Sökandet efter räddning
Författaren bor i Utah, USA.
Liksom de 33 männen som satt fast i en gruva i Chile, kan vi känna oss fångade av våra prövningar och svagheter. Men frälsningsplanen kan ge oss hopp om räddning.
Den 5 augusti 2010 fastnade 33 chilenska gruvarbetare i en gruva när den kollapsade över dem. De var begränsade till ett litet säkert utrymme och till gruvschakten bortom raset, hundratals meter djupt nere under marken.
Situationen såg allvarlig ut. 700 meter massivt berg skilde dem från hem och familj, och de hade bara ett litet lager mat och vatten. Fastän de hade verktyg och kunskap kunde de inte rädda sig själva på grund av gruvans instabilitet. Deras enda chans var att bli funna och räddade.
Trots det valde de att hoppas. De organiserade sig, ransonerade mat och vatten, och väntade. De litade på att de som fanns ovanför marken gjorde vad de kunde för att rädda dem. Men det måste ändå ha varit svårt att hålla fast vid det hoppet medan de väntade i mörkret. Det gick dagar, sedan veckor. Deras noggrant ransonerade mat tog slut.
Jag utsattes för ett stort ”ras” i mitt eget liv. Min vackra, roliga, livsbejakande åttaårige son dödades inför mina ögon när en bil körde på honom. Jag höll om honom medan hans blod rann ut på vägen och hans ande gled bort och återvände till sitt himmelska hem. Jag vädjade till min himmelske Fader att låta honom vara kvar, men det ingick inte i min sons livsplan.
Jag var förlorad i mörkret, överväldigad av tyngden av min sorg. Jag kände mig missmodig och oförmögen att vila medan jordelivets problem skymde blicken. Jag upptäckte att ett brustet hjärta är en verklig, fysisk känsla. Där jag en gång hade haft ett hjärta fanns nu bara ett mörkt hål, härjat och smärtsamt.
Jag tänkte att jag borde kunna vara stark nog att komma över det. Många människor hade lidit mycket mer. Men liksom gruvarbetarna fångade av det massiva berget, kunde jag inte lyfta bort bördan av min sorg.
Vi kan alla känna oss fångade på många sätt. Vissa kanske känner sig fångade av personliga prövningar, svagheter eller svåra omständigheter i livet. Oavsett vilket finns det tröst i vetskapen om att jordelivet är en tid när vi blir starkare genom att möta vår sorg och smärta. Vi finner hopp i Jesus Kristus.
En stråle av hopp
Den sjuttonde dagen av gruvarbetarnas svåra belägenhet förnyades deras hopp när ett litet schakt bildades av att en borr bröt sig igenom stenmassorna som höll dem fångna.
De instängda männen som ville att räddningsarbetarna ovanför marken skulle få veta att de levde, slog lite på borren och satte fast ett meddelande längst ut, skrivet med röd spritpenna. Det löd: ”Estamos bien en el refugio, los 33” (”Vi mår alla bra här i samlingsrummet, alla 33”). Hoppet hade återställts. De hade blivit funna.
Genom ett litet hål, stort som en grapefrukt, återställdes kommunikationen med världen ovanför markytan. Mat, vatten, medicin och meddelanden från närstående sändes ner genom schaktet till gruvarbetarna.
Det måste ha varit med blandade känslor som gruvarbetarna insåg sin situation. De var överlyckliga och lättade över att ha blivit funna, men situationen var fortfarande oviss. De som fanns ovanför markytan visste nu var de var, men det skulle ta tid att genomföra en räddningsplan, och de kunde bara hoppas på att den skulle fungera.
Räddningsarbetarna informerade motvilligt gruvarbetarna om att det skulle ta månader innan de kunde komma upp till ytan. De hoppades att gruvarbetarna skulle vara hemma hos sina familjer till jul, vilket innebar att gruvarbetarna kunde tvingas vara instängda i gruvan i ytterligare fyra månader. Men nu väntade de med hopp.
Vi har också en stråle av hopp. Innan den här världen skapades fastställdes en räddningsplan för oss. Vår himmelske Fader gav oss en Frälsare som skulle rädda oss från jordelivet, från våra synder, från våra svagheter och från allt vi skulle genomlida i det här livet. Han är den som ger hopp och liv. Han beredde vägen för oss så att vi kan återvända till vår himmelske Fader och återförenas med nära och kära som har gått före oss. Han står bredvid oss för att lätta på bördorna vi bär på, för att torka våra tårar och för att ge oss frid. Han kom för att föra oss tillbaka hem, om vi följer planen som han har fastställt.
Räddningen
Flera försök att rädda gruvarbetarna gjordes, men det var bara en borr som följde en rak väg genom ett av de hål som tidigare hade borrats för att hitta gruvarbetarna.
Gruvarbetarna satt inte bara och väntade på att bli räddade. När borren hamrade sig fram mot deras räddning, ramlade det ner stenar från det mindre schaktet som samlades i grottan där gruvarbetarna var instängda. De flyttade på stenarna vartefter de föll ner och banade vägen för den större borren.
Räddningsarbetarna byggde en kapsel som skulle sänkas ner i det trånga schaktet med hjälp av kablar. Räddningskapseln var knappt stor nog att rymma en människa. Den vara bara 10 centimeter smalare än schaktet som formats genom 700 meter massivt berg.
När det var dags för gruvarbetarna att räddas ställdes varje man inför ett val. En man åt gången klev in i kapseln. Var och en fick åka upp ensam. Var och en valde att lita på planen och hoppades att kapseln skulle dras upp genom det smala schaktet helt rakt och inte komma i obalans och fastna. Om inte planen fungerade var allt hopp ute. Varje gruvarbetare klev in i kapseln och överlämnade sig åt planen och räddningsarbetarna.
En efter en företog gruvarbetarna den ensamma färden upp från mörkret och ut i ljuset. De hälsades av sina nära och kära medan världen såg på och jublade.
Räddningsplanen lyckades. Inte en enda man omkom. De räddades den 13 oktober 2010 – 69 dagar efter gruvraset och 52 dagar efter att de hade befunnits vara vid liv.
Lita på Jesu Kristi försoning
Liksom gruvarbetarna räddas vi en och en. Frälsning är tillgänglig för alla, men vår relation till Frälsaren är personlig. Vi måste alla välja att underkasta oss vår Frälsares Jesu Kristi vilja och lita på honom.
Eftersom människans handlingsfrihet, som jordelivet är baserat på, är så helig, kan Frälsaren inte ta ifrån oss vår vilja. Vi är fria att välja. Frälsaren står bredvid oss och väntar på att få hela våra sår och lyfta oss upp till evig frälsning, men han kan bara göra det om vi ber honom om det. Vi måste välja honom. För oss finns det bara en räddningsplan; det är i och genom hans försoningsoffer. Han steg ner under allt för att rädda oss.
Min räddning kom när jag stod på knä i djupaste sorg över min sons död. Liksom gruvarbetarna innan de klev in i kapseln befann jag mig vid en avgörande punkt: Skulle jag försöka övervinna prövningen med egen styrka och kunskap, eller skulle jag sträcka mig mot min himmelske Fader och be om hjälp?
Nedtyngd av sorg bestämde jag mig för att vända mig till Gud. När jag vädjade till min Fader i himlen berättade jag hur missmodig jag var och bad honom lyfta bort bördan av min sorg. Innan jag ställde mig upp igen hade tyngden av mina sorger lyfts bort från axlarna. Jag behövde fortfarande arbeta mig igenom smärtan och förlusten, men den outhärdliga tyngden var borta.
Det var då jag insåg att Frälsaren står vid vår sida och väntar på att lyfta oss, han väntar bara på att vi ska be honom, väntar på att vi ska lägga våra bördor på hans axlar, väntar på att vi ska lägga vår hand i hans så att han kan rädda oss.
Vi – liksom gruvarbetarna, som fick stänga dörren till kapseln bakom sig och lita på räddningsarbetarna – måste underkasta oss Frälsarens vilja och lita på hans räddningsplan för oss.
Jag hoppas att jag, när jag i min enskildhet företar min resa från det här livet till nästa, får känna glädje när jag förenas med dem som gjort resan före mig! Till dess vet jag att min Frälsare lever och älskar mig och står bredvid mig.