Den allra dyrbaraste gåvan
”Det finnes ingen större gåva än frälsningens gåva” (L&F 6:13).
Sophie hjälpte mamma att städa huset. Missionärerna skulle komma i dag. De var välkomna besökare hemma hos Sophie i Colombia. Mamma lagade en särskilt maträtt: tamales, ris och majs med chilipeppar.
Missionärerna hade undervisat Sophies familj om Jesus Kristus och hans kyrka. För bara två veckor sedan hade äldste Kraig och hans nya kamrat äldste Jessen döpt Sophie, hennes föräldrar och hennes två äldre bröder. Sophie märkte redan skillnaden i familjen. De skrattade, sjöng och bad mer.
Under måltiden lyssnade Sophie när hennes föräldrar och bröder samtalade om skrifterna med missionärerna. När disken var klar sade äldste Kraig: ”Jag ska åka hem nästa vecka.”
Sophie hade inte insett att han skulle åka hem så snart. Hon fick tårar i ögonen. Sophie sneglade på sina bröder. De hade också nära till tårarna.
Äldste Kraig snörvlade till några gånger. ”Jag har något åt er”, sade han till pappa. Han tog upp ett paket ur sin ryggsäck. ”De här är till dig och dina söner.”
Pappa öppnade asken och tog fram sex vita söndagsskjortor. Han var tyst en lång stund. ”Vi kan inte ta emot en så fin present”, sade han till slut.
Sophie hörde tveksamheten i pappas röst. Familjen hade inga vita skjortor till pappa och pojkarna, och Sophie visste att pappa ville visa respekt genom att ha vit skjorta på sig när de gick till kyrkan.
”Jag behöver inte så många skjortor när jag kommer hem”, sade äldste Kraig. ”Ni gör mig en tjänst om ni behåller dem.”
”Men jag har inget till dig”, sade pappa. Han pekade på Mormons bok. ”Du har redan gett oss den allra dyrbaraste gåvan. Du gav oss Jesu Kristi evangelium.”
Dagen därpå bestämde sig Sophie för att tillverka något åt äldste Kraig. När hon hade pratat med mamma bestämde hon sig för att göra en serape — en liten vävd filt. Hon lånade sin mammas vävstol, valde ut färger på garn och arbetade på den varje dag efter skolan och hushållssysslorna. När det blev fel löste hon upp trådarna hon hade vävt och började om.
Till slut var serapen klar. Hon hoppades att äldste Kraig skulle tycka om de milda bruna och beiga färgerna hon hade vävt samman. Hon slog in serapen i brunt papper.
Dagen då äldste Kraig kom hem till dem för sista gången gav Sophie presenten till honom.
”Tack, Sophie”, sade äldste Kraig. Tårarna blänkte i hans ögon. ”Jag ska aldrig glömma dig eller din familj.”
”Och vi ska aldrig glömma dig”, sade Sophie.
Illustration Jim Madsen