Till återvända missionärer

Äldste L. Tom Perry

i de tolv apostlarnas kvorum

Från ett tal under generalkonferensen i oktober 2001. För hela texten, gå till www.conference.lds.org.

Det vi behöver är en kunglig armé av återvända missionärer som åter går ut i tjänst.

Bild

Elder L. Tom Perry

Jag har förstått efter många samtal med återvända missionärer att det ibland är svårt att anpassa sig efter att ha lämnat missionsfältet och återvända till världen man lämnade bakom sig. Får jag komma med några förslag?

Regelbundna och mäktiga böner

Ett av mina starkaste minnen av att vara missionär är hur nära jag kom Herren genom att hålla regelbundna böner. På min tid låg missionshemmet på State Street i Salt Lake City. Det var ett stort hus som hade byggts om till en missionärsskola. Den hade stora sovsalar med kanske tio sängar i varje rum. Vi anmälde oss där en söndagskväll.

Veckan innan jag åkte till missionsfältet var spännande. Vi hade många fester och avskedsmöten. Jag är rädd att jag inte var tillräckligt utvilad eller förberedd för den undervisning jag skulle få på missionshemmet. När det blev kväll den första dagen i missionshemmet var jag utmattad. Medan jag väntade på att de andra missionärerna skulle göra sig i ordning för att gå till sängs, sträckte jag ut mig på min säng och somnade genast. Men jag stördes i min sömn av en känsla av att jag var omringad. När sömnens dimmor lyfte, hörde jag någon som bad. Jag öppnade ögonen, och till min stora förvåning såg jag alla äldsterna i min sovsal på knä runt min säng. De avslutade dagen med bön. Jag blundade snabbt och låtsades att jag sov. Jag skämdes för mycket för att stiga upp ur sängen och be med dem. Min första upplevelse med bön som missionär var pinsam, men det var början på två underbara år då jag ofta bad till Herren om vägledning.

Under hela min mission bad jag tillsammans med min kamrat varje morgon när vi påbörjade en ny dag. Proceduren upprepades varje kväll innan vi gick och lade oss. Vi bad en bön innan vi studerade, en bön innan vi lämnade lägenheten för att gå ut och skrifta och naturligtvis särskilda böner när vi behövde särskild vägledning för vårt arbete. Regelbundenheten i våra vädjanden till vår Fader i himlen gav oss styrka och mod att gå vidare med arbetet som vi hade kallats att utföra. Vi fick svar, ibland på förbluffande direkta och positiva sätt. Den Helige Andens vägledning tycktes förstoras ju oftare vi vädjade till vår himmelske Fader om vägledning under dagen.

När jag tittar tillbaka på mitt liv efter missionen inser jag att det fanns perioder när jag kunde känna samma närhet till Herren som jag upplevde på missionsfältet. Det fanns också perioder när världen gjorde intrång och jag var mindre konsekvent och trofast med mina böner.

Är inte det här ett bra tillfälle för lite personlig utvärdering för att fastställa om vi fortfarande har samma relation till vår Fader i himlen som vi hade på missionsfältet? Om världen har distraherat oss från vanan att be har vi förlorat en stor andlig kraft. Kanske är det dags att vi återuppväcker vår missionärsanda genom mer regelbundna och mäktiga böner.

Studera skrifterna enskilt och tillsammans med din kamrat

Nästa kära minne från missionärstiden är de dagliga skriftstudierna. Det var en fantastisk och givande upplevelse att noggrant följa en skriftstudieplan för att lära sig evangeliet. Jag fick kunskap om skrifternas lärdomar på ett underbart sätt genom personliga studier. Som missionär minns jag att jag förundrades över hur fullkomlig planen var som Herren hade gett sina barn här på jorden, hur han i alla tidsutdelningar har inspirerat sina profeter att skriva ner hur han handlat mot dem. Hans ord är alltid positiva och direkta, och avslöjar välsignelserna som kommer när vi följer hans lag och hans sätt.

Vi använde också en timme eller mer varje dag till att studera tillsammans som kamrater. Det faktum att vi var två som studerade rikets lära verkade öka vår insikt. Vi läste tillsammans och pratade sedan om vilka insikter vi hade fått.

Våra sinnen skärptes när vi höll fast vid den dagliga vanan att studera enskilt och tillsammans. Vanan förde oss närmare varandra som kamrater och ökade vår förståelse i fråga om rikets lära.

När vi lämnar missionsfältet har vi inte längre någon kamrat som kan hjälpa oss se till att vi uppehåller våra studievanor, men det betyder inte att vi ska sluta med det. Vad underbart det vore att studera skrifterna som familj när vi återvänder hem. Kan vi inte be rumskamrater och vänner att studera med oss om vi flyttar hemifrån? Vanan att ha regelbundna studielektioner och vara med på institutet hjälper oss att hålla rikets lärdomar tydliga i vårt sinne och motverka det ständiga intrånget av världsliga bekymmer. När vi gifter oss har vi förstås en evig kamrat som vi kan studera och samtala om evangeliets lärdomar med.

Skrifterna finns alltid där för att fördjupa vår förståelse i fråga om livets mening och vad vi behöver göra för att livet ska bli mer tillfredsställande och givande. Fortsätt med vanan att regelbundet studera skrifterna enskilt och med andra.

Glädjen i att undervisa om evangeliet.

Minns du glädjen som kommer av att undervisa någon om evangeliet som inte har lärt sig om dessa lärdomar tidigare i livet, ivern som infinner sig när du undervisar om Herrens lag och välsignelserna som vi får av att följa honom? Kan du någonsin glömma glädjen du kände under ditt första dop på missionsfältet?

På min tid fanns det ingen dopbassäng i kapellen. Mitt första dop förrättades i Sciotofloden i staten Ohio i USA. Det var en kylig höstdag och vattnet kändes kallare än luften. Jag minns köldchocken när jag vadade ut i den kalla floden och uppmuntrade min undersökare att följa efter mig. Men kylan i luften och vattnet försvann när jag utförde dopets förrättning. Synen av personen som kom upp ur vattnet med ett stålande leende är något jag aldrig ska glömma.

Möjligheten att undervisa om evangeliet och döpa är inte enbart dem förunnat som har en heltidsmissionärs namnbricka. Jag undrar varför vi låter missionärsarbetets glöd falna när vi återvänder till livets aktiviteter ute i världen.

Det har aldrig funnits en tid i människans historia när vi har varit bättre rustade att undervisa vår himmelske Faders barn om evangeliet än nu. Och de verkar behöva det mer i dag än någonsin tidigare. Vi ser ett förfall i fråga om tro. Vi ser en ökad kärlek till världslighet och en urvattning av moraliska normer, som båda leder till sorg och förtvivlan. Det vi behöver är en kunglig armé av återvända missionärer som åter går ut i tjänst. De har ingen missionärsbricka men de känner samma iver och beslutsamhet över att föra ut evangeliets ljus i en värld som kämpar för att hitta sin väg.

Jag uppmanar er återvända missionärer att på nytt hänge er och ingjuta i er missionsarbetets iver och anda. Jag uppmanar er att se ut som, vara som och handla som en Guds tjänare. Jag ber för er förnyade beslutsamhet att förkunna evangeliet, att ni blir mer aktivt engagerade i det stora arbete Herren har kallat oss att utföra. Jag lovar er att det finns stora välsignelser i beredskap åt er om ni fortsätter att sträva framåt med den entusiasm ni en gång hade som heltidsmissionärer.

Gå framåt med ny beslutsamhet och låt evangeliets ljus lysa genom ert exempel i denna oroliga värld. Detta är Herrens verk som vi är engagerade i. Gud lever. Jesus är Kristus. Vi är medlemmar i hans kyrka. Detta är mitt vittnesbörd till er.