Jag mindes pionjärerna
Som 19-åring blev jag inkallad till den svenska armén. Jag verkade som artillerisignalist i åttonde kompaniets stab och ledande pluton.
Klockan fyra en januarimorgon beordrade våra officerare oss att klä oss på oss i full stridsmundering och samlas utomhus inom 20 minuter. Trötta och hungriga efter den föregående dagens aktiviteter kändes det som om jag knappt hade slutit mina ögon och här skulle jag återigen konfronteras med ett nytt prov. Jag kommer fortfarande ihåg hur det kändes att stiga ut från värmen i barackerna till en obeskrivlig kyla.
En stor militärbuss anlände för att plocka upp oss och vi fick veta att vi skulle till Stockholm för ett stort prov för att se om vi var kvalificerade att fortsätta vår utbildning. När vi kom fram till staden delades vi upp i tre grupper med olika kartor och separata destinationer.
Vi gick på Stockholms gator fullt utrustade med vapen, ammunition och andra attiraljer. Vid varje kontrollstation krävdes det av oss att genomföra en fysisk test, till exempel en gisslankonfrontation, gatustrid, springa genom tunnlar och byggnader och ge första hjälpen. Efter varje prov fick vi knappt tid att vila förrän vi skulle bege oss till nästa kontrollstation.
Den iskalla asfalten gjorde mina fötter stela och mina skuldror värkte av den tunga utrustningen. Men jag fortsatte att gå och försökte att inte klaga. Vår grupp utsattes för bitande kallt väder och svåra prov, men vi fortsatte att marschera som bröder. Utmed vägen stötte vi på civilpersoner som skrattade, pekade finger och skrek åt oss.
Jag var trött, frusen, smutsig och ledbruten när vi nådde fram till vårt slutliga mål och bussen plockade upp oss. Under resan tillbaks till basen funderade jag över de prövningar som jag och min pluton hade utstått och frågade mig själv om denna utbildning var värd någonting förutom de medaljer som delades ut vid avslutningen. Jag frågade mig själv om någon förutom vi själva hade utstått sådana prövningar som vi hade gått igenom den dagen.
Plötsligt kom jag att tänka på pionjärernas umbäranden och uppoffringar under kyrkans tidiga dagar. Jag erinrade mig berättelserna om deras hunger, frusenhet och smärta, om hur de blev hånade och fick gå otaliga kilometrar, detsamma som jag hade upplevt den dagen. Men den stora skillnaden var att jag bara behövde utstå det en dag. Pionjärerna tog sig fram i köld och snö, regn och hetta, vandrande genom lera och damm. De vandrade med föga materiell trygghet. De hade bara sin tro på att Herren skulle beskydda dem. Pionjärerna vandrade för att finna Sion eftersom Herren hade ett stort verk för dessa medlemmar att utföra.
Plötsligt, utan att tänka på det, började jag sjunga ”Kom, kom Guds folk” (Psalmer, nr 19), och just där på bussen insåg jag att en förändring skedde inom mig. Värme och lycka genomströmmade min kropp. Jag var inte aktiv i kyrkan vid detta tillfälle och jag hade trott att jag aldrig skulle återvända, men plötsligt kom en känsla över mig som sade: ”Kom tillbaka till kyrkan.”
När jag kom fram till basen ringde jag till mina föräldrar och berättade för dem att jag älskade dem och ville komma tillbaka till kyrkan. Följande söndag var ett stort test för mig för att se om jag hade modet att återvända eftersom jag hade varit borta så länge. Att komma tillbaka var inte lätt, men det var värt det. Min familj och de andra medlemmarna hjälpte mig att känna mig välkommen.
Jag började förbereda mig för att gå på mission och två år senare fick jag en missionskallelse att verka i Cape Verde-missionen Praia. När jag kom till Salt Lake City på vägen till Missionärsskolan såg jag det förunderliga arbete som utfördes av pionjärerna i byggandet av ett magnifikt tempel och planerandet av en vacker stad. Jag sade tyst: ”Tack så mycket.”
Idag när jag frågar mig själv om detta militära test var värt någonting svarar jag att det var det, på alla sätt och vis, därför att jag i detta ögonblick av storslagen insikt på en buss tillsammans med en pluton av medsoldater insåg hur viktigt Herrens verk är. Det var värt det eftersom jag kom tillbaka till Herren och jag nu utför hans verk och gör hans vilja.