Brevvänner och hänvisningar
Min kamrat gav mig ett kuvert och sade: ”Syster Jones, jag tror det här är till dig.” Jag tittade på avsändaren och blev glad när jag såg min kusins namn med prydliga bokstäver i ena hörnet. Jag hade just förflyttats till en ny stad från andra sidan södra Frankrike och jag trodde inte att någon hemma i USA kände till min nya adress. Jag öppnade kuvertet och läste ett kort meddelande där min kusin berättade att hon nyligen hade fått ett e-postmeddelande från sin franska brevvän efter åtta år utan kontakt.
Min kusin berättade att fastän hon och Céline hade fått varandras adress i sin franska- respektive engelska-klass på gymnasiet så hade de inte skrivit till varandra. Min kusin blev därför mycket överraskad över att få Célines meddelande. Hon visste inte om Céline bodde i södra Frankrike där jag verkade, men hon hade tagit med hennes namn och adress och bad mig kontakta henne om det var möjligt.
Eftersom området var nytt för mig gav jag meddelandet till min kamrat och frågade henne om min kusins brevvän bodde i missionen. ”Hon bor inte bara inom missionens gränser”, svarade hon, ”utan också i vårt distrikt!” Vi ringde ivrigt upp Céline för att presentera oss och hon gick med på att träffa oss. Vi åkte den korta tågturen till Montauban.
När vi klev av tåget blev vi varmt välkomnade av Céline och hennes föräldrar. De bjöd hem oss och bad oss ge dem vårt budskap. När vi undervisade dem om Mormons bok och profeten Joseph Smith bar Anden vittne om sanningen i det återställda evangeliet. Familjen uttryckte sin uppskattning för de värderingar som kyrkan lär ut och efter ett långt samtal gav vi dem en Mormons bok och sedan bad vi en bön och lovade att komma tillbaka.
Det var det första av flera besök hos Céline och hennes familj. Min mission kom till sitt slut medan de fortfarande höll på att lära sig om kyrkan, men innan jag tog farväl av Céline så frågade jag henne varför hon hade bestämt sig för att kontakta min kusin efter åtta år. Hennes svar förvånade mig: ”När jag städade ur en låda hittade jag hennes adress på en liten papperslapp som jag trodde hade försvunnit. Jag kände starkt att jag behövde skriva till henne.”
På vägen hem till vår lägenhet tittade jag ut genom tågfönstret och förundrade mig över att en kärleksfull Fader hade gjort så att en borttappad adress kunde hittas och en gammal vänskap förnyas just när jag oväntat blev förflyttad till en ny stad för de sex sista veckorna av min mission. Han bryr sig om alla och gör så att underverk sker, också med så små och enkla medel som en brevväns adress.