Ingen förflyttning
Författaren bor i Utah, USA.
Min missionspresident måste ha gjort ett misstag. Vad skulle jag kunna lära mig av att stanna kvar i det här området?
Bild av dörr, gracethang/iStock/Thinkstock; bild av bagage, monticello/iStock/Thinkstock
Jag lämnade mitt hem i NanTze i Taiwan för att verka som heltidsmissionär i norra Kalifornien 2005. Området som min kamrat och jag tilldelades var så litet att vi hade knackat dörr på varje gata i stadsområdet på fyra och en halv månader. Missionsarbetet var svårt och folk skrek ofta efter oss. Vi hade få undersökare. Det kändes som om arbetet inte ledde någonvart. Efter omkring fyra månader var jag redo att åka därifrån. Jag var övertygad om att jag skulle bli förflyttad.
På söndagskvällen väntade jag vid telefonen tills min zonledare ringde. När han sa att jag skulle stanna kvar i området i sex veckor till kunde jag inte tro mina öron. Jag tänkte att det måste ha skett ett misstag!
Veckan som följde var en total katastrof för mig och förmodligen också för min kamrat och folket vi hade ansvar för. Jag vägrade tro att det här var rätt beslut. Jag log fortfarande brett när vi träffade eller pratade med andra, men djupt inom mig var jag olycklig. I mitt högmod fortsatte jag att tala om för mig själv att det inte var här jag skulle vara. Jag hoppades fortfarande att min missionspresident skulle ringa och tala om att jag skulle förflyttas till ett annat område.
Hur jag fick ny tillförsikt
Nästa söndagsmorgon när jag motvilligt gjorde mig i ordning för kyrkan, ringde telefonen. Det var missionspresidenten. Han hälsade på mig med sin vanliga, vänliga röst och sa sedan: ”Syster Cho, igår på lunchen tänkte jag på dig och fick en känsla av att jag behövde ringa dig och tala om att du är på rätt plats. Du är där det är meningen att du ska vara.” Jag fick tårar i ögonen när jag hörde hans ord.
Jag tackade honom och lade på luren. När jag började gråta fick jag en kristallklar känsla av att det fortfarande fanns uppgifter som väntade på mig i vårt område. Jag visste också att min himmelske Fader kände till mina tankar och min frustration. Han såg min svaghet och sände sin tjänare för att ge mig ny tillförsikt.
Efter det telefonsamtalet började jag ta mig samman. Jag bad om styrka varje dag och att jag tydligare skulle se hur jag kunde göra det som Herren förväntade sig att jag skulle göra. Under de påföljande fem veckorna såg min kamrat och jag många underverk när vi utövade tillräckligt stor tro för att arbeta hårt. En mycket väl förberedd undersökare flyttade in i vårt område och döptes under den tiden.
Vi fick också komma in till personer som tidigare inte hade släppt in oss. Vi träffade många nya människor som hade det svårt och vi var välsignade nog att ge dem Guds tröstande ord. Fastän en del inte valde att döpas just då, ska jag aldrig glömma deras lysande ansikten eller hur Anden och Guds kärlek rörde vid deras hjärtan – och mitt.
Vad jag lärde mig
Jag lärde mig att Herren verkligen är medveten om var och en av oss. Han sänder inte missionärer till en plats utan anledning. Jag lärde mig att när vi blir tilldelade ett område så vill Herren att vi ska vara där som redskap för att utföra hans verk. När vi överlämnar oss i hans händer så sker underverk och hjärtan uppmjukas, även när vi inte ser hur det är möjligt.
Något annat viktigt jag lärde mig var att min missionspresident, liksom andra ledare i kyrkan, verkligen var kallad av Gud som hans tjänare. Herren dugliggör våra ledare så att de kan ta emot den uppenbarelse och inspiration vi behöver för våra själars välfärd.
Jag ska alltid vara tacksam för upplevelserna jag fick till följd av att jag inte blev förflyttad.