Nu är jag nöjd
”Att vår familj hör samman för evigt, det är vår Faders plan.” (Barnens sångbok, s 98)
Baserad på en sann berättelse
Carlitos torkade bort tårarna ur sina ögon. Hans mamma hade varit sjuk i många månader. Slutligen hade pappa övertalat henne att bege sig till staden, många kilometer från deras lilla by i Chile, för att träffa en doktor. Efter många tester sade doktorn att Carlitos mamma hade cancer.
Mamma vägrade tycka synd om sig själv. ”Jag har fortfarande mycket att göra”, sade hon.
En dag dök två unga norteamericanos (nordamerikaner) upp i dörren till deras lilla hem. ”Vi kommer från Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga”, sade en av dem på haltande spanska.
Mamma lyssnade uppmärksamt och ställde sporadiska frågor. Hon tog genast emot de unga männens budskap. ”Det är sant”, sade hon.
Trots den sjukdom som orsakade henne stor smärta bestämde mamma sig för att bli döpt och konfirmerad.
En lördagsmorgon färdades familjen till det lilla möteshuset där äldste Metzer döpte henne. Hon huttrade när hon steg upp ur dopbassängen.
”Mamma, du fryser”, sade Carlitos och slog armarna om hennes midja. ”Du måste komma hem och bli varm.”
Mamma skakade på huvudet. ”Jag är inte nöjd än. Jag ska stanna kvar tills jag blir konfirmerad. Hur kan jag frysa när evangeliet värmer mig?” Hon konfirmerades som medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Men mamma nöjde sig inte med detta. Hon hade bestämt sig för att pappa och Carlitos skulle undervisas om det återställda evangeliet, liksom hon hade blivit. ”Om ni ber ska ni också få kunskap om den sanning som missionärerna talar om”, sade hon till dem.
Äldsterna undervisade dem om Jesu Kristi evangelium. Pappa skulle behöva ge upp sina cigaretter. Carlitos lyssnade till äldsternas undervisning och kände hur frid omslöt hans hjärta. Han började förstå den värme som mamma hade beskrivit.
Inom en månad hade pappa slutat röka. Strax efteråt blev både pappa och Carlitos döpta och konfirmerade. Några veckor senare fick pappa ta emot det aronska prästadömet. Carlitos behövde vänta i ytterligare tre år innan han kunde ta emot prästadömet.
Mamma var mycket svag men hon lyckades alltid ta sig till kyrkan och besöka dem som var sjuka i byn.
”Vi är medlemmar i Guds kyrka, men det räcker inte”, sade mamma till pappa och Carlitos en kväll.
”Vad måste vi göra nu?” frågade Carlitos. Han älskade att lära sig om evangeliet och ville leva efter det på alla vis.
”Vi måste beseglas i templet”, sade mamma.
Templet i Santiago var det som låg närmast deras hem. Men de hade inte tillräckligt med pengar för att ta sig dit. Allt extra som pappa tjänade gick åt till att köpa medicin till mamma.
Så mamma tog fram en tempelburk. Hon placerade den vid dörren. De mynt hon samlade in växte tills familjen hade tillräckligt med pengar för att göra resan. Familjen beseglades för tid och all evighet i templet.
Mamma strålade av lycka. ”Nu är jag nöjd”, sade hon.
”Jag vet att jorden skapades och att Herrens kyrka återställdes så att familjer kunde beseglas och upphöjas.”
Äldste Russel M Nelson i de tolv apostlarnas kvorum, ”Vårda er om äktenskapet”, Liahona, maj 2006, s 36.