VÄNNER EMELLAN
Besvarade böner
”Rådför dig med Herren i allt vad du gör, så skall han leda dig till det som är gott.” (Alma 37:37)
Varje fastesöndag har jag och min hustru en familjekväll med alla barnbarn som kan komma. En kväll berättade jag om en gång då jag tappade något som liten pojke. Det var en liten sak, men den var viktig för mig. Jag letade och sökte men kunde inte hitta den. Till slut tänkte jag: ”Jag kan ju fråga min himmelske Fader.” Jag knäböjde och bad, och när jag öppnade ögonen fanns saken där precis framför mig.
Vi har alla också upplevt situationer som inte slutade på samma sätt, men under familjekvällen frågade jag mina barnbarn: ”Har någon av er haft en liknande upplevelse?” Alla räckte upp handen.
En peng eller en leksak kanske inte verkar så viktig i ett evigt perspektiv. Men det är mycket viktigt att du lär dig att din himmelske Fader är där och att han hör och besvarar böner. Han vill att vi ska lära oss medan vi är små att han väntar på att vi ska be till honom. Han vill att vi ska veta att han är villig att ingripa i vårt liv för att välsigna oss, skydda oss och bevara oss.
När vi blir äldre kanske vi måste be längre och ivrigare innan vi får ett svar, men vi kommer att få ett. Under hela min tid som ung man planerade jag att gå ut som missionär, ända tills det var dags. Jag gick ut mycket med en ung kvinna, jag hade fått ett utmärkt jobb och tjänade bra och jag hade precis köpt en bil. Plötsligt lät det inte lika lockande att åka iväg på två år. Jag bestämde mig för att stanna hemma och vara stavsmissionär i stället. Jag trodde att min pappa skulle bli arg, men han sade bara: ”Ja, det är ditt val. Men det är ett ganska stort beslut. Skulle du vara villig att åka iväg själv någonstans i två dagar och fasta och be om det här? Om du gör det och fortfarande känner likadant så ska jag inte säga ett ord om det mer.”
Jag gick genast med på det eftersom jag var säker på att mitt beslut skulle accepteras av Herren. Jag tog med mig mina skrifter upp i bergen en lördag och fastade och bad och läste. Jag kom hem och sade till min pappa: ”Mina känslor har inte ändrats.”
Han log och sade: ”Du lovade mig två dagar.”
Veckan därpå jobbade jag på lördagen, så jag gav mig upp i en dalgång på söndagsmorgonen och studerade och bad ännu en gång. Jag stannade kvar tills det var dags för sakramentsmötet som hölls på eftermiddagen. Jag kände fortfarande samma sak när det gällde missionen och jag ville skynda mig ner och berätta det för min pappa. Men när jag backade bilen fastnade jag i en snödriva. När jag väl hade lyckats backa ut bilen och kört hem hade mina föräldrar åkt iväg, så jag hämtade min flickvän och så åkte vi iväg för att gå på sakramentsmötet.
Under mötet tog jag förstrött upp psalmboken. Den slogs upp vid psalmen ”Kanhända ej uppå stormigt hav”. (Se Psalmer, nr 178.) En del av mig sade: ”Läs den inte!” Men jag läste alla tre verserna, bland annat orden ”jag går vart du kallar mig, Herre kär”. I det ögonblicket förändrades både mitt hjärta och sinne. När jag hade läst färdigt slog jag ihop boken och tittade upp. Tårar strömmade nerför min flickväns ansikte. Hon sade: ”Du kommer att åka, eller hur?” Jag sade: ”Ja, det kommer jag att göra.”
Jag kan inte föreställa mig hur mitt liv skulle ha blivit om jag hade stannat hemma. Min mission ledde mig till stor glädje och bönen ledde mig till min mission. Denna erfarenhet lärde mig hur viktigt det är att gå till Herren med mina beslut.
En viktig del av ett vittnesbörd är att veta att Gud är vår himmelske Fader och att han känner oss och älskar oss och besvarar våra böner. Först nu börjar jag förstå hur mycket han älskar oss och hur väl han känner oss. Han vet vad som finns i våra hjärtan. Han känner till vår ensamhet. Han vet vad vi är rädda för. Men han tvingar sig inte på oss eftersom han respekterar vår handlingsfrihet. Vi måste komma till honom. När vi gör det bekräftar vår himmelske Fader att han existerar. Vilken tröst det är att veta att universums Skapare finns där och besvarar ett barns bön.