Mina exploderande persikor

Mary Biesinger, Utah, USA

Jag sprang ut i köket och såg splittrat glas och kladdiga persikor över hela rummet.

Illustrationer Bradley H. Clark

Jag trodde att jag var den perfekta föräldern – tills jag fick barn.

För mig har föräldraskapet varit en luttrande eld. Mina svagheter kommer fram när jag är stressad, trött, orolig eller arg. Naturligtvis har föräldra‑skapets välsignelser vägt upp de där stunderna, men jag har upptäckt att jag har humör. Det är förödmjukande att erkänna det, men jag brukade skrika eller kasta saker för att fånga mina barns uppmärksamhet.

Jag bestämde mig om och om igen för att inte tappa humöret, men jag gjorde det ändå när det blev stressigt. Min himmelske Fader visste att jag behövde en dramatisk läxa.

En kväll efter att ha konserverat persikor en hel dag, satte jag in den sista satsen och bestämde mig för att ta en kort tupplur. Jag var säker på att jag skulle vakna i tid för att hinna ta ut burkarna ur konserveringsmaskinen.

Men det gjorde jag inte.

Min man Quinn och jag vaknade i förskräckelse av ljudet av exploderande burkar. Jag sprang ut i köket och såg splittrat glas och kladdiga persikor överallt. Tydligen hade vattnet i konserveringsmaskinen dunstat av, värmen och trycket hade ökat, locket hade flugit av, och sex av sju persikoburkar hade exploderat.

”Jag tror jag städar upp det här i morgon”, sa jag.

Det var ingen bra idé.

På morgonen hade den varma persikosörjan hårdnat till glasfyllda högar över hela köket och matrummet. De fastklibbade persiko- och glasbitarna hade till och med hamnat bakom de elektriska apparaterna. De fanns i varje litet hörn, inklusive bakom kylskåpet.

Det tog flera timmar att städa upp. Jag var tvungen att blöta upp de glasfyllda högarna med våta pappershanddukar och sedan försöka torka upp dem utan att skära mig.

Medan jag städade viskade en välbekant röst till mig: ”Mary, när ditt humör exploderar, som de här burkarna, är det inte lätt att fixa. Du kan inte se var och hur din ilska skadar dina barn och andra. Liksom den här röran hårdnar skadorna snabbt och gör ont.”

Plötsligt fick städningen en ny innebörd. Det var en mycket kraftfull läxa. Liksom fallet var med min ilska, fanns det inget snabbt sätt att städa upp röran. Flera veckor senare hittade jag fortfarande klumpar av stelnad persika med inbäddade glasbitar.

Jag ber att mitt tålamod en dag blir en lika stor styrka som det var en svaghet. Under tiden är jag tacksam för att Herrens försoning hjälper mig att kontrollera mitt humör bättre, så att jag kan bespara mina nära och kära fler röror som orsakats av min exploderande ilska.