Budskap från första presidentskapet

Faran med dolda kilar

President Thomas S Monson

förste rådgivare i första presidentskapet

På kyrkans årliga generalkonferens i april 1966 höll äldste Spencer W Kimball (1895–1985) i de tolv apostlarnas kvorum ett minnesvärt tal. Han citerade ur en berättelse skriven av Samuel T Whitman som hette ”Bortglömda kilar”. Jag vill också citera från Whitmans berättelse och sedan ge några exempel från mitt eget liv.

Whitman skrev: ”Snöstormen [den vintern] var på det hela taget inte så förödande. Visserligen föll några ledningar ned, och olyckssiffrorna på motorvägen steg … I normala fall skulle det stora valnötsträdet lätt ha kunnat bära tyngden på dess stora utböjda grenar. Det var järnkilen i trädets hjärta som orsakade skadan.

Berättelsen om järnkilen började många år tidigare, när den vithårige bonden [som nu bodde på gården där trädet en gång stått] var en liten pojke på sin fars gård. Sågverket hade helt nyligen flyttat från dalen, och inbyggarna fann fortfarande utrustning och udda redskap som låg kringspridda. …

Just denna dag [upptäckte pojken] en timmerhuggares kil — bred, platt och tung, minst trettio centimeter lång och urgröpt av kraftiga slag. [En timmerhuggares kil används för att fälla träd. Den hamras in i en öppning som gjorts med en såg och gör sedan öppningen större med hjälp av slagen från en slägga.] … Eftersom pojken redan var försenad till middagen, lade han kilen … där grenarna delade sig på ett ungt valnöts-träd som hans far hade planterat nära grinden på husets framsida. Han skulle ta med sig kilen till vedboden direkt efter middagen eller någon gång när han hade vägen förbi.

Han hade verkligen för avsikt att göra detta, men det blev aldrig av. [Kilen] satt där mellan grenarna och när han blev vuxen hade den fastnat. Kilen satt stadigt fast när han gifte sig och tog över sin fars gård. Den var till hälften övervuxen den dag då alla skördearbetarna åt middag under trädet … Kilen hade växt sig in i trädet och var helt övertäckt den vinter då snöstormen kom.

I vinternattens kyliga tystnad … bröts en av de tre stora grenarna av från stammen och föll ned. På grund av snedbelastningen bröts också de övriga stora grenarna av och föll ner. När stormen var över, fanns inte den minsta lilla kvist kvar på det förut så stolta trädet.

Tidigt nästa morgon gick bonden ut för att sörja förlusten …

Då fick han syn på någonting bland spillrorna av trädet. ’Kilen’, mumlade han ångerfullt, ’som jag fann på södra betesmarken.’ Med en hastig blick såg han varför trädet hade fallit. Genom att ligga med spetsen uppåt i trädstammen hade kilen hindrat växtfibrerna att bindas samman såsom de borde.”¹

Kilar i vårt liv

Det finns dolda kilar hos många människor vi känner — ja, kanske till och med i våra egna familjer.

Låt mig få berätta om en livslång vän som nu lämnat det här jordelivet. Han hette Leonard. Han var inte medlem i kyrkan men hans hustru och barn var det. Hans hustru verkade som president för Primär och hans son hade fullgjort en hedervärd mission. Hans dotter och hans son hade vigts till sina livskamrater under högtidliga tempelceremonier och bildat egna familjer.

Alla som kände Leonard tyckte om honom, och det gjorde jag också. Han stödde sin hustru och sina barn i deras kallelser i kyrkan. Han gick på många av kyrkans aktiviteter tillsammans med dem. Han levde ett gott och rent liv, ja, ett liv fyllt av tjänande och vänlighet. Hans familj, och faktiskt många andra, undrade varför Leonard hade levt sitt liv utan välsignelserna som evangeliet ger medlemmarna.

När Leonard blev äldre började hans hälsa försämras. Så småningom lades han in på sjukhus och livet led mot sitt slut. I ett samtal med Leonard som visade sig bli mitt sista med honom, sade han: ”Tom, jag har känt dig sedan du var pojke. Jag känner att jag vill förklara varför jag aldrig har gått med i kyrkan.” Så började han berätta om en upplevelse hans föräldrar hade haft för många, många år sedan. Motvilligt nådde familjen slutsatsen att det var nödvändigt att sälja gården och de fick ett erbjudande. Sedan kom en granne och frågade om de ville sälja gården till honom istället — fastän till ett lägre pris — och tillade: ”Vi har varit så nära vänner. På det sättet kan jag hålla uppsikt över gården om jag äger den.” Så småningom gick Leonards föräldrar med på det och gården såldes. Köparen — deras granne — innehade en ansvarsfull ställning i kyrkan och på grund av förtroendet detta ingav, sålde familjen gården till honom fastän de inte fick lika mycket pengar från försäljningen som de skulle fått från den förste intresserade köparen. Inte långt därefter sålde grannen både sin egen gård och Leonards familjegård i ett sammanslaget köp som höjde både värdet och försäljningspriset. Den länge ställda frågan varför Leonard aldrig hade blivit medlem i kyrkan hade besvarats. Han hade alltid tyckt att hans familj blivit lurad av grannen.

Efter vårt samtal anförtrodde han mig att han äntligen blivit befriad från en stor börda inför det stundande mötet med sin Skapare. Tragedin är att den dolda kilen hade hindrat Leonard från att nå högre höjder.

Välja att älska istället

Jag känner en familj som kom till Amerika från Tyskland. Det engelska språket var svårt för dem. De hade inte mycket av det materiella här i världen, men de hade båda välsignats med viljan att arbeta och med kärlek till Gud.

De fick sitt tredje barn men det levde endast två månader. Fadern var möbelsnickare och tillverkade en vacker kista åt sitt älskade lilla barn. Vädret på begravningsdagen var dystert och återspeglade sorgen de kände över förlusten. När familjen anlände till möteshuset, med fadern bärande på den lilla kistan, hade en liten grupp vänner samlats där. Men möteshusets dörrar var låsta. Den upptagne biskopen hade glömt bort begravningen. Alla försök att nå honom misslyckades. Fadern visste inte vad han skulle göra, så han tog kistan under armen och gick hem tillsammans med familjen i hällregnet.

Om de hade varit mindre storsinta, kunde de ha förebrått biskopen och hyst agg mot honom. När biskopen upptäckte tragedin besökte han familjen och bad om förlåtelse. Man kunde fortfarande se faderns sårade känslor, men med tårar i ögonen tog han emot ursäkten och de två omfamnade varandra i en anda av förståelse. Ingen kil lämnades kvar för att ge upphov till fortsatta vredeskänslor. Kärleken och förlåtelsen fick överhanden.

Anden måste befrias från starka fjättrar och oroliga känslor så att livsglädjen kan lyfta vår själ till nya höjder. I många familjer finns det sårade känslor och en ovilja att förlåta. Det spelar egentligen ingen roll vad det handlar om. Det får inte och bör inte tillåtas vara kvar för att orsaka vidare skada. Att ständigt lägga skulden på andra håller såret öppet. Endast förlåtelse är läkande. George Herbert, en diktare från tidigt sextonhundratal, skrev: ”Den som inte kan förlåta andra river den bro över vilken han själv måste gå om han någonsin skall nå himlen, ty alla behöver förlåtelse.”

Underbart vackra är Frälsarens ord strax innan han dog på det grymma korset. Han sade: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.”²

Förlåtelse

Det finns de som har svårt att förlåta sig själva och som ständigt tänker på de brister de anser sig ha. Jag tycker om berättelsen om en religiös ledare som besökte en döende kvinna i ett försök att trösta henne, men utan framgång. ”Jag är förlorad”, sade hon, ”jag har ruinerat mitt och alla andras liv runt omkring mig. Det finns inget hopp för mig.”

Mannen lade märke till ett inramat kort av en vacker flicka på byrån. ”Vem är det?” frågade han.

Kvinnan lyste upp. ”Det är min dotter, det enda vackra i mitt liv.”

”Och skulle du hjälpa henne om hon hade problem eller hade begått något misstag? Skulle du förlåta henne? Skulle du fortfarande älska henne?”

”Naturligtvis skulle jag det!” utropade kvinnan. ”Jag skulle göra allt jag kunde för henne. Varför frågar du så?”

”Därför att jag vill att du ska veta”, sade mannen, ”att bildligt talat har Gud ett kort av dig på sin byrå. Han älskar dig och vill hjälpa dig. Be honom om hjälp.”

En dold kil som hindrade henne från att bli lycklig hade tagits bort.

När vi befinner oss i fara eller har drabbats av prövningar, tröstas vårt oroliga sinne och sörjande hjärta av en sådan kunskap, ett sådant hopp och en sådan insikt. Hela budskapet i Nya testamentet har en andligt förnyande inverkan på den mänskliga själen. Förtvivlans skuggor jagas bort av hoppets strålar, sorg ger vika för glädje, och känslan av att ha tappat fotfästet i livets trängsel dunstar bort genom vissheten att vår himmelske Fader är medveten om var och en av oss.

Frälsaren undervisade oss om denna sanning när han sade att inte ens en sparv inte kan falla till marken utan att vår Fader vet om det. Han avslutade sedan den vackra tanken med att säga: ”Varen alltså inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar.”³

För en tid sedan läste jag följande i en dagstidning: En äldre man hade sedan ungdomen delat en liten stuga på ett rum nära Canisteo i New York med sin bror. Vid sin brors begravning avslöjade han att de efter ett gräl i sin ungdom hade delat upp rummet i två delar med ett kritstreck. Ingen av dem hade vare sig gått över linjen eller sagt ett enda ord till den andre sedan den dagen — 62 år tidigare! Vilken mäktig och förödande dold kil.

Som Alexander Pope skrev: ”Att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt.”⁴

Ta initiativet

Ibland är det så väldigt lätt att bli sårad. Vid andra tillfällen är vi för envisa för att ta emot en uppriktig ursäkt. Vem är villig att låta jaget, stoltheten och de sårade känslorna komma i andra hand och istället säga: ”Jag är verkligen ledsen! Låt oss vara vänner igen. Låt oss inte föra våra problem och vår vrede vidare till framtida släkten.” Låt oss ta bort alla dolda kilar som bara ställer till med förödelse.

Var kommer dolda kilar ifrån? En del kommer från ouppklarade dispyter som leder till illasinnade känslor, åtföljda av ånger och samvetskval. Andra har sin början i besvikelser, avundsjuka, gräl och inbillade oförrätter. Vi måste klara upp dem — lägga dem bakom oss och inte låta dem ligga och gro för att slutligen förstöra allt.

En förtjusande dam på över nittio år besökte mig en dag och berättade oväntat om några saker hon ångrade. Hon nämnde att många år tidigare hade en grannbonde, som hon och hennes man ibland haft dispyter med, bett att få ta en genväg över hennes marker för att nå sina egna ägor. Hon stannade upp i berättelsen och sade med darrande röst: ”Tommy, jag lät honom inte ta den där genvägen utan krävde att han gick den långa vägen runt — till fots — för att komma till sina ägor. Jag hade fel och jag ångrar mig. Han är borta nu, men o, vad jag önskar att jag kunde säga till honom: ’Jag ångrar mig så.’ Vad jag önskar att jag fick en chans till.”

När jag lyssnade på henne, kom jag att tänka på John Greenleef Whittiers ord: ”Av alla sorgsna ord som talats eller skrivits, är dessa de sorgligaste: ’Det kunde ha varit!’”⁵

Från 3 Nephi i Mormons bok kommer följande inspirerande råd: ”Det skall icke förekomma några ordstrider ibland eder …

Ty sannerligen, sannerligen säger jag eder, att den som är stridslysten är icke av mig utan av djävulen, som är fader till oenighet och som uppeggar människornas hjärtan, så att den ene tvistar med den andre i vrede.

Se, det är icke min lära att uppegga människors hjärtan till vrede mot varandra, utan min lära är att sådant skall upphöra.”⁶

Låt mig få avsluta med en berättelse om två män som för mig är hjältar. Deras modiga handlingar utfördes inte inför en hel nation, utan istället på en fridfull plats som heter Midway i Utah.

Minska klyftan

För många år sedan verkade Roy Kohler och Grant Remund tillsammans i kyrkan. De var bästa vänner. De var jordbrukare och mejerister. Så uppstod ett missförstånd mellan de båda männen som blev till något av en klyfta mellan dem.

Senare, när Roy Kohler blev allvarligt sjuk i cancer och bara hade en kort tid kvar att leva, besökte min hustru Frances och jag Roy och hans hustru och gav honom en välsignelse. När vi samtalade efteråt, sade broder Kohler: ”Jag vill berätta för dig om en av de finaste upplevelserna jag någonsin haft i mitt liv.” Han berättade sedan om missförståndet mellan honom och Grant Remund och brytningen som orsakades därav. Hans sade: ”Vi hade liksom kommit på kant med varandra.”

”Så en kväll”, fortsatte Roy, ”just efter det att jag hade kört in hö för den kommande vintern, självantände höet, och ladan och allting i den brann ner till grunden. Jag var helt tillintetgjord”, sade Roy. ”Jag visste inte vad jag skulle göra. Natten var mörk, det var bara glödande kol som lyste. Då såg jag något komma emot mig på vägen från Grant Remunds håll, som visade sig vara ljusen från traktorer och tunga maskiner. När räddningslaget körde in på gården och hälsade mig under det att jag fällde tårar, sade Grant: ’Roy, här krävs det mycket arbete för att röja upp. Mina pojkar och jag är här för att göra det. Låt oss sätta igång.’ Tillsammans kastade de sig in i arbetet. Borta för alltid var den dolda kilen som skilt dem åt under en kort tid. De arbetade hela natten och en del av nästa dag, tillsammans med många andra i samhället som kommit för att hjälpa till.

Roy Kohler och Grant Remund har gått bort. Deras söner har verkat tillsammans i samma biskopsråd i församlingen. Jag värdesätter verkligen dessa två underbara familjers vänskap.

Må vi alltid vara föredömen i våra hem och trofast hålla alla buden, så att vi inte går och gömmer på några kilar utan istället kommer ihåg Frälsarens uppmaning: ’Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar.’”⁷

Förslag till hemlärare

Efter att ha studerat budskapet under bön kan ni dela med er av det på ett sätt som uppmuntrar dem ni undervisar att delta. Här följer några exempel:

Låt en familjemedlem försöka knyta en sko med en hand. Diskutera vad det finns för likhet mellan att knyta en sko med en hand och vägra att ta emot hjälp och att uppehålla gammalt groll. Återge några av president Monsons exempel på hur människors liv förbättrades när de förlät varandra. Be någon att hjälpa till med att knyta skon. Vittna om att vi genom att förlåta andra blir ännu mer välsignade.
Sammanfatta berättelsen om kilen och trädet. Fråga vad det finns för samband mellan att vägra förlåta och att lämna en kil i ett träd. Hur blir vi svagare av att inte förlåta? Hur leder förlåtelse till helande? Läs en av president Monsons redogörelser för att illustrera behovet av förlåtelse. Vittna om de välsignelser som du har fått ta del av genom att följa Herrens exempel på förlåtelse.
Ta med ett snöre för att dela upp rummet på hälften. Låt några i familjen stå på ena sidan av rummet och de övriga på den andra. Återge berättelsen om de två bröderna. Ta bort snöret och diskutera hur man kan undvika en stridslysten anda. Läs Johannes 13:35 och uppmana familjemedlemmarna att visa kärlek till varandra.