Vi talar om Kristus
För in Kristus i hemmet
För flera år sedan hörde jag en ung kvinna återge ”Den levande Kristus”,1 och bestämde mig för att också lära mig den utantill. Jag hade med mig ett litet exemplar av dokumentet när jag var ute och sprang på morgnarna. Eftersom jag var ensam och distraktionerna var få var det ett ypperligt tillfälle för mig att tänka. När jag hade gjort detta i flera månader var jag i god fysisk form — och jag hade nått mitt mål.
Det kändes bra att vara ”klar”, men de långtgående förmånerna kändes ännu bättre. Jag märkte att jag tänkte på Jesus Kristus, hans liv och mission oftare och att jag ville bli mer lik honom. Jag behandlade min make och våra barn med mer tålamod och kärlek. Jag fann större frid och glädje i allt jag gjorde. Och jag kände större glädje över att ta hand om och älska alla omkring mig. Då ville jag liksom Lehi, som åt av frukten från livets träd, att min familj också skulle få uppleva det jag hade upplevt (se 1 Nephi 8:12).
Jag började fundera över hur jag kunde lära våra barn ”Den levande Kristus”. Jag insåg att de var små (vårt äldsta barn var 11 år) och att det här dyrbara dokumentet var ganska långt. Men jag ville göra det och när jag hade bett och tänkt på det mycket visade Anden för mig hur jag kunde lära barnen det.
Jag hade sedan länge samlat på bilder som jag klippt ut ur gamla kyrkotidningar. Jag tog fram lådan jag hade dem i och började ta upp bilder som passade de olika meningarna i ”Den levande Kristus”. För ”Han var Gamla testamentets store Jehova”, till exempel, hittade jag en bild av Kristus som Jehova när han talade med Mose. För nästa mening, ”Under ledning av sin Fader”, hittade jag en bild där vår himmelske Fader och Jesus Kristus står bredvid varandra. På kort tid hittade jag många bilder och parade ihop dem med motsvarande text från ”Den levande Kristus”.
December verkade vara den perfekta tiden för vår familj att börja fokusera på ”Den levande Kristus”. Barnen tyckte det var spännande och gick verkligen in för det hela. Vi satte upp bilderna vi arbetade på i köket. Jag lade märke till att barnen under dagens gång brukade säga orden när de gick förbi bilderna. När alla hade lärt sig orden till bilderna utantill tog vi bort dem och började arbeta på nya bilder.
För varje bild samtalade vi om evangeliet och Jesu Kristi liv. Våra hemaftonslektioner fylldes av berättelser och lärdomar om Frälsaren. Min make gav ytterligare insikt när han lärde ut några av begreppen i ”Den levande Kristus”.
Familjebönerna blev mer meningsfulla, för barnen tänkte mer på honom i vars namn vi bad. Anden fyllde vårt hem. Vi kände oss som Nephi när han skrev: ”Vi talar om Kristus, vi gläds i Kristus, vi predikar om Kristus” (2 Nephi 25:26). Vi kände större frid i vårt hem.
Välsignelserna flödade över oss, på sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Som exempel hade jag försökt förenkla några av orden för vårt yngsta barn Joseph, som var fyra år, men han envisades med att lära sig hela dokumentet, ord för ord. Det blev särskilt tydligt en söndag i kyrkan. Omslaget till sakramentsmötesprogrammet visade en bild av Frälsaren i Getsemane som vi hade använt för att lära oss en mening utantill. Joseph pekade på bilden och sade: ”Titta, mamma. ’Han gav sitt liv för att sona alla människors synder.’”
En annan söndag var det jobbigt i kyrkan. Barnen var rastlösare än de borde ha varit, särskilt under sakramentet. Nästa kväll pratade vi om sakramentet under hemaftonen. Vi samtalade om dess syfte och hur vi ska uppföra oss när sakramentet delas ut. Jag frågade barnen vad de tänkte på under sakramentet. Tioåriga Sharanne sade att hon tänkte på Jesu Kristi liv och orden i ”Den levande Kristus”. Inget mer behövde sägas.
En annan gång hade Joseph svårt att komma i säng. Han stretade emot och var retlig. Jag bad honom att säga något från ”Den levande Kristus”. När han började kände jag hur Anden kom in i rummet. Han blev lugn och återgick till sitt normala, glada jag. En annan kväll när han åter var rastlös försökte jag med samma sak igen. Den här gången blev svaret annorlunda: ”Nej! Jag vill inte vara glad!” Vår lille son hade lärt sig vad som kunde hända när man tänkte på Kristus. Frälsaren hade verkligen blivit mer verklig för oss.
Till påsken året därpå hade vi lärt oss hela ”Den levande Kristus”. Det var den underbaraste fyramånadersupplevelsen vi någonsin haft. Projektet är över nu, men jag vet att det vi lärde oss kan påverka varje familjemedlem under resten av livet.
Jag vet att vår himmelske Fader och Jesus Kristus är verkliga. Jag är tacksam att jag förstår deras verk bättre och känner deras kärlek i större mått. Jag tackar Gud för den oförlikneliga gåvan — hans gudomlige Son, och för den underbara möjligheten att få lära sig mer om honom och försöka bli mer lik honom.
Till vänster: detalj från Kristus och den rike unge mannen, av Heinrich Hofmann, med tillstånd av C. Harrison Conroy Co.; till höger: illustration Michael T. Malm