En missionärs hopp
Jag hade förberett mig för att gå ut som missionär sedan jag var åtta. Men hur kunde jag åka när min familj led så svårt?
När jag var omkring åtta år svällde en önskan i mitt hjärta att verka som missionär. När jag var 14 började jag följa med äldsterna på utbyte. Det gjorde att jag fick en större önskan och jag lärde mig älska arbetet.
Vem skulle kunna förutse att ett mörkt moln snart skulle hota min önskan att bli missionär?
När våra dyrbaraste jordiska ägodelar togs ifrån oss, bland annat vårt lilla hus i Gweru i Zimbabwe, hade vi ingenstans att ta vägen. Våra få ägodelar var genomblöta från regnet, så allt ruttnade. Vi var utblottade och det var en tung börda på min ensamstående mors axlar.
Det fanns inget annat att göra än att flytta till min mormors gård på landet. Jag fortsatte min utbildning vid en lokal high school. Livet hade förändrats. Skolan låg långt borta, så jag var tvungen att gå många kilometer varje dag. Det fanns ingen elektricitet. Jag fick studera vid ett stearinljus. Vatten hämtades från en brunn i närheten.
Mitt i all denna bedrövelse bad min familj tillsammans, men vi hade långt till kapellet. Vi kände ofta Anden i detta avlägsna område när vi sjöng psalmer och undervisade varandra om evangeliet. Det fanns inte mycket hopp, men mitt hopp stärktes under de stunder när Andens närvaro kändes så starkt.
Mitt skälvande hopp och min önskan att verka som missionär skulle genomgå svåra tider. Mitt land drabbades av politisk oro och ekonomisk tillbakagång. Det blev dyrt för mig att resa till min moster i staden där jag kunde gå i kyrkan på skolloven. Mitt uppe i alla svårigheter förlorade jag siktet på det mål jag hade hoppats på — att verka som heltidsmissionär.
Efter att ha studerat i två år på landsbygden återvände jag till Gweru. Jag började gå i kyrkan igen och den Ande jag tidigare hade känt återvände. Min familj blev kvar på landsbygden och hade många problem där.
Under den tiden skickade jag in mina missionärspapper. Pengarna som jag använde till hälso- och tandundersökningar kunde ha använts till att hjälpa min lidande familj. Men de varken klagade eller ifrågasatte mina motiv. Både min mormor och min mor insåg att min önskan att tjäna Herren hade stärkts. Min missionskallelse kom i februari 2003. Jag skulle verka i Sydafrikamissionen Durban. Det var svårt för mig att förbereda mig eftersom jag var ensam.
Dagen då jag skulle åka iväg till missionsfältet närmade sig. I april åkte jag ut på landet för att ta farväl av min familj. När jag gick mot den lilla hydda där min familj brukade sova fanns glädjen som jag förväntade mig inte där. Min mormor låg sjuk på en madrass. Hon kunde inte säga något. Tårar vällde upp i mina ögon och hjärtat kändes tungt. Mormor visste inte ens att jag var där.
Nästa morgon vaknade jag innan tuppen gol för att åka tillbaka till staden. Jag tog mitt sista farväl av min till synes livlösa mormor. Då sade hon med klar röst på shona — ett språk som talas i Zimbabwe: ”Tafadzwa, ufambe zvakanaka.” Åk försiktigt. Det var allt hon kunde säga. Jag förstod att hon skulle dö medan jag var på min mission.
Samma kväll slutade min mormor andas. Jag åkte tillbaka och var med på begravningen, och min avresa till missionen var fylld av sorg, bedrövelse och smärta. Ingen log när de tog avsked av mig, till skillnad från andra missionärer när de lämnar hemmet.
Medan jag tjänade kunde jag inte låta bli att föreställa mig vad min familj fick genomgå därhemma, där livet, i alla fall för tillfället, var nästan outhärdligt.
Men det var för min familj, mitt land och för alla som möter svårigheter som jag hoppades kunna fortsätta min mission i tro. Himlarna är inte blinda. Tänk på profeten Joseph Smiths ord till alla som lider i många nationer: ”Edra hjärtan vare fördenskull vid gott mod, ty allting samverkar till godo för dem som vandra uppriktigt; så ock till kyrkans helgelse.” (L&F 100:15)
Jag kan inte säga att jag hade en lätt mission, eller att saker och ting var lätta när jag kom hem, men jag får tröst av det faktum att inget kan skilja oss från Kristi kärlek. (Se Rom 8:35–39.)
Jag är tacksam för möjligheten att verka som missionär. Jag vittnar högtidligt om att Jesus är Kristus och att vi genom honom kan finna hopp där det inte finns något.
Tafadzwa Tanjani är medlem i Mkoba första gren, Gweru distrikt, Zimbabwe.
ETT TECKEN PÅ STOR TRO
”Kyrkans missionsarbete är ett panorama över mer än ett sekel av tjänande och umbäranden och svårigheter och uppoffringar. Ju närmare man står programmet, desto mer fullkomligt kan man förstå och uppskatta det. När min farfar Heber C Kimball åkte iväg på sin mission lämnade han och Brigham Young sina familjer sjuka och utan pengar, och själva behövde de hjälp för att komma upp i vagnen som tog dem bort från sina hem. När vagnen började rulla reste de på sig … och vinkade till sina gråtande hustrur och barn. Tusentals personer blev medlemmar i kyrkan som ett resultat av dessa missioner och tiotusentals har välsignats indirekt och åtnjuter nu evangeliets välsignelser tack vare dessa uppoffringar. För någon som inte förstod skulle en sådan hängivenhet och uppoffring från dessa mäns sida har ansetts som dumdristig och idiotisk. Men för familjerna Young och Kimball var det ett tecken på stor tro. Och för de tusentals människor som genom evigheterna kommer att välsigna dessa missionärers namn var umbärandena och uppoffringarna inte förgäves.”
President Spencer W Kimball (1895–1985), The Teachings of Spencer W. Kimball, red av Edward L Kimball (1982), s 253.