Vi hittade Herren i Tonga
Medlemmar i Tonga berättar hur uppoffringar för Herrens verk leder till ett utgjutande av välsignelser.
En sval, dimmig morgon på nordöstra Tongatapu, Tongas huvudö, klär sig Filimone Tufui Pasi för en dag ”i bushen” — ett tonganskt uttryck för att han ska arbeta på sin odlingsmark. För att komma dit måste han gå genom sumpmarken som omger hans betonghus och sedan gå under de höga kokosträden och genom de storbladade taroplantorna.
Men den här dagen kommer aldrig president Pasi, rådgivare i stavspresidentskapet, till bushen. Medlemmar i kyrkan har kommit för att be om hjälp. President Pasi, som är en ödmjuk, fåordig man, nickar tyst, går tillbaka in i huset och förklarar situationen för sin hustru Ana Malina. Hon och hennes dotter ska tillbringa dagen med att göra barktyg för att tjäna pengar till skolan och för att kunna skicka ut Pasis barn som missionärer.
Efter några minuter återvänder president Pasi till gruppen, nu klädd i vit skjorta och slips, redo att hjälpa. Beslutet kostar honom en hel dags arbete. Men det glada leendet i hans ansikte, och vetskapen om att han gör Herrens arbete, uppväger den förlusten. ”Jag har försökt leva mitt liv så här”, säger han. ”Jag tror det är därför Herren har välsignat mig så mycket.”
Sådan hängivenhet och trofasthet är vanlig bland kyrkans tonganska medlemmar, som vittnar om att välsignelser kommer när man trofast följer evangeliet.
Tro till att tjäna
Liola Christine Nau Hingano växte upp i kyrkan och såg ofta missionärerna tjäna i området. “Jag ville själv bli missionär”, säger hon. Men det skulle inte bli lätt.
En kort tid efter det att Liola skickade in sina missionspapper blev hon mycket sjuk. Läkarna upptäckte att hon hade en tumör som behövdes opereras bort. Medan Liola låg på sjukhuset fick hon sin missionskallelse — att tjäna i Tonga. Liola hade två månader på sig att återhämta sig innan missionen började, men det var en svår tid för henne för hennes föräldrar tyckte att en mission skulle vara för jobbig för henne och ville inte att hon skulle åka.
”Men jag tänkte att eftersom Herren hade kallat mig så skulle jag klara det, så jag bestämde mig för att åka”, säger hon. ”När jag kom till missionärsskolan gav missionspresidenten mig en välsignelse och sade att medan jag tjänade Herren skulle jag vara lika frisk som de andra missionärerna.
Det var mycket svårt att arbeta i det första området. Vi gick många kilometer varje dag bara för att komma till området vi skulle arbeta i. Vi bar våra skrifter med oss, och solen var het. Men jag visste att jag skulle klara det eftersom jag hade fått en prästadömsvälsignelse som lät mig veta det. Och det gjorde jag. Jag hade aldrig några problem på grund av min tidigare sjukdom.
Jag är mycket tacksam för att jag hade modet att gå ut som missionär och inte backade ur. Det har haft så stor betydelse när det gäller vem jag har blivit — och för mitt vittnesbörd. Jag tror på vår Frälsare och vår himmelske Fader.”
Himlens fönster öppnas
Precis som Liola tjänade trofast tack vare sitt vittnesbörd har andra fått ett vittnesbörd genom lydnad. Så var fallet med ‘Anau Vuna Hala. ‘Anau döptes som liten men blev nästan omedelbart mindre aktiv. Hans syster var aktiv i kyrkan men ‘Anau hade ingen önskan att komma tillbaka till kyrkan och det gjorde han inte heller på många år.
Som vuxen gifte han sig med Kinakuia (Kina) Hala, en sista dagars helig. En dag upptäckte han något som fick honom att känna sig illa till mods: Hans hustru hade börjat betala tionde.
”Jag blev besviken”, säger ‘Anau. ”Jag tjänade inte så mycket som lärare. Jag ville inte att hon skulle betala tionde längre. Vi bråkade om det i flera år.”
Kina gjorde allt för att övertyga sin make om att det var bra att betala tionde. ”Hon bad hemlärarna undervisa oss om tiondeprincipen”, säger ‘Anau. ”Jag fick undervisning om tionde många gånger, men jag sade ändå nej.
En dag bad min hustru mig att följa lagen tillsammans med henne och se vad som hände. Det var ett svårt beslut för mig, men jag ville att vi skulle få frid mellan oss så jag gick med på det.”
Det dröjde inte länge förrän ‘Anau började se små förändringar äga rum i deras liv. ”När vi betalade tiondet först och sedan våra räkningar så blev det inte mycket över”, säger han. ”Men sedan fick vi välsignelser. Ibland fick vi oväntat hjälp av släktingar i ett annat land eller från annat håll. Vi hade alltid tillräckligt.”
Välsignelserna var inte bara ekonomiska. ‘Anau säger: ”Jag blev aktiv i kyrkan. Vi var lyckligare hemma. Vi bestämde oss för att adoptera ett barn fastän vi visste att det skulle bli dyrt med mat och andra behov. Men vi visste att om vi var trofasta och betalade tionde, och gjorde det Herren krävde av oss, skulle saker och ting ordna sig på något sätt. Jag fick till och med ett bättre jobb och började arbeta för Liahona High School, en skola som kyrkan driver. Och vi beseglades i templet.
Vi anser att vår största välsignelse är friden och glädjen vi känner i vetskap om att vi kan klara våra ekonomiska svårigheter om vi betalar tionde. Ända sedan jag började följa principen har Herren välsignat min familj. Jag vet att det är så.”
Vår tros inflytande
Kumifonua (Fonua) Taumoepenu upptäckte att styrkan i en övertygelse också kan komma efter perioder av förlust och inaktivitet. Efter sitt dop 1995 hade Fonua många ämbeten i kyrkan. Han arbetade också för ett läskedrycksföretag och var mycket framgångsrik. Han avancerade snabbt inom företaget. Men han var ofta bortrest och började sakta ta avstånd från sina andliga övertygelser. Efter en tid började han också göra sådant som han visste att han inte borde.
En dag stötte Fonua på en grupp män som oprovocerat misshandlade honom så illa att han fick föras till sjukhus. Medan Fonua var där började han fundera över sitt liv och de dåliga beslut han hade fattat. ”Jag insåg att det sättet jag levde mitt liv på inte var rätt”, säger han. ”Mitt exempel gjorde att mina barn också fattade dåliga beslut. De gjorde sådant de inte borde göra.”
Fonua bestämde sig för att det var dags att ändra sig. Han arbetade ihärdigt på att omvända sig, blev värdig att komma till templet och började gå till kyrkan regelbundet. En kväll i templet funderade han över sitt liv. ”Jag visste att jag var värdig att vara där”, säger han, ”men jag kände mig illa till mods. Jag tittade tillbaka på mitt liv och på det jag hade gjort. Jag hade inte varit någon bra tjänare åt Herren. Och jag behövde en del svar. Jag ville ha ett annat jobb som gjorde det lättare att hålla sig ren.”
Fonua hade precis blivit erbjuden ett välbetalt jobb i Nya Zeeland. Hans familj hade uppmuntrat honom att ta det eftersom det var svårt att få sådana jobb. ”Men jag oroade mig för att lämna kvar min familj i Tonga och för hur jag skulle hålla mig ren så långt borta”, säger han.
Medan Fonua var i templet utgöt han sitt hjärta i bön till sin himmelske Fader. ”Jag lovade mig själv och Gud att jag skulle göra det han ville. Det löftet skilde sig från alla andra löften jag någonsin hade gett. Och jag fick ett svar där i templet om hur jag kunde åstadkomma en permanent förändring.”
I stället för att ta jobbet i Nya Zeeland bestämde sig Fonua för att stanna kvar i Tonga och leta efter ett bättre jobb. Under tiden kallades han som tempeltjänare. Han säger att när han tjänade trofast ”välsignade Herren mig för mina rättfärdiga val”. Fonua kunde snart teckna ett stort städkontrakt. ”Det var en underbar välsignelse. Jag kunde stanna kvar i Tonga med min familj, ta hand om dem och tjäna i templet.
”Allt jag har, alla mina välsignelser, får jag för att jag tjänar Herren. Jag ska aldrig glömma den händelsen i templet. Mina barn har också välsignats. Förut orsakade de många problem för kyrkans medlemmar. Men de har förändrats. De är delaktiga i kyrkan. Det finns stor glädje i vårt hem nu — allt tack vare Herren.”
Uppoffringar ger välsignelser
För Vaea Tangitau Ta‘ufo‘ou har ett trofast medlemskap i kyrkan inneburit betydande fysiska uppoffringar. När han blev medlem i kyrkan som nittonåring bodde han på Foa, en av de yttre öarna i Ha’apaigruppen. Ett av hans första ämbeten var som ledare för ungdomarna. Som andra ledare behövde han ofta vara med på möten i Pangai, en ort på grannön. För att komma dit fick han först gå drygt en mil till änden på ön. Sedan fick han vänta på ebben så att han kunde gå över till grannön genom lågvattnet — i hopp om att strömmen inte skulle vara så stark just då — och sedan fortsätta tills han kom fram. En sådan tur tog nästan hela dagen och ibland var han tvungen att stanna kvar över natten innan han kunde återvända hem.
”Det var en utmaning för oss att komma till mötena”, säger Vaea. ”Med det hindrade oss inte. Det stärkte våra vittnesbörd.”
När Vaea var ung hatade han kyrkan eftersom falska rykten spreds om den av andra i byn. Sedan blev familjen vän med några medlemmar i kyrkan. Deras goda exempel uppmjukade Vaeas familjs hjärtan och hans syster döptes. Ett år senare blev han medlem i kyrkan och började snart tjäna ihärdigt.
Efter några år hade deras distrikt vuxit påtagligt och hade potential att bli en stav. När Vaea och andra hade varit på möten i Pangai en kväll behövde de återvända hem. Men distriktspresidenten ville att de skulle vara tillbaka för andra möten följande morgon och bad dem komma i tid. För att hinna ta sig fram och tillbaka fick Vaea springa nästan hela vägen.
”Jag var så utmattad att jag det kändes som om jag skulle dö, för distriktspresidenten hade också bett oss fasta för att vi skulle kunna organisera en stav. Men jag klarade det. Jag lärde mig hur viktigt det är att vi kommer på våra möten och är där i tid, trots svårigheterna. Jag tror att jag blev kallad till biskop kort därefter för att jag var villig att göra uppoffringen att tjäna och vara lydig. Jag tror också att vår fasta hade en inverkan. En kort tid därefter kom president Howard W. Hunter [1907–1995] och organiserade staven.”
Men den största utmaningen för Vaea var kanske att komma till templet för att beseglas. Han och hans flickvän hade bestämt sig för att gifta sig, och de ville båda gifta sig i templet. Men det närmaste templet vid den tiden fanns i Nya Zeeland och det var mycket dyrt att ta sig dit.
”I ett helt år fastade vi tillsammans varje tisdag för att hitta ett sätt att kunna ta oss till templet. Hon bodde fortfarande på en nordlig ö och jag var på Ha’apai. Det var svårt. Men sedan fick två affärsmän höra talas om vår situation och kände sig inspirerade att hjälpa oss. De betalade faktiskt resan. Affärsmännen sade att om vi verkligen ville gifta oss i templet så skulle de göra det möjligt. Jag hade ingen mark eller ens ett jobb så att jag kunde betala tillbaka pengarna, men de ville inte ha något. Det var en enorm välsignelse.”
Evangeliets välsignelser
Liksom taroplantorna och kokosträden ger näring till dem som sköter dem har medlemmarna på Tonga lärt sig att Herren välsignar dem som tjänar honom. Och liksom vågorna oupphörligt slår mot stränderna i Tonga är Herren en oupphörlig faktor i medlemmarnas liv. Oavsett om det är genom att omvända sig eller betala tionde eller fatta enkla beslut varje dag har de upplevt frid, tröst och glädje medan de har hängett sig åt att tjäna Herren. Och de vittnar om att sådana välsignelser är tillgängliga för alla som hänger sig på samma sätt (se Mosiah 2:24, 41; L&F 130:20–21).
Foto Joshua J. Perkey om inget annat anges
Fotografi av templet i Nuku‘alofa i Tonga, William Floyd Holdman
Ovan: Förutom att Liola Hingano (infälld) håller institutlektioner är hon också lärare i en söndagsskolekurs för ungdomar. Längst till vänster: Filimone Pasi med sin hustru Ana Malina; infällt: Filimones familj visare barktyget som hans hustru och döttrar tillverkar av barken från ett mullbärsträd.
Ovan: ‘Anau Vuna Hala med sin hustru Kina och deras barn. Nedan: Kumifonua Taumoepenu (i mitten), med sin hustru och sina barn, vittnar om att alla deras välsignelser kommer från Herren.
Ovan: När Vaea Ta‘ufo‘ou berättar om sitt liv nämner han att uppoffringarna han har gjort har gett välsignelser från himlen. Efter att ha bett och fastat fick han och hans fästmö möjlighet att resa till Nya Zeeland och gifta sig i templet, en bedrift som vida översteg deras personliga resurser.
Sione Finau och hans hustru Oa.