Vill du be med mig?
Jonathan H. Bowden, Utah, USA
Jag är tillbaka om några minuter”, sade min thailändske värdfar på väg ut genom ytterdörren. Åtminstone tror att det var vad han sade. Min thailändska var väldigt knapphändig.
Jag hade bott i Thailand i omkring fyra månader som samhällsvolontär. Jag kunde en del thailändska men hade mycket kvar att lära. Jag hade nyss bytt område men min nya värdfamilj hade redan förstått att jag var medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Jag gjorde mitt bästa för att förklara mina värderingar och gav dem till och med en Mormons bok och häftet Vägledning för de unga på thailändska.
Medan jag väntade på att min värdfar skulle komma hem satte jag mig på golvet i vardagsrummet och började läsa i en thailändsk ordbok. Plötsligt fick jag en stark känsla av att jag skulle inbjuda honom att be med mig. Jag hade tänkt tanken innan att fråga honom, men känslan hade aldrig varit så stark som nu. Under min tid i Thailand hade jag delat med mig av evangeliet vid många tillfällen, men jag hade aldrig bett någon att be med mig.
Min värdfar och jag hade en bra relation. Jag till och med kallade honom ”pappa” vilket han verkade uppskatta. Jag kände mig ivrig och sedan nervös. Tänk om han sade nej! Tänk om han skulle känna sig besvärad i min närhet under resten av min tid hos familjen! Skulle jag riskera att förstöra vår relation? Det som var ännu värre var att jag inte kunde be på thailändska. Jag kunde inte ens tillräckligt för att be min värdfar att be med mig, så jag bad min himmelske Fader om hjälp.
Strax därpå hörde jag ett högt klingande ljud när grinden slog igen. När min värdfar kom in hälsade han på mig och sade att han skulle gå och lägga sig. Jag förstod att jag inte kunde låta det här tillfället gå mig förbi. När jag öppnade munnen visste jag genast vad jag skulle säga och hur jag skulle säga det på thailändska.
”Pappa, i Amerika brukade jag be med min familj och jag saknar det verkligen. Vill du be med mig?” Jag blev förvånad över hans svar.
”Jon”, svarade han, ”naturligtvis vill jag det. Lär mig hur.”
Jag förklarade på thailändska hur man ber men bestämde mig för att be på engelska. Jag visste att Gud lyssnade och jag visste att min värdfar kände Anden. Mina ögon fylldes av tårar när han upprepade min avslutning av bönen med ”amen”.
Jag kan inte uttrycka den glädje och kärlek jag kände för min värdfar och min himmelske Fader. Upplevelsen stärkte mitt självförtroende och ledde till fler tillfällen när jag kunde dela med mig av evangeliet till andra. Tyvärr tackade min värdfamilj aldrig ja till min inbjudan att komma till den lokala grenen, men jag vet att kunskapen jag delade med mig av kommer att vara till nytta för dem förr eller senare.
Vi kanske inte alltid kan se frukterna av våra gärningar i det här livet, men jag lärde mig att åtminstone ett liv kan välsignas av att vi planterar evangeliets frö — vårt eget. Och i Herrens tid kan fröna också välsigna andra.