Vi hade ingen mat
Som missionärer i Canadamissionen Winnipeg verkade jag och min kamrat i den vackra staden Prince Albert i Saskatchewan. Jag hade vuxit upp i Laie i Hawaii i skuggan av templet. Min kamrat, äldste Larmour, kom från Belfast i Nordirland. Våra familjer och församlingar därhemma stödde oss ekonomiskt, men ibland fastnade vår månatliga tilldelning någonstans på vägen. Så var situationen som ledde till denna upplevelse.
I början av en månad när jag hade fått min check, väntade vi på att äldste Larmours check skulle komma från missionskontoret. Som vanligt var det dags att betala hyran och våra skåp började bli tomma. Vi var tvungna att bestämma oss om vi skulle betala hyran med min check eller köpa mat. Vi betalade hyran.
Några dagar gick men vi hade fortfarande inte fått äldste Larmours pengar. Vi hade ätit upp all mat som fanns i lägenheten, utom en halv påse frysta blandgrönsaker och ett gammalt frostskadat köttben som krävde en del ansträngning att bända loss från frysfacket. Med dessa ingredienser lagade jag en grönsakssoppa. Det blev inte så mycket men vi var tacksamma för det vi hade.
Nästa dag bestämde vi oss för att gå till ett område i närheten av lägenheten. Gatan verkade vara oändlig och ingen var intresserad av att lyssna till vårt budskap. Hungerkänslorna plågade oss och vi var båda matta av bristen på mat. När vi hade kommit till slutet på vägen bestämde vi oss för att ta en paus. Vi hittade en bänk i en park i slutet av gatan och försökte hämta lite styrka. Min kamrat sade med uppriktig vädjan i rösten: ”Jag är hungrig.” Jag kände medlidande med honom när vi satt där. Jag var dubbelt så stor som han. Jag visste att jag skulle klara mig ett bra tag, men jag trodde inte att han skulle kunna fortsätta länge till om vi inte fick något att äta.
Jag var seniorkamrat och i mitt hjärta vädjade jag till min himmelske Fader att ge oss det vi behövde för att klara oss. Jag tittade bort på andra sidan parken och såg en kort väg med omkring fem hus. Det var en fortsättning på den långa väg som vi precis hade knackat dörr längs. Jag vände mig till min kamrat och sade: ”Kom, vi går till slutet av den här gatan.” Han vände sig mot mig och sade: ”Vi kan väl bara gå hem?” Vi kom överens om att om ingen var intresserad i resten av husen på gatan så skulle vi gå hem.
När vi gick förbi det första huset var ett par upptagna på uppfarten med att arbeta på sin bil. De ropade ”inte i dag killar” och vi fortsatte till nästa hus. När vi hade kommit fram till dörren kunde vi känna den underbara doften av mat. Plötsligt öppnades dörren på vid gavel och en leende medelålders kvinna hälsade: ”Kom in, pojkar. Jag hoppas ni är hungriga!”
Vi gick tveksamt in i hennes hus utan att veta vad som väntade oss. Hon ledde oss till matsalen där det redan var dukat till två. Vi satte oss ner och hon skyndade sig att servera oss. Jag började få en klump i halsen för jag väntade mig en kunglig festmåltid. Eller så kanske vi skulle bli utkastade när hon återfått sansen och insett vilka vi var.
När hon hade ställt fram fläskkotletter, potatismos, sås och alla andra tillbehör på bordet sade hon: ”Jag vet inte varför jag lagade all den här maten, men något sade mig att jag skulle göra det. Jag väntade inte besök och jag bor här själv. Jag är verkligen glad att ni pojkar råkade komma förbi. Ni har väl inte ätit?”
Jag svarade: ”Nej, men vet du vilka vi är?”
”Ni är mormonmissionärer, eller hur?” sade hon. ”Håller ni inte en bordsbön innan ni äter?”
Vi välsignade maten och tackade för alla de välsignelser som Herren hade gett oss. Och jag kan fortfarande inte tänka mig en bättre måltid än den måltid Herren gav oss då vi verkligen behövde det.
För Herren har sagt: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn … Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.” (Matt 28:19–20)
Adam N Ah Quin är medlem i Villa Bonita församling, Paradise stav, Las Vegas, Nevada.