Skepparens son
”Se, vi har lämnat allt och följt dig.” (Matt 19:27)
Baserad på upplevelser i författarens morfars liv.
Feike hoppade från kanalkanten till däcket på båten som hans familj bodde på. Hans träskor klapprade ljudligt när han sprang mot den vita hytten längst bak på båten.
”Det är i dag det ska hända”, tänkte den 12-årige pojken entusiastiskt. ”I dag ska pappa ge missionärerna sitt svar.”
Missionärerna hade börjat predika i Nederländerna några år tidigare, på 1860-talet. Feike hade sett dem och tagit hem dem i hopp om att de skulle lära honom engelska. Men han insåg snart att äldsterna hade bättre saker att undervisa honom och hans familj om.
Vid dörren till den lilla hytten tog Feike av sig träskorna och vände dem upp och ner så att de inte skulle ta in vatten. Hans klassrum i skolan var större än den lilla hytten som var hans hem, men Feike älskade det lilla köket med sin vedeldade ugn. Hans föräldrar och yngre syskon sov på sängar som kunde fällas upp bakom skåpdörrar längst bak i köket. Feike, som var äldst, sov i förrådsutrymmet längst fram på båten.
Han smög in i vardagsrummet och satte sig tyst ner. Det var äldste Swensen som talade och han repeterade noga de lärdomar som han och äldste Lofgren hade undervisat om under så många vinterkvällar i just det här rummet. Feike hade värmts av Anden varje gång och ville döpas omedelbart. Han trodde att hans mamma också ville det för hon talade ofta om att komma till templet. Men pappa ville inte bestämma sig för något om han inte visste att han kunde göra det, så han ville inte döpas förrän han var säker på att han kunde hålla sina doplöften. Det var i dag som pappa skulle berätta om sitt beslut för missionärerna. Feike hade bett så uppriktigt i flera veckor att han var säker på att hans pappa skulle säga ja.
”Broder Wolthius”, sade äldste Lofgren till pappa, ”jag känner att du vet att evangeliet är sant”.
Pappa tittade ner i golvet och nickade.
”Är du villig att döpas?” frågade äldste Lofgren. ”Kan du göra de nödvändiga uppoffringarna?”
Det var tyst i rummet. Inte ens Feikes småsyskon rörde sig. Alla stirrade på pappa. Sakta lyfte han upp sitt väderbitna ansikte.
”Ja, jag vet att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är sann. Jag ska döpas.”
Feike sken som en sol. Vår himmelske Fader hade hört hans böner. Mamma log genom tårarna som strömmade nerför kinderna.
”Vi kommer att vara redo att segla till Amerika inom en månad”, lovade pappa.
”Segla till Amerika?” utropade Feike.
”Ja, Feike”, sade pappa. ”Kyrkans ledare har bett alla heliga att komma till Salt Lake City.” Han tystnade ett ögonblick. ”Farbror Geert har gått med på att köpa vår båt.”
”Men den båten skulle ju bli min en dag! Jag skulle bli skeppare!” sade Feike desperat till sin pappa.
”Jag vet. Jag har inte glömt mitt löfte”, sade pappa. ”Farbror Geert har gått med på att anställa dig om du väljer att inte åka till Amerika. Och sedan när du är tillräckligt gammal så säljer han båten till dig.”
Feike kände hur ilskan svepte över hela hans kropp och tog bort all den glädje han hade känt inför sin pappas dop.
”Jag trodde att den här kyrkan var sann”, utropade Feike ursinnigt, ”men att behöva välja mellan kyrkan och sitt land, sina släktingar och sin båt — det är för mycket begärt!”
Feike stormade iväg till sitt lilla rum i bogen på båten. Av gammal vana bankade han på sidan av båten med en liten hammare för att signalera att han hade kommit dit utan att ramla överbord. Den här kvällen bankade han om och om igen.
Feike låg på sin madrass en lång stund och tänkte. Han tänkte på mulåsnorna som drog båtarna genom kanalerna i de holländska provinserna. Han tänkte på de små speceribåtarna som stannade till vid deras båt så att mamma kunde handla mat. Men mest tänkte Feike på vinden som fyllde seglen på deras båt när de seglade över det öppna havet. En dag skulle han segla på öppna havet som skeppare … om han tog farväl av sin familj när de åkte till Amerika.
Just då hörde han en knackning på dörren.
”Kom in”, mumlade Feike.
Hans pappa satte sig på sängkanten. ”Förlåt, Feike. Jag trodde du förstod att om vi döpte oss, att vi då skulle åka till Amerika.”
”Jag visste att det fanns andra som skulle åka, men jag trodde aldrig att du skulle lämna båten. Jag trodde du älskade att vara skeppare.”
Pappas ögon fylldes med tårar. ”Det gör jag — mer än du någonsin kan ana.”
”Vad ska du göra i Amerika?”
”Jag vet inte. Segling har varit mitt liv. Men Herren har kallat sitt folk till Salt Lake City, och din mamma och jag har beslutat oss för att åka.”
”Men att ge upp min dröm om att bli skeppare — att lämna båten?”
”Det är ett svårt beslut som bara du kan fatta”, sade hans pappa. ”För några nätter sedan när jag kämpade med samma fråga, hittade jag ett skriftställe som hjälpte mig. När Jesus kallade Jakob och Johannes så var de fiskare. Men i Bibeln står det att ’[de] genast lämnade … båten och … följde honom’.” (Matt 4:22)
Skepparen och hans son satt tysta en lång stund. Feike såg upp i sin pappas klarblå ögon. Han kände vilken tro och vilket mod hans pappa hade och visste vad han behövde göra. Till slut sade han:
”Kan vi åka ut med båten en gång till innan vi seglar till Amerika tillsammans?”
Skepparen kramade om sin son.
”Ja, det skulle jag tycka jättemycket om.”
Lisa Fernelius är medlem i Chambersburgs första församling, Yorks stav, Pennsylvania.
”Vårt engagemang i riket borde vara lika stort som våra förfäders var, även om våra offer är annorlunda.”
Äldste M Russell Ballard i de tolv apostlarnas kvorum, ”Offerlagen”, Liahona , mar 2002, s 18.