Få upp barnen ur vattnet!
Det var en angenäm dag i juni 2003. Jag körde mina fem barn från vårt hem i Logan i Utah till Bear Lake för att besöka min systers familj. Deras hem ligger några minuters promenad från vattnet och efter en stunds samvaro beslutade jag mig för att ta med mig mina barn och deras två kusiner Kami och Erin till stranden för att leka.
Vattnet nära strandkanten var varmt och en behaglig bris fick luften att cirkulera medan jag satt på en stol och läste och kopplade av. Jag tittade ut mot sjön och lade märke till att Kami befann sig nästan 50 meter från stranden, flytande på en simdyna. Eftersom sjön blev mycket djup inte långt från strandkanten vinkade jag till henne och ropade att hon skulle komma närmare, men hon kunde inte höra min röst från det avståndet.
I det ögonblicket började jag känna mig mycket illa till mods och jag hörde Anden viska att barnen behövde komma upp ur vattnet. Jag ropade att de skulle komma närmare stranden och de började motvilligt röra sig mot mig. Plötsligt sade Anden högt och tydligt: ”Få upp barnen ur vattnet!” Jag vände mig mot bergen bakom oss och såg hur mörka moln hopade sig. En blixt lyste upp himlen.
”Kom upp ur vattnet”, skrek jag. ”Det blir åska!” Jag sprang mot Kami, som nu flöt ungefär 70 meter från stranden. I det ögonblicket slog en stark vindstöt till oss. Min åttaårige son Dallin försökte få upp en simdyna ur vattnet, men vinden slog den som om den var ett segel och kastade honom mot marken.
Jag försökte komma fram till Kami så fort som möjligt men vinden drev henne längre ut på vattnet. Jag är inte någon bra simmare och medan vågorna tornade upp sig runt omkring mig fortsatte jag att vada. Jag kunde se hur hon sparkade med sina fötter så mycket hon kunde medan hon lutade sig över kanten på simdynan, men detta förslog inte mycket för att stå emot den kraftiga vinden. Hon drevs fortfarande ut mot öppet vatten.
Vattnet blev djupare och djupare allteftersom jag vadade ut, tills det nådde mina skuldror. Då kom mina fötter fram till en brant sluttning på sjöbotten. Jag var tvungen att stanna, men jag befann mig fortfarande nästan 20 meter från Kami. Jag öppnade min mun för att ropa på henne men till min förfäran fick jag inte fram ett ljud. När det slutligen kom fram hördes bara kvävda flämtningar. Det var då jag insåg hur kallt vattnet var så här långt ut. Jag insåg att min kroppstemperatur började sjunka. Jag skulle inte heller komma tillbaka. Vi skulle båda drunkna.
I det ögonblicket ropade jag, med all kraft jag hade kvar, för att Kami skulle höra mina ord och veta att jag bad. ”Himmelske Fader, hjälp oss få kraft att klara av det här.” Omedelbart strömmade värme genom min kropp och min energi återvände. Min röst blev klar och stark och jag ropade till henne: ”Kami, paddla med dina händer!” Hennes små 10-åriga armar paddlade som en hund i vattnet framför simdynan. Hon var knappast tillräckligt stark för att kunna stå emot den fruktansvärda vinden, men det var som om en jättelik hand fanns bakom henne och mjukt styrde henne mot min utsträckta hand. Jag fortsatte att ropa uppmuntrande ord till henne tills våra fingrar rörde vid varandra, och i det ögonblicket visste jag att eftersom min himmelske Fader hade fört henne till mig så skulle vi klara det.
På stranden grät Dallin då vind och sand brutalt slog emot honom. All min styrka krävdes för att få honom, de andra barnen och simdynorna och leksakerna in i bilen. På avstånd fylldes luften av det klagande ljudet av en hög siren, vilket var en signal om att det hade börjat brinna till följd av ett åsknedslag på kullarna. Det gav ytterligare en dimension åt stundens trauma, men ändå visste vi att vi bevarats genom gudomlig hjälp.
Jag talade om för barnen vad som hade hänt ute på vattnet och i samma ögonblick som vi hade kommit fram till huset uttryckte vi vår tacksamhet i bön för att han räddat vårt liv. När vi gjorde det kände jag vår himmelske Faders överväldigande kärlek. Jag vet att han vakar över sina barn, och jag är mycket tacksam för att han var med oss den dagen.