Mias vittnesbörd
Författaren bor i Missouri, USA.
”Den Hel’ge Anden viskar med sin stilla röst. Han vittnar att vi är Guds barn, han ger vårt hjärta tröst” (Barnens sångbok, s. 56).
Det var sent på kvällen, men Mia låg inte i sängen. Hon satt på golvet i sitt rum och tänkte på något som syster Duval hade läst i Primär: ”Det kommer en dag när ingen man eller kvinna kan leva på lånat ljus.”1
”Ett vittnesbörd är som ett ljus inom oss”, hade syster Duval förklarat. ”Och var och en av oss behöver vårt eget ljus. Då kan vi vara starka när livet blir svårt och Satan frestar oss.”
Mia lutade huvudet mot sängen. ”Jag vill ha ett vittnesbörd om att evangeliet är sant”, tänkte hon. Men exakt hur fick man ett vittnesbörd? Hon visste att bönen var en del av det.
”Jag ska be”, bestämde hon. Hon skulle be och inte sluta förrän något hände som lät henne veta att kyrkan var sann. Hon var beredd på att be hela natten om det behövdes!
Hon knäböjde. ”Käre himmelske Fader”, viskade hon, ”jag vill veta om kyrkan är sann. Jag vill känna det i hjärtat och bara veta.”
Mia väntade. Hon kände inget annat utom den milda känslan som hon ofta kände när hon bad. Vad gjorde hon för fel? Var var hennes vittnesbörd?
Det kändes som om hon hade stått på knä jättelänge när dörren till rummet öppnades lite och hennes pappa tittade in.
”Jag såg ljuset under dörren” sa han. ”Är du uppe och läser igen?” Då såg han tårarna på Mias kinder. Han knäböjde och lade armarna om henne. ”Vad är det som är fel?”
Hon var tyst en stund. Sedan frågade hon: ”Pappa, hur får man ett vittnesbörd?”
Pappa kramade henne hårt. ”Det är en bra fråga. Att vilja ha ett vittnesbörd är ett av de första stegen.”
Mia kände hur klumpen i halsen började försvinna.
”Man får oftast inte ett vittnesbörd med bara en bön. Och även om man har ett vittnesbörd så måste man fortsätta jobba på det.”
”Men var kommer ett vittnesbörd från?” frågade Mia.
”Ett vittnesbörd kommer från den Helige Anden”, sa pappa. ”Har du någon gång känt en varm och fin känsla på en hemafton eller i kyrkan?”
Mia funderade på det. ”När du gav mig en välsignelse innan skolan började, så kändes det bra.” Hon tänkte lite till. ”Och det känns alltid varmt inombords när jag hör president Monson tala på generalkonferensen. Och när jag är snäll mot mina vänner eller när jag läser skrifterna, känns det också bra.”
Pappa log. ”De där känslorna är den Helige Anden som talar till dig. Han ger dig sådana känslor när du gör något som är rätt eller när du hör något som är sant.”
”Jag känner mig varm och glad nu”, sa Mia. ”Är det den Helige Anden?”
Pappa kramade henne igen. ”Ja. Han säger till dig att det som vi pratar om är sant. Och det är så man får ett vittnesbörd.”
När Mia senare gick och lade sig, så trodde hon inte att hon hade fått ett helt vittnesbörd än, men hon hade ändå den goda, varma känslan som talade om att det som pappa hade sagt var sant. Hon visste att den känslan bara var början.
Mia kurade ihop sig under den varma filten och blundade. Precis innan hon somnade, viskade hon: ”Tack, himmelske Fader, för att du hjälper mig att få ett vittnesbörd. Och tack för pappa.”
Illustration Brad Teare