Hur skulle vi kunna åka till templet?
Jag döptes den 5 december 1993 i staden Minsk. På den tiden var det den enda staden i Vitryssland där Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga hade en gren. Jag gick på mötena där, men bodde i Borisov, 7 mil därifrån. Jag var 17 år och upplevde ett starkt motstånd från min familj. Men på grund av de prövningar som jag då fick gå igenom stärktes min tro och mitt vittnesbörd om sanningen. Jag hade till och med glädjen att kunna åka till templet i Freiberg i Tyskland två gånger och utföra dop för de döda. Jag väntade otåligt på möjligheten att få ta emot min begåvning.
1996 började jag gå ut med min framtida make. Igor tog glatt emot återställelsens budskap och döptes den 23 februari 1997. Den 1 mars gifte vi oss. Eftersom jag hade ett starkt vittnesbörd om tempeltjänst ville jag mer än något annat komma till templet så snart som möjligt.
I september 1997 flyttade vi till S:t Petersburg i Ryssland där Igor skulle studera vid universitetet. Vår dotter Nelly föddes där. Igor hade varit medlem i ett år och det hade gått ett år sedan vi hade gift oss, men vi kunde ändå inte åka till templet för vi hade inget visum och kunde inte få utresetillstånd.
När Nelly var sex månader gammal blev jag gravid. Det kändes som vi befann oss i en hopplös situation. Igor kunde inte få något fast arbete eftersom han inte hade något visum. Han hade tre jobb men de gav inte tillräckligt med pengar för oss att leva på. Igors föräldrar hjälpte till genom att skicka pengar och mat då och då, men jag var helt förtvivlad över våra ekonomiska svårigheter. Det kändes ännu värre eftersom vi inte kunde åka till templet. I augusti 1998, då växelkursen steg markant, bestämde vi oss för att flytta tillbaka till Vitryssland.
Vår andra dotter Yelena föddes i Minsk den 6 januari 1999. Igor hade då ett fast arbete men vi hade fortfarande inte tillräckligt med pengar för att åka till templet. Men vi sparade lite i taget och i slutet av augusti 2000 tog vi med oss barnen till Tyskland. Igor har släktingar i Kaiserslautern och vi bodde hos dem.
Tidigt på morgonen den 2 september började vi vår resa till templet i Frankfurt. Fastän resan var mycket tröttsam och det var två byten var vi fulla av entusiasm och glädje. Vi är tacksamma mot alla tempeltjänare, tempelpresidenten och systrarna som passade våra döttrar medan vi tog emot våra begåvningar. Det var en oförglömlig dag! Det är svårt att finna ord för de känslor vi hade där, men de var mycket goda.
Efter begåvningssessionen gick vi in i celestiala rummet där Yelena satt och grät. (Det var dags för henne att sova.) Jag hörde nästan inget av beseglingsceremonin för all gråt, men vi var alla lyckliga. Det var den underbaraste resan i vårt liv för vi var i Herrens hus.
Vi har till och med kunnat åka till templet en gång till. I februari 2001 åkte en grupp medlemmar från Minsk till Freiberg. Jag ville delta i beseglingar för de döda eftersom jag hade hört så lite av vår besegling. Jag var tacksam att Igor och jag inbjöds att delta.
Vi har nu en son, Robert, och som familj går vi till Minsks andra gren (eller som den kallas i Vitryssland, den andra religiösa gemenskapen i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga i Minsk). Vi har övervunnit flera svårigheter och har fått nya. Jag är mycket tacksam för alla dessa prövningar. Oavsett vad som händer oss under denna resa vill vår himmelske Fader oss bara gott. Ingen annan kan hjälpa oss under våra svåraste stunder. Om vi förkastar honom på grund av några svårigheter, är det som om vi skulle kasta bort en flytväst bara för att den inte hindrade oss från att ramla i floden.
Bördan är lätt och oket är milt när vi är tillsammans med Herren. Han ger oss inga prövningar som vi inte klarar av.
Marina Timofeeva är medlem i Minsks andra gren, Rysslandmissionen Moskva Syd.