Vänskapsarmband
”En väns kärlek består alltid.” (Ords 17:17)
Byggd på en sann berättelse
Jag träffade Megan när min familj flyttade in i vårt nya hus. Hon bodde på samma gata och vi var båda i syster Crawfords primärklass. Vi blev vänner och lekte mycket tillsammans. Jag lade märke till vad Megan gjorde och försökte komma ihåg hur hon berättade ett skämt eller hur hon fixade till håret eller hur hon pratade så lätt med andra barn. Jag tyckte att Megan var perfekt. Jag var blyg. Jag ville vara som Megan.
En dag ringde jag Megan för att höra om hon ville leka. Hon sade ingenting först.
”Caitlin är redan här”, sade hon till slut.
Caitlin gick också i vår primärklass. Jag ville att Megan skulle be mig komma över, men det gjorde hon inte. Det var tyst i luren.
”Jaha. Okej”, stammade jag. Megan lade på luren utan att säga något mer.
Den söndagen i Primär frågade syster Crawford: ”Vad betyder det att vara en god vän?”
Jag log mot Megan men hon såg mig inte ens. Hon vände sig om och viskade något till Caitlin. Plötsligt skrattade Caitlin till.
”Kan ni vara tysta, flickor, är ni snälla”, sade syster Crawford. De slutade viska men axlarna skakade av fnissningar. Syster Crawford vände sig till mig. ”Angie, hur tycker du att en god vän ska vara?”
”Det är någon som är snäll och som tycker om att leka med en och …”
Megan och Caitlin fnissade mer högljutt. Jag blev alldeles varm i ansiktet och tittade ner i golvet. Skrattade de åt mig?
Syster Crawford rynkade pannan mot dem och log sedan mot mig: ”Just det, Angie”, sade hon. Hon tittade runt på klassen. ”Hur kan ni vara en bra vän?”
Adam räckte upp handen. ”Vi kan hjälpa andra”, sade han.
Syster Crawford nickade. ”En bra vän vill hjälpa och tjäna andra. Jesus Kristus lärde oss det när han levde på jorden. Han lärde oss också att vi ska vara snälla mot alla.”
Jag tittade på Megan och log mot henne. Hon log inte tillbaka. Jag fick en tom känsla i magen. Tyckte Megan inte om mig längre?
I slutet av lektionen höll syster Crawford upp en liten korg. ”Jag har något till er”, sade hon. Hon tog upp färgglada snören som hade knutits i små cirklar. ”Det här är vänskapsarmband. Ni ska ha på er armbandet och när ni tittar på det kan ni komma ihåg att vara en god vän.”
Kanske skulle vänskapsarmbanden hjälpa! Kanske kunde Megan och jag ha likadana armband. När korgen gick runt klassen lutade jag mig åt Megans håll. ”Vilken färg ska du ta?” frågade jag henne.
Megan ryckte på axlarna. ”Kanske ett gult.”
”Jag också”, sade jag.
Caitlin valde ett blått armband. Sedan gav hon korgen till Megan. Megan fingrade på några armband och sedan tog hon också ett blått. Jag stirrade på henne. Blått? Hon gav mig korgen snabbt. Jag stirrade ner i den och visste inte vad jag skulle göra. Det fanns bara gula armband kvar. Jag drog sakta ut ett.
Megan och Caitlin fnissade och höll ut sina armar bredvid varandra och beundrade sina blå matchande armband. Jag fick en klump i halsen. Jag kände tårarna komma. Jag bet ihop tänderna för att inte börja gråta. Jag tänkte inte gråta framför ögonen på dem.
* * * *
Jag kastade mig i mammas armar så fort vi hade kommit hem från kyrkan. ”Vad är det som har hänt, gumman?” frågade mamma när jag började gråta. Genom tårarna berättade jag vad som hade hänt. Hon satte sig bredvid mig på sängen och höll om mig. ”Jag är ledsen, Angie”, sade hon.
”Vill inte Megan vara min vän längre?” frågade jag.
Mamma strök mig över håret. ”Ibland vet vi inte varför andra gör som de gör”, sade hon. ”Jag är ledsen att det här hände.”
”Syster Crawford sade i dag att vi skulle försöka vara snälla mot alla, precis som Jesus var. Men jag vill inte vara snäll mot Megan.”
”Jag förstår”, sade mamma. ”Men jag håller också med syster Crawford. Det kanske är svårt men vi måste försöka vara snälla även om någon sårar oss. Jesus lärde oss att vi skulle förlåta andra.”
”Hur kan jag göra det?” frågade jag. Jag tänkte på hur Megan och Caitlin hade skrattat och fick den tomma känslan inom mig igen.
Mamma pekade på en statyett av en flicka som satt på knä i bön som stod på mitt nattduksbord. ”När någon gör mig ledsen så ber jag vår himmelske Fader att hjälpa mig förlåta den personen. Jag ber honom att göra mitt hjärta och den andres hjärta vekare.”
”Fungerar det?” frågade jag.
Mamma log och pussade mig på pannan. ”Det känns alltid bättre när jag har talat med vår himmelske Fader”, sade hon.
När jag bad min bön den kvällen tackade jag min himmelske Fader för att jag och Megan var vänner. Sedan bad jag honom att hjälpa mig förlåta henne. Jag rynkade pannan och tänkte efter. ”Hjälp Megan och mig att bli vänner igen”, sade jag.
Jag bad om detta i flera dagar. På lördagen var jag ute och gungade när Megan kom uppför uppfarten. Jag slutade gunga. Vi tittade på varandra men sade inget. Till slut sträckte Megan ut handen och lade något i min hand.
”Det här är till dig”, sade hon. Jag öppnade handen och såg ett blått vänskapsarmband.
”Vill du leka?” frågade Megan. ”Caitlin kommer över till mig. Vi ska leka att vi är prinsessor och Noodle ska vara drottning.”
Noodle var Megans grårandiga katt. Jag fnissade när jag såg Noodle framför mig med en krona på huvudet. Jag kände hur den tomma känslan försvann. ”Ja, det skulle vara kul att komma över”, sade jag. ”Tack.”
Jag log mot Megan och den här gången log hon tillbaka.
”Ni kan alla vara någons vän, även om det bara är genom att le … Låt solskenet i ert hjärta lysa i ert ansikte.”
Se president James E Faust, andre rådgivare i första presidentskapet, ”Ert ljus — Ett baner för folken”, Liahona, maj 2006, s 113.