var det för att Matteus, som hade varit tullindrivare, kände en särskild personlig koppling till den här situationen? Var det för att Matteus kom från Kapernaum, där detta ägde rum? Eller var det för att visa ännu ett exempel på Jesu Kristi mirakulösa makt att inte bara befalla elementen (se Matteus 8:23–27) utan också fiskarna i havet? (se 1 Moseboken 1:28).
När vi begrundar de här verserna lär vi oss mycket av Frälsarens svar till sin apostel Petrus. De flesta underverk som Jesus Kristus utförde var gudomliga handlingar till välsignelse för andra. Men det här underverket verkar vara avsett som ett undervisningstillfälle för att förbereda Petrus och de andra apostlarna för framtida ledarskap i riket. Genom ord och handling undervisade Jesus om sin identitet som Guds Son, sin makt att urskilja vad Petrus just hade sagt till skatteindrivarna, hans ”förbluffande allvetande” i det att han visste exakt var en viss fisk skulle vara,1 och hans önskan att aldrig i onödan förolämpa eller bli en stötesten för dem som har svag tro (se 1 Korintierbrevet 8:9–10; 9:22).
En nutida apostel beskriver talande detta underverk som ett som gör det möjligt för Jesus att ”på nytt bekräfta sin gudomliga ställning som Guds Son för Petrus på ett mirakulöst sätt. Han är på väg att utföra ett ovanligt och unikt underverk, ett som inte liknade något annat som utförts av hans händer. Han ska betala en skatt som han inte är skyldig, med pengar som han inte har tjänat, för att blidka dem som han föredrar att inte förolämpa.”2
Kort historisk bakgrund
Den årliga tempelskatten utgjordes av två denarer, eller en halv sikel, och skulle betalas av varje vuxen man i Israel, även om präster och rabbiner vanligen ansåg sig vara undantagna. Syftet med dessa skattepengar var att stödja templets underhåll och aktiviteter. Det var ett religiöst krav, inte ett krav från regeringen.
Den här skatten kallades ursprungligen ”försoningspenning” på Moses tid. Om det fanns någon som var befriad från denna skatt, så var det Messias, han som skulle sona hela mänsklighetens synder.3 Men trots att Petrus var så snabb att lyda skatteindrivarna gav Herren Petrus värdefulla lärdomar i stället för att tillrättavisa honom.
Som så ofta var fallet undervisade Jesus genom att först ställa tankeväckande frågor. De här frågorna klargjorde för Petrus att Herren inte var underkastad en sådan skatt eftersom han är Guds Son, och templet är hans Faders och Sonens hus. Men med fullkomlig ödmjukhet ”stöttade” han sedan det åtagande som hans apostel hade gjort och hjälpte honom förstå att det här inte var ett tillfälle att förolämpa någon i onödan. Även om det skulle ha varit så lätt att införskaffa den nödvändiga halva sikeln på ett vanligt sätt, använde han det här tillfället till att stärka sina apostlars tro genom att visa Petrus sin mirakulösa makt att utöva makt till och med över en fisk i havet.
Förvärvade insikter
Tänk på de här insikterna som Petrus och de andra apostlarna fick och hur de kan tillämpas på oss:
1. Petrus lärde sig att Jesus Kristus kunde förnimma hans tankar. Innan Petrus talade visste Jesus redan vad Petrus hade sagt till dem som hade kommit för att samla in skatten. Senare använde Petrus samma urskillningsgåva när Ananias och Safira ljög om sina offergåvor (se Apostlagärningarna 5:1–11).
2. Jesus lärde att oavsett materiella eller ekonomiska krav bereder Herren en utväg för hans verk att gå framåt, antingen genom mirakulösa eller triviala medel.
Ett nutida exempel på ”myntet i fisken” inträffade när Brigham Young och Heber C. Kimball färdades med diligens genom Indiana och Ohio på väg till sina uppdrag i England. De påbörjade sin resa med 13,50 dollar och förväntade sig inte att kunna resa långt med diligensen, men vid varje anhalt, när Brigham Young öppnade sin koffert, hittade han mirakulöst de pengar som behövdes för att betala biljetterna till nästa anhalt.4 Vid ankomsten hade de betalat över 87 dollar. Som det står i första presidentskapets dagbok från 1860: ”[Brigham Young] hade gått till sin koffert, och till hans stora förvåning hade han funnit en del [pengar] där, och än i dag vet han [inte hur] de kom dit utom genom någon osynlig mellanhand från den himmelska världen för att föra evangeliets förkunnande framåt.”5
3. Vid behov utför Herren underverk för att infria löften som getts av hans kyrkas ledare. År 1967 lovade president Spencer W. Kimball att när kyrkans medlemmar gjorde sin del skulle järnridån i Europa och bamburidån i Asien falla så att missionsarbetet kunde blomstra över hela världen.6 På den tiden verkade den här möjligheten oerhört avlägsen, otänkbar och till och med långsökt. Men inom två årtionden föll de här murarna på oväntade, till och med mirakulösa sätt.
4. Även om vi som Kristi lärjungar kanske vet att vi har rätt, finns det tillfällen då vi genom att insistera på eller kräva att andra inser att vi har rätt helt enkelt skulle orsaka onödiga förnärmelser. Och ännu värre är att det kan bli en stötesten för någon annans andliga utveckling.
Ett underbart exempel på sådan ödmjukhet och ovilja att bli en stötesten finner vi i den tidigare rådgivaren i första presidentskapet, president James E. Fausts (1920–2007) upplevelse. ”Hans son Marcus pratade … om att följa med honom till Washington D.C. tempel för att delta i en [begåvnings]session. När president Faust överlämnade sin rekommendation för att få komma in – en särskild sådan som används av generalauktoriteter – kände tempeltjänaren inte igen honom eller rekommendationen och nekade honom tillträde. ’I stället för att genera mannen genom att berätta vem han var, ursäktade pappa sig artigt och vi gick alla därifrån.’”7
Jag är tacksam för Matteus redogörelse för myntet i fisken. Fiskaren Petrus, som var så mänsklig och impulsiv, fick återigen se ett underverk som hade med fiske att göra.8 Det ger oss hopp om att Herren också hjälper oss att utvecklas, trots våra misstag. Liksom Petrus lär vi oss av vår Mästares exempel, han som hade tålamod med brister och var ödmjuk trots att han hade all makt.
Må vi, liksom de forna apostlarna, erkänna Herren som Guds Son och lita på att han på mirakulösa sätt kan ge oss medel till att uppnå sina avsikter. Och må vi, i vårt tjänande och i våra relationer till andra, eftertänksamt begrunda ord eller handlingar som kan bli en stötesten, särskilt för dem som är svaga i tron.