Minnen från Iowa

Caroline H Benzley

Handkärror och pionjärerna som vandrade till Sion har blivit en symbol för de sista dagars heligas utvandring och uppbyggande av kyrkan.

En sommarmorgon 1856 påbörjade 16-åriga Janetta McBride sin vandring från Iowa till Saltsjödalen.

Hennes resa inleddes flera månader tidigare då hon lämnade England tillsammans med sin familj och färdades med båt över Atlanten. När de var framme i Förenta staterna fortsatte de med tåg till Iowa City i Iowa, slutstationen för en västgående järnvägslinje.

I Iowa City förenade sig Janettas familj med de sista dagars heliga och de samlade sina krafter och sina förråd för den sista delen av resan — en 200 mil lång vandring med handkärror. Janetta McBride tilldelades Martins handkärrekompani, ett av sju kompanier som lämnade Iowa City mellan 1856 och 1857.

Med blicken västerut

Idag, 150 år senare, är det den 9 juni 2006. Ännu ett handkärrekompani lämnar Iowa City.

Denna gång består kompaniet av omkring 70 unga män och unga kvinnor från Iowa City i Iowa stav. Klädda i pionjärkläder, med handkärror fyllda med förnödenheter, har dessa ungdomar samlats i Mormon Handcart Park strax utanför Iowa City — samma plats som det första handkärrekompaniet utgick från exakt 150 år tidigare den 9 juni 1856. Med blicken västerut kan de inte undgå att fundera över de ursprungliga pionjärer som stod här för så länge sedan.

Kameron Hansen från Iowa Citys första församling tänker på sin anmoder i fjärde led, Janetta McBride. Kameron är 14 år gammal, nästan lika gammal som Janetta var då hon påbörjade vandringen till Sion.

”Jag tycker om att tänka på hur glad hon skulle vara över att se mig göra det här”, säger Kameron. ”Jag hoppas att hon är stolt över att hennes familj fortfarande är trofast i kyrkan.” Kameron vet att hans resa kommer att bli mycket kortare och lättare än Janettas, men han känner sig ändå tacksam över denna möjlighet att minnas och hedra sina förfäder.

Anna Shaner från Fairfields gren är också tacksam över att kunna hedra pionjärerna. Hon häpnar över att de vandrade in i gränslandet västerut utan att veta om de skulle överleva resan. Anna hämtar mycket kraft från människor vilka, som hon uttrycker det, ”hade tro på vad de förväntades göra och hade modet att göra det”.

Denna vandring är ett enastående tillfälle för alla ungdomar i Iowa City att hedra sina förfäder. Oavsett om det finns handkärrepionjärer i deras släktträd eller inte så är ungdomarna medlemmar i kyrkan och handkärrepionjärerna är deras andliga förfäder.

Varför Iowa?

Idag ligger Iowa City i Iowa, i hjärtat av mellanvästern i Förenta staterna, men för 150 år sedan låg det i det västra gränslandet — så långt västerut som det gick att komma med tåg. De flesta av de tidiga omvända som slog läger utanför Iowa City 1856 var emigranter från Europa. De hade redan färdats långt och hade mycket lite pengar kvar att köpa vagnar och förnödenheter för. Människorna i Iowa City var toleranta mot de sista dagars heliga och pionjärerna berättar i sina dagböcker om Iowabornas vänliga handlingar.

När president Brigham Young tillkännagav att det var billigare och snabbare att färdas med handkärror till Sion var dessa heliga ivriga att prova det. Det första handkärrekompaniet lämnade Iowa City den 9 juni 1856.

De flesta handkärrekompanierna företog den utmattande resan till Saltsjödalen utan komplikationer, men det var svårare för Janetta McBrides grupp, Martins kompani, och Willies kompani. Bägge kompanierna överraskades av tidiga snöstormar och över 200 människor dog. Deras vandringar krävde stora uppoffringar som endast var möjliga att uthärda genom tro på vår himmelske Fader och hans plan. Samma tro motiverade alla handkärrekompanier som sköt och drog sig fram mot Sion.

År 2006 ingick handkärreleden i ett 150-årsfirande för att hedra denna tro. Medlemmar av Iowa City stav stod värd för ett akademiskt symposium, en pionjärfestival och en gemensam andaktsstund med andra trossamfund. Dessa händelser hedrade inte bara handkärrepionjärerna utan också de Iowa-bor som hjälpte dem.

Följa profeten

Efter en lång dags vandring genom Iowas kullar kunde nu ungdomarna reflektera en stund över sin upplevelse. Emma Pauley läser på nytt Ether 12, ett kapitel om tro som hon minns att hon blev undervisad om i seminariet.

”Jag vet inte om jag kunde ha vandrat hela vägen till Utah”, säger Emma, ”men pionjärerna kunde det, och jag vet att det var på grund av deras tro. Allt som är stort utförs genom tro.”

Handkärrepionjärernas tro gjorde det möjligt för dem att hörsamma president Youngs kallelse att samlas i Saltsjödalen. Deras exempel gör det lättare för ungdomarna i Iowa City att följda råden från vår nutida profet.

Ett sätt varpå unga män som Kameron Hansen kan följa profeten är genom att fullgöra programmet Vår plikt mot Gud. Som han uttrycker det: ”När jag tänker på pionjärerna och deras uppoffringar får det mig att vilja fullgöra mina fordringar så att jag också kan följa profeten.”

Att följa profeten är viktigt för dessa ungdomar och de ser fram emot att få träffa honom följande söndag vid en jubileumsbrasafton. Möjligheten att lyssna till en profets röst blir firandets höjdpunkt.

De tidiga pionjärerna måste ha känt samma entusiasm då de vandrade till Saltsjödalen, eftersom de visste att för varje steg närmade de sig sin ledare och möjligheten att få höra hans röst.

”Det är som om en skatt väntar på mig i slutet”, säger Skylar Hansen i Iowa Citys första församling.

Efter att ha fullgjort sträckan är Iowa Citys ungdomar nu närmare sin skatt, men de är ännu inte framme. Nästföljande dag är det lördag och det är en hel del arbete att utföra.

Uttrycka tacksamhet

Under 2006 ägnade sig medlemmarna i Iowa City i Iowa stav åt att betjäna de behövande överallt i området. Det var medlemmarnas sätt att tacka ett samhälle som hjälpte dessa tidiga heliga.

Idag fick ungdomarna sin chans att tjäna. Även om halv sju kändes tidigt så sade Marc Humbert från Iowa Citys första församling att vandringen föregående dag faktiskt gjorde det lättare för honom att gå upp och börja tjäna. ”Att gå på leden hjälpte mig minnas vad som var viktigt”, sade han, ”och det var lätt att tjäna”.

Marc var inte den ende som var mån om att tjäna. Trots ett ihållande regn kunde man tydligt se ungdomarnas entusiasm då de turades om med att besöka ålderdomshem, tvätta polisbilar, lasta matvaror i lokala härbärgen och städa upp en park.

Att utföra ett sådant tjänande var det minsta de kunde göra för att tacka en stad som hjälpte de tidiga heliga.

Handkärrornas historia är min historia

Efter att ha gått hela fredagen och utfört tjänande på lördagen är ungdomarna glada över att det är söndag — att det är dags att på nära håll få lyssna på profeten. De unga männen och de unga kvinnorna sitter nu tillsammans med sin familj och är tacksamma över sin nya insikt om hur det är att dra handkärror. President Gordon B Hinckleys ord inspirerar dem att bygga vidare på det arv av tro som handkärrepionjärerna lämnade efter sig. Han säger till dem: ”Vi måste alltid se tillbaka på dem som betalade ett så fruktansvärt högt pris för att lägga grundvalarna till detta stora verk i de sista dagarna.”

Pionjärerna som gav sig iväg från Iowa City 1856 skulle ha glatt sig över att höra om de nutida pionjärer som bor i Iowa City stav. Kanske skulle de ha inspirerats av modet hos dagens ungdomar som strävar efter att leva efter evangeliet i en sådan förvirrad värld.

Anna Shaner är en av dem som arbetar hårt på att vara ett rättfärdigt föredöme för sina vänner och sin familj. Hennes tro ger henne den kraft hon behöver för att bevara en oföränderlig kurs. Hon säger: ”Pionjärernas erfarenheter betyder mycket för mig eftersom de gjorde det för min skull. Det är min historia.”

Handkärrehistoria

Här är lite bakgrund om handkärrepionjärerna:

President Brigham Young uppmanade de sista dagars heliga att ta sig till Sion med handkärra eftersom det var billigare än täckta vagnar och många fler heliga kunde företa färden.
Allt som allt var det 10 handkärrekompanier, från 1856 till 1860.
De heliga åkte tåg till Iowa City i Iowa. Efter att ha blivit utrustade gav sig 7 av de 10 handkärrekompanierna iväg från Iowa City. De andra utgick från Florence i Nebraska.
De flesta handkärrepionjärerna var emigranter från Europa. De kom från England, Wales, Skottland, Irland, Danmark, Sverige, Norge, Schweiz och Italien.
Förutom Willies och Martins handkärrekompanier (som gav sig iväg sent på året och fångades i tidiga snöstormar), drabbades handkärrekompanierna av relativt få dödsfall utmed leden.
Även om handkärrepionjärerna utstod umbäranden var det många som behöll en stark tro. Priscilla M Evans i Bunkers kompani sade: ”Människor gjorde sig lustiga över oss där vi gick och drog våra kärror, men vädret var fint och vägarna var utmärkta och även om jag var sjuk och vi var mycket trötta på kvällen, tyckte vi ändå att det var ett underbart sätt att bege sig till Sion.”

Från LeRoy R Hafen och Ann W Hafen, Handcarts to Zion (1960).