Tjänande i kyrkan
En lärdom om kärlek
Författaren bor i Kalifornien, USA.
Jag förväntade mig inte att det enkla tjänandeprojektet skulle lära mig så mycket om vår himmelske Faders kärlek till sina barn.
Illustration Doug Fakkel
Det lät som ett typiskt tjänandeprojekt: samla ihop en grupp hjälpföreningssystrar som framför ett kort körprogram på en avdelning på vårt lokala sjukhus, fastän ingen från vår församling var patient där.
Vi trängdes i ett litet rum med nio äldre patienter som satt uppradade framför oss i sina rullstolar. Deras ansikten var uttryckslösa. Det var varmt och kvavt, och jag tänkte: ”Nu ser vi till att få det här överstökat.”
Jag skulle leda sången, så jag vände ryggen mot patienterna och koncentrerade mig på programmet. När vi började, hörde jag en patient ropa ”mamma, mamma”, och en annan klappade händerna och hade olika ljud för sig. Jag kände mig illa till mods, men om några minuter skulle det vara över och vi kunde åka hem.
När vi förberedde oss för att sjunga den sista psalmen, ”O store Gud” (Psalmer, nr 48), inbjöd vi patienterna och personalen att sjunga med. Jag vände mig om för att leda alla i sången, och då såg jag henne – en liten rynkig, vithårig kvinna med knät fullt av pappersnäsdukar som var våta av hennes tårar.
Hon gjorde tecken åt mig att komma fram till henne. Jag gjorde det, och när jag böjde mig ner för att lyssna, tog hon min hand. Hela hennes kropp darrade när hon viskade: ”Jag är en sista dagars helig. Det är så underbart att få besök av mina systrar.”
Anden fyllde min själ och jag knäböjde bredvid henne med tårar strömmande nerför kinderna. Hon lade en bräcklig arm runt mig och klappade mig som om hon förstod vad jag kände. Alla började sjunga psalmen, men jag kunde inte sjunga första versen.
När patienterna och personalen sjöng om Guds storhet fyllde Anden rummet, och alla berördes. Till slut fick jag kontroll över mina känslor och sjöng med de andra:
När en gång alla tidens höljen falla,
och jag får skåda det jag nu får tro …
Då brister själen ut i lovsångs ljud:
O store Gud, o store Gud!”
Efter programmet pratade hjälpföreningssystrarna med patienter och personal. Den vithåriga systern berättade att hon hade känt sig ensam och omgiven av främlingar tills vi kom. Vi visste inte att hon skulle vara där, men det gjorde vår himmelske Fader.
Jag påmindes om att alla de här människorna var våra bröder och systrar, att de behövde kärlek och tröst, och att en dag skulle jag vara där de är. Jag blev rörd av att vi kunde vara redskap i en kärleksfull Faders händer, och jag var tacksam för att vårt tjänandeprojekt hade lärt mig något mycket viktigt om kärlek.