Om jag hade vetat som 19-åring …

Roger Terry

vad jag vet nu så skulle jag ha gjort vissa saker annorlunda som missionär.

Jag verkade i norra Tyskland mellan 1975 och 1977. Det var verkligen två av de mest minnesvärda åren i mitt liv, men minnen för också med sig ett vidgat perspektiv. Efterklokhet är en underbar gåva, och jag vill ge fyra förslag som kan hjälpa de av er som förbereder sig för att verka som missionärer.

1. Jag skulle göra det till min näst främsta prioritering att älska min kamrat.

Mina kamrater kom i olika former och storlekar med unika gåvor och personligheter. En del blev jag omedelbart vän med och har så förblivit under årens lopp. Andra hade jag inte så mycket gemensamt med förutom proselyteringen och undervisningen. Det fanns en eller två som jag skäms över att säga att jag inte hade några varma känslor för alls. Faktum är att stämningen ibland blev iskall.

Men jag hade i alla fall minst en sak gemensam med var och en av mina kamrater: Vi offrade båda av vår tid, våra medel och våra krafter för att sprida Jesu Kristi evangelium. Om jag skulle göra om det så skulle jag göra mitt allra bästa för att vara mina kamraters bästa vän, oavsett hur väl våra personligheter eller intressen passade ihop. Jag skulle uppmuntra honom och försöka vara smittande entusiastisk utan att vara kritisk.

Om jag nu satte kärleken till min kamrat som andra prioritering, vilken skulle då vara min första, undrar ni kanske? Att vara lydig. Att älska sin kamrat innebär inte att följa honom om han bryter mot buden eller missionsreglerna. Lyckligtvis var ingen av mina kamrater olydig. Ett par var inte så motiverade som de kunde ha varit, men vad de behövde mer än kritik och tjat var någon som accepterade och stärkte dem.

2. Jag skulle leta efter underverk. Faktum är att jag skulle förvänta mig dem.

Jag minns hur jag satt i missionshemmet i slutet av min mission på ett vittnesbördsmöte med tretton äldster och en syster som också skulle åka hem. Jag minns inte vad jag sade. Jag minns inte vad de andra äldsterna sade. Men jag ska aldrig glömma syster Thorpes vittnesbörd. Hon berättade att i intervjun med sin stavspresident arton månader tidigare hade hon avslöjat en hemlig önskan: ”Jag vill se underverk ske på min mission”, hade hon sagt till honom. Sedan hade hon nästan urskuldande frågat om det var fel att söka underverk. Han försäkrade henne om att det inte var fel. Efter att ha berättat detta för oss vittnade hon: ”Jag har sett underverk ske på min mission.”

Jag insåg plötsligt att jag också hade sett underverk ske, men jag hade inte sökt dem eller förväntat mig dem. Jag hade bara låtit dem hända. Genom att inte söka dem och förvänta mig dem så hindrade jag nog ganska många från att ske. Underverk sker genom tro, och tro har något att göra med att förvänta sig att vissa saker ska hända och att aktivt arbeta på att förverkliga dem.

Om jag skulle åka ut och verka idag så skulle jag göra min del, men jag skulle också förvänta mig att Herren gjorde sin del i mitt arbete som hans tjänare. Han specialiserar sig på underverk, som vi kan definiera som sådant han kan göra för oss som vi inte kan göra för oss själva. Jag har insett att han är mer villig att utföra underverk än vad vi är att ta emot dem. Att undervisa genom Anden är förmodligen det mest effektiva sättet en missionär kan öppna dörren till underverk på. Det inbjuder Herrens inflytande att direkt verka i en undersökares liv.

3. Jag skulle arbeta smartare och hårdare.

Min första distriktsledares motto verkade vara: ”Arbeta smartare, inte hårdare.” Jag håller inte med om den andra delen av hans motto, men om jag skulle göra om det så skulle jag verkligen försöka arbeta smartare. Min distriktsledare var mycket kreativ och mycket framgångsrik. Han organiserade till exempel ett volleybollag bland ungdomarna i sin gren och de inbjöd sina vänner att spela. Det var ett roligt och enkelt sätt att hjälpa ungdomarna vara missionärer. Undervisningstillfällen och omvändelser blev följden av denna avslappnade metod att dela med sig av evangeliet.

Jag var förmodligen alltför strikt och restriktiv i min definition av hur Herrens arbete ska gå till. Jag tyckte att jag var lat om jag inte var ute och knackade dörr hela dagarna eller undervisade lovande undersökare. Men Herrens arbete behöver inte vara hårt för att anses som arbete. Om jag var missionär i dag skulle jag, under ledning av min missionspresident, försöka vara mer kreativ när det gäller att hitta människor att undervisa.

4. Jag skulle inte låta avslag eller misslyckanden avskräcka mig.

På min mission var avslag och misslyckanden en lika stor del av vårt vardagliga liv som att äta och andas. Det var lätt att förvänta sig avslag och att våra undersökare skulle tappa intresset för vårt budskap. Men under fem veckor i en viss stad lärde jag mig något värdefullt. Jag var i en stad där ingen hade haft större framgång. Men det hade ingen berättat för min kamrat eller mig. Vi kom mycket bra överens. Vi arbetade hårt. Och vi hade roligt. Vi träffade många människor som var intresserade av vårt budskap. Vi hade en välbesökt undersökarklass varje söndag i den lilla grenen. Underverk skedde i människors liv. Och vi kände att vi bara skrapade på ytan i denna ”gyllene” stad.

Varför hade vi så stor framgång där? Jag tror att Herren välsignade oss med framgång tack vare vår inställning. Min kamrat och jag tyckte om att arbeta tillsammans. Vi var enade. Vi arbetade hårt. Vi trodde verkligen att staden var en guldgruva som bara väntade på att någon skulle hitta skatterna. Inställning har mycket med tro att göra. Tro har allt med framgång att göra. Och tro är smittsamt.

Tråkigt nog tog det lång tid för mig att förstå det. Jag såg inte sambandet mellan arbetets frukt och sättet vi arbetade på. Därför kunde jag inte tillämpa denna princip lika framgångsrikt under mina två följande uppdrag.

Det finns förmodligen mycket annat som jag skulle göra annorlunda om jag hade chansen att göra om min mission, men dessa fyra saker är de viktigaste. Om du tittar närmare på dessa förslag så ser du att de har att göra med de krav som Herren själv satte för sina tjänare: ”Tro, hopp, barmhärtighet och kärlek, med blicken endast på Guds ära, dugliggör honom till detta verk. Kommen ihåg tron, dygden, kunskapen, måttligheten, tålamodet, den broderliga kärleken, gudsfruktan, barmhärtigheten, ödmjukheten och fliten.” (L&F 4:5–6)